Frånvaro p.g.a. gospelkurs

Jag har inte haft så mycket tid att skriva på sistone, andra projekt har pockat på uppmärksamheten. Dessa börjar dock så sakteliga närma sig sina slut men tills dess, varför inte gå en gospelkurs?

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 17 - Sidoprojekt

Gott folk, denna vecka ska vi prata om en speciell företeelse, nämligen sidoprojekt. Det är ju ingen hemlighet att många av de som befolkar dagens metalvärld är sjukligt kreativa människor som trots att de har ett huvudband har ork/vilja/kvalitet nog att skriva musik och lira med andra. Ofta bryter sidoprojektets musik väldigt mycket mot huvudbandets, så det blir extra intressant att lyssna på.

Det är ju heller ingen hemlighet att vissa sidoprojekt blir anledningen till att någon medlem lämnar huvudbandet för att satsa på projektet (se Jason Newsted)  splittras, eller känner att det bästa låtmaterialet går till sidoprojektet om de råkar tillhöra samma subgenre (se Tobias Sammet's Avantasia) och det blir osämja i bandet. Det verkar dock inte ha hänt i EDGUY, men jag misstänker att övriga bandet inte är så roat alla gånger åt Sammets eskapader. Men det är ju bara spekulationer.

Spekulationer är dock inte listan som inleds av bandet I. Detta norska gäng befolkas av Tom Cato Visnes a.k.a King Ov Hell, Abbath från IMMORTAL, Armagedda från DEMONAZ, Ice Dale, mer känd som Arve Isdal (ENSLAVED) och som textförfattare Demonaz som lirade i IMMORTAL även han tills dess att hans armar inte pallade mer. Idel black metalfolk med andra ord. Då förvånar det kanske att musiken låter mer influerad av MOTÖRHEAD än något annat. The Storm I Ride är dock riktigt kul att lyssna till. Rejäl rock 'n' roll-attityd om jag säger så.

PHILM är ett av Dave Lombardos (SLAYER) projekt. Och det låter totalt  annorlunda än thrash kan jag säga. Harmonic heter låten, som är väldigt atmosfärisk.
Med i bandet är även Gerry Nestler från CIVIL DEFIANCE och Pancho Tomaselli från WAR. Återstår att se om Lombardo återvänder till SLAYER eller om vi hädanefter får nöja oss med att höra honom i experimentella PHILM.

AXEWOUND består av Matt Tuck från BULLET FOR MY VALENTINE, Jason Bowld från PITCHSHIFTER, Liam Cormier från CANCER BATS, Mike Kingswood från GLAMOUR OF THE KILL och Joe Copcutt från RISE TO REMAIN. Snabbskrivande gäng som skrev materialet till hittills enda skivan "Vultures" på under en månad. Victim Of The System har ett svingött driv och jag gillar verkligen det jag hör. En kul upptäckt!

A PERFECT CIRCLE huserar en hel hög musiker. Maynard James Keenan bebor till vardags TOOL, och bandet har även räknat Tim Alexander (PRIMUS) och Twiggy Ramirez (MARILYN MANSON) som medlemmar. När "Mer De Noms" kom år 2000 var det många i min bekanskapskrets som gick bananas över det sköna gunget i Judith. Det gjorde även jag kan jag säga. Det var synnerligen trevligt att återhöra låten i samband med sammanställandet av denna lista.

KINGDOM OF SORROW är ett projekt mellan huvudpersonerna Jamey Jasta som återfinns i HATEBREED till vardags och Kirk Windstein från CROWBAR och DOWN. Kompsektionen består idag av bröderna Nick och Charlie Bellmore från PHANTOMS. With Unspoken Words är en tung och dyster dänga som jag verkligen uppskattar.







Eric Peterson lirar gitarr i magiska TESTAMENT till

vardags. Ni kanske inte visste det men han är ganska svårt nerknarkad på black metal vilket visar sig i DRAGONLORD som hittills har släppt två plattor - "Rapture" och "Black Wings Of Destiny". Att det inte är det absolut granithårdaste som har gjorts inom subgenren tar det inte lång tid att avslöja kan jag säga, haha! Dock är Sins Of Allegiance en trevlig (sic!) låt som är fullt ok.

Sen låter vi Mike Portnoy gå loss i sitt LIQUID TENSION EXPERIMENT. Den förre DREAM THEATER-trummisen är ju inte direkt känd för att göra någonting alls med måtta. Well, han avviker inte från formulan om jag säger som så! Paradigm Shift är en sedvanligt fullmatad proggressiv historia. Med i bandet fanns på tiden då den självbetitlade debuten kom (1998) även John Petrucci (DREAM THEATER) och Jordan Ruddess (DREAM THEATER). På bas hade man Tony Levin.

Scott Ian (ANTHRAX) och Joe Trohman (FALL OUT BOY) beslutade sig för att starta ett band

tillsammans då de hade för mycket fritid tyckte de.THE DAMNED THINGS heter combon.  De rekryterade snabbt Rob Caggiano (ANTHRAX), Andy Hurley (FALL OUT BOY) och Josh Newton (ex-EVERY TIME I DIE). Har man lyssnat på ANTHRAX så kommer man att haja till, minst sagt!

Listan avslutas med stenhårda INSIDIOUS DISEASE som är ett veritabelt kornukopia av namnkunniga musiker. Shane Embury på bas. Han är med i så löjligt många band att jag nöjer mig med att nämna NAPALM DEATH och LOCK UP, Tony Laureano på trummor har bankat skinn i MALEVOLENT CREATION bland många andra band, Jardar på gitarr (ex-OLD MAN'S CHILD), Silenoz på gitarr (DIMMU BORGIR) och Groo från MORGOTH på sång. Hur tänkte han när han tog sig det aliaset egentligen? Well, det är ju en annan historia. Musiken är från 2010 och bandets hittills enda skiva "Shadowcast". Det är rens. Det är döds. Det är bra.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 17 - sidoprojekt.

Veckans youtubeklipp: IN FLAMES på Sticky Fingers

2005 (herrejävlar vad tiden går) släppte IN FLAMES DVD:n "Used & Abused - In LIVE We Trust". Jo, jag vet - titeln är hopplöst ostig och visar på föga engagemang från bandets sida att hitta ett bättre namn på utgåvan. Vad som däremot inte är hopplöst är den oerhörda mängd musik som finns på DVD:n. IN FLAMES var redan 2005 på god väg att bli ett riktigt stort band som fyllde arenor mer som regel än undantag. Därför är det riktigt kul att bandet körde en väldigt intim spelning som filmades för DVD:n på Sticky Fingers i Göteborg. Man drog igenom hela "Soundtrack To Your Escape" plus en del annat material. Och dra på trissor om det inte är riktigt bra. Inledande F(r)iend tog redan när jag såg denna krossande version mig fullständigt på sängen. Lyssna bara på Anders Fridéns mer än lovligt brötiga growl i denna totalt gungande fläskläppsdänga och försök att inte imponeras.

/Martin

Black Sabbath - God is dead?

Igår blev det premiär för en ny BLACK SABBATHlåt. Från kommande plattan "13" bjöds vi på God is dead?. Vad ska man säga, jag hade absolut noll förväntningar även om kombon Iommi/Butler sällan svikit, därför var det med tveksamma öron jag lyssnade på låten imorse. Tja, det är ju ingen katastrof i stil med KISS "Monster", och självfallet är det inte heller någon blivande klassiker. Det är en dåligt producerad men lite sådär halvhabil rocklåt. Det är lite för mycket "nu ska vi spela tungt grabbar" i början, men andra delen av låten svänger faktiskt till lite grand.

Ozzy sjunger med autotune som sin bästa vän, det tackar vi för eftersom han i verkligheten inte kan ta en enda ton numera, trummorna är välspelade även om trumljudet är fruktansvärt dåligt. Men som förväntat: Geezer Butler sviker inte. Tony Iommi sviker inte. Och det var egentligen bara det jag ville. Vem som sjunger är helt ointressant för mig, Sabbath har under åren haft nöjet att bestå av flera av rockvärldens bästa sångare. Vem som spelar trummor har jag också lagt helt bakom mig, dels för att sandlådegrejen mellan nuvarande medlemmar och Bill Ward aldrig lär få någon lösning, dels för att Ward ändå inte kunnat hålla en takt och än mindre spela bra sedan mitten av 70talet.

Black Sabbath släpper en ny låt. Jag lyssnar och tänker "jahaja, det var väl trevligt". Det finns en parallellhistoria om när jag kom in på SöderCD på våren 1998 och berättade, väldigt moloken, för innehavaren Jörgen att Bill Ward fått en hjärtattack och inte kunde spela på turnén. Jörgen brast ut i ett gapskratt och jag tog rätt illa vid mig, när han lugnat ner sig försökte han förklara att han inte skrattade åt hjärtattacken alls, han gillade också Sabbath och såg dem första gången i Lund 1977. Han skrattade åt att bandet nu bestod av människor som var så gamla att de fick hjärtattacker, och att det var så otroligt lite hårdrock över det att han inte kunde låta bli att skratta. Jag förstod inte honom då. Idag förstår jag precis vad han menade.

Det var längesedan de och de andra stofilbanden var farliga, stenhårda eller ens intressanta. Idag är jag mest glad för att de lever.

/A

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

Denna veckan ska vi ta upp den oerhört intressanta andra plattan i ett bands historia. Det är ju lite av en grej med andra plattan som i många fall ställer till det i ett bands karriär - i alla fall om första skivan har varit en hit. Prestationsångesten sätter in med kraft och i många bands fall blir  andra skivan lite av en besvikelse, om nu inte bandet visar sig besitta kapacitet att verkligen skriva musik av kaliber. Och det är såklart några av dessa grupper som vi kommer att prata om denna vecka.

Jag inleder lite nätt, och till mångas förtjusning hoppas jag, med finfina Murders In The Rue Morgue av IRON MAIDEN. Bandet debuterade ju med "Iron Maiden" som även den har stora förtjänster. "Killers" som låten är tagen ifrån är även den en stark platta. Det blev också den platta som blev Paul DiAnnos sista med bandet - på skivan efter "The Number Of The Beast" hade Bruce Dickinson kommit med i bandet och IRON MAIDEN hade i samma veva lyckats skapa ett mästerverk till skiva. Men det är ju en annan historia.

Tror det är många med mig som gillar METALLICA, och då i synnerhet de fyra första skivorna? Precis vad jag trodde. Efter den pubertalt aggressiva "Kill 'Em All" kom "Ride The Lightning" som visar ett band som tagit ett gigantiskt kliv framåt låtskrivarmässigt. Låtarnas mogenhetsgrad är så mycket större om man jämför med debuten att det är svindlande egentligen. Jag har alltid gillat bandets instrumentala låtar, och mest då The Call Of Ktulu som är så härligt episk och, ja, bra helt enkelt.

Sen jädrar höjer vi ambitionsgraden och dänger till med OPETH och deras minst sagt långa ypperliga The Night And The Silent Water från "Morningrise". Jag ska avhålla mig från dåliga skämt om titeln denna gång. Skivan visar på ett band som är så originellt och huserar musiker av sådan kaliber att i alla fall jag baxnar. Mikael Åkerfeldt har ju gång efter annan visat att hans låtskrivartalang är av rang och har egentligen alltid varit det.

BLACK BREATH hade ett rätt bra 2012. De var med på hela avslutningsturnén som NASUM gjorde och nådde då en publik som verkligen fick upp ögonen för just hur bra detta gäng är i livesammanhang. Första skivan "Heavy Breathing" var helt ok, men skivan nummer 2 "Sentenced To Life" är späckad med rejält bra musik. Att denna dessutom liras med en frenesi och uppenbar spelglädje gör ju bara saken bättre. Låtval: Endless Corpse. 

Vi växlar över till tekniska dödsmästarna NILE och deras "Black Seeds Of Vengeance". Fy fan, det är en stänkplatta det! Framför allt är titellåten en djupt imponerande låt så därför har jag valt den.

Lite black metal kanske? DISSECTION hade gjort "The Somberlain", en mycket imponerande skiva 1993. 1995 fortsatte de sin skoningslösa utveckling med "Storm Of The Light's Bane" en skiva som imponerade storligen på mig när jag hörde den första gången. Den har inte slutat imponera om jag säger som så! Låtvalet är Night's Blood bara för att den är så satans bra.

Raskt hopp i genre över till BLACK SABBATH och magiska skivan "Paranoid". Alla låtar på den skivan är bra, så jag hade i princip kunnat välja vilken som. Men då jag alltid har hyst en stor kärlek för War Pigs blir det den. Det blasfemiska svänget är totalt och hänryckande och BLACK SABBATH visade på den skivan att det var ingen lyckträff med debutverket som kom faktiskt samma år som "Paranoid" - 1970. Det säger en del om bandets kapacitet minst sagt!

"Rising" av RAINBOW är en skiva som många gillar, så även jag. Efter det att Ritchie Blackmore hade lämnat DEEP PURPLE kom en första skiva ut under namnet "Ritchie Blackmore's Rainbow" 1975. 1976 dängde bandet till med en klassiker i "Rising". Fy satan vad bra det är.  Det är ju inte bara det att låtarna är magiska, utan insatserna från de inblandade musikerna är synnerligen imponerande. Ronnie James Dio sjunger med ett självförtroende som överbryggar decennierna, Cozy Powells trumspel är svängigt till tusen och gitarrspelet från Blackmore är förträffligt. Låtval: Stargazer. 

Skiva nummer två från THE HAUNTED "Made Me Do It" då Marco Aro hade kommit med i bandet är en av mina favoriter med bandet. Att dessutom Per Möller Jensen hade tagit plats bakom trummorna gör bara skivan än bättre. Silencer har alltid varit en favorit när det gäller bandets låtar, mycket för att Jensen piskar upp en pugilistisk storm på kaggarna som suger musten ur mig. Fortfarande efter ett försvarligt antal lyssningar håller plattan toppklass.

NASUM och "Human 2.0". En knäckande skiva på vilken The Black Swarm återfinns. Kommentar överflödig, eller hur?

THE FACELESS avslutar veckans fredagslista med en låt från "Planetary Duality" - Legion Of The Serpent. Jag gillar verkligen den skivan.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

 

Veckans Youtubeklipp: Neil Peart visar hur det ska göras

RUSH, ett av de mest omhuldade banden inom den progressiva rocken har hållt på sin rätt att göra storvulen musik - gärna med tema - sedan dess att "2112" kom ut 1976. Jag har en svår förtjusning för bandets musik som jag gärna återkommer till med regelbundenhet.

I bandet lirar Neil Peart, en trummis som med benhård integritet och sammanbitna käkar har visat vad skåpet är byggt av på otaliga låtar. La Villa Strangiato är en låt från "Hemispheres" (1978) som innehåller 36 minuters musik. Egentligen är den en enda lång låt som är uppdelad i fyra kapitel. La Villa Strangiato är så pass svår att spela att Peart har hävdat att bandet lade mer tid på den enskilda låten än hela plattan "Fly By Night".

Döm själva - för egen del tycker jag att detta är musikalisk mumma av stor karaktär.

/Martin

Kiss - Den Osminkade Sanningen av Carl Linnaeus

Nu börjar vi närma oss! I mitten av maj släpps den första boken om KISS på svenska sedan, ja, när kom den förra? Var det "Still On Fire" som släpptes via Melody Line runt 1988? Jag tror nästan det.

I vilket fall så kommer det nu en hett efterlängtad biografi om allas våra favoritsminkrockare. Författaren är Kisskännare sedan barnsben, journalist på Sweden Rock Magazine, basist i City Saints  - Carl Linnaeus har sannerligen många vättar i sin pölsa och är till yttermera visso en väldigt god vän sedan nästan 25 år. Jag har fått ynnesten att vara lite av en korrläsare och faktagranskare, och har kanske låtit Carl lyssna på en och annan inspelning som är av det mer ljusskygga slaget. Att få följa en bok från början på detta viset och dessutom få ta del av Carls genomtänkta och stämningsfulla skrivande under en lång tid har sannerligen varit skitroligt! Är det något som länge saknats vad gäller just Kiss och de miljontals biografier och självbiografier som presenterats genom åren så är det en nykter, nyanserad och initierad-utan-att-vara-förutfattad bild. I de fall bandmedlemmarna själva skrivit ihop något så är dessa böcker till brädden fyllda av felaktigheter och korrfel och detaljer som man undrat kring och skulle vilja veta från just dem har ofta sprungit spökskrivaren helt förbi. Istället har de var på sitt sätt koncentrerat sig på att prata skit om de andra. Det blir oerhört tröttsamt att läsa sådana böcker.

Carls bok är en kärleksförklaring, men den saknar sannerligen inte integritet och kritik. Det blev nästan handgemäng oss emellan vad gäller en specifik turné som jag helt korrekt och sakligt anser vara en av de bästa emedan Carl är av en betydligt mer negativ och felaktig åsikt. Nåja. Han kan ju inte ha rätt i allt.

Som på givet kommando är det då dags att presentera höstens stora begivenhet på Helsingborgs stadsbibliotek - lördagen den 12/10 kl. 14.00 intar sminkrocken vår hörsal. Det blir ett extravaganza utan dess like signerat petite moi och gunstig herr Linnaeus. Jag kommer att hålla i en föreläsning om bandets första år fyllt med ljudklipp, kanske något filmklipp (va? vad skulle det vara??) och massor av anekdoter och historier. Efter detta och kanske en kort kisspaus (pun intended) blir det så författarträff med Carl på scenen. Han är förvisso med från början men den andra timmen bjuder jag in till samtal, diskussion och kul i poolen med denna förträffliga västkustbo. Snacka om att det kommer att bli höjdaröken!

Tack för förtroendet Carl, jag hoppas att jag gjort dig nöjd.

/Alex