Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "The Living Infinite" - SOILWORK

Ni kanske känner till att jag har ett långt förhållande med SOILWORK. Tillsammans med ENTOMBED är detta gäng det band jag förmodligen sett oftast live, vilket såklart har att göra med att SOILWORK är ett av de flitigaste turnérande band som finns. Ibland turnerar de på mindre bra skivor (ja, jag menar "Sworn To A Great Divide") ibland på magiskt bra alster. Som senaste skivan "The Living Infinite".

I takt med att Peter Wichers hoppade av, kom tillbaka och medverkade på fina "The Panic Broadcast" samt hoppade av igen var det nog fler än jag som befarade att SOILWORK skulle göra ytterligare en medioker skiva. Att bandet dessutom gick ut med att nästa skiva skulle bli en dubbelskiva gjorde i alla fall mig än mer nervös.

Men, ack så fel jag hade. I recensionen av skivan skrev jag att

”The Living Infinite” är i det närmaste ett perfekt album. Inte bara har bandet åstadkommit rent magiskt bra instrumentella insatser, de har lyckats skriva låtar med sådan verkshöjd och distinktion att SOILWORK faktiskt aldrig har låtit starkare. 

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "End Of Disclosure" - HYPOCRISY

I april skrev jag följande om denna skiva:

Peter Tägtgren har byggt upp en gedigen trovärdighet under loppet av sin levnads bana som en av de mest hårdarbetande snubbarna inom metal. Jag fattar inte hur karln hinner med allt från att vara hyresvärd, producent och dessutom två band – PAIN och HYPOCRISY.
Att han då lyckas karva ut det bästa albumet HYPOCRISY gjort på år och dag är än mer imponerande. ”End Of Disclosure” är inget annat än en ren triumfmarsch från första till sista ton.

”End Of Disclosure” är, som ni redan har uppfattat, en skiva som kan komma ifråga för årsbästalistan, och en skiva som med emfas bevisar att HYPOCRISY är ett våldsamt begåvat band. Hatten av!

Ja, det räcker väl med det, eller hur?

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "Aenigma" - IN VAIN.

En oerhört imponerande skiva i den progressiva dödsens fora. I recensionen av skivan skrev jag

[v]ad är det då som är så bra? Well, låt mig säga så här; storvulen musik som har stora pretentioner, och faktiskt lyckas komma upp i ambitionsnivåernas extrema höjd skrämmer bort lika många som den attraherar. Köper man, som jag, svulstigheten i bandets tonkonst då har man 51 minuters nästan total njutning framför sig.


Jag har återkommit till norrmännens skiva med viss regelbundenhet under året. Skivan släpptes i april så jag har haft tid på mig att göra detta. Och det känns oerhört bra att skivan fortfarande förtjänar den betygsåtta jag gav den. Detta kan annars ju ändras över tid. Denna skiva är dessutom en av flera skivor som Norge har spottat ur sig under året som kan komma ifråga för min årsbästalista. Jag kan redan nu "avslöja" att SATYRICON inte ens kvalar in i detta fält. Det ni.

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "The Wild Hunt" - WATAIN

När WATAIN släpper nytt, då kan ni räkna med att undertecknad sitter i spänd förväntan över hur resultatet ska låta. "The Wild Hunt" är ett vida mer episkt och på många fler sätt nydanande verk än bandet någonsin har presterat sedan tidigare. Här tar man ut svängarna med rensång och ballad vid sidan av traditionellt sataniskt rens. Håller det? Ja, det måste jag ju säga i kongruens med att jag nominerar skivan till min årsbästalista.

"The Wild Hunt" är en modig skiva från ett band som alltid, alltid har stakat ut sina egna vägar och mejslat ut sin karriär med stor integritet och en rätt rejäl skopa jävlar annamma. I detta kommer WATAIN alltid att vara förkroppsligandet av det ack så slitna men i det här fallet så adekvata "trve black metal".

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 1

Nominerad: "Sons Of Aeon" - SONS OF AEON

En skiva från ett band som verkligen inte består av några duvungar. I min recension av skivan skrev jag att

Musiken i sin helhet är vansinnigt bra – bandet har en bredd och ett djup i sin musik som gör att jag emellanåt går helt bananas. Ta en låt som Burden till exempel. Introt är mäktigt episkt. Jag blir nästan andäktig när jag lyssnar på det. Sedan kommer ett nektarljuvt tvåtaktsparti som får mig att tänka på DARK TRANQUILLITY innan refrängen kommer in och gitarrerna bölar fram slingor som golvar totalt.

Jag återkom nyligen till skivan då det såklart måste lyssnas på en del musik igen nu när vi pratar årsbästalista. Och skivan håller verkligen än - här finns en gedigen hantverksskicklighet parad med en utpräglad känsla för melodi - allt levererat med en osviklig känsla för spelglädje och engagemang.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Jag fick lite blodad tand med förra veckans fredagslista då jag ju tog upp musik från bland annat 1985. Och då började jag ju fundera. 1980-talet. Det var ett årtionde som jag växte upp under - jag föddes 1976 så början av 80-talet har jag ju minst sagt dimmiga minnen ifrån. Att jag köpte IRON MAIDENs "The Number Of The Beast" 1988 kommer jag dock ihåg tydligt.

I vilket fall - jag bestämde mig ganska fort för att jag skulle göra en fredagslista som spänner över åren 1980-1989. En låt för varje år. Varför göra det lätt för sig? Nä, precis.

1980. IRON MAIDEN släpper sitt första album. Vi som gillar bandet vill gärna hävda att hårdrocken med detta släpp förändrades i grunden. I vilket fall så är låten The Phantom Of The Opera en av de bästa låtarna som bandet gjort. Att den håller fortfarande över 30 år efter det att den skrevs är jag fullt benägen att hålla med om.

1981. MÖTLEY CRÜE släpper "Too Fast For Love". Vill man vara elak skulle man kunna säga too high too fuck, men det stämmer uppenbarligen inte med detta band heller. Hair metalscenen som den såg ut under det dekadenta 80-talets Los Angeles handlade så mycket mer om att se "rätt" ut än att kunna erbjuda verkligt habil och stringent spelad musik. För som kollega Lina S har sagt så är detta  "musik där byxan är tight och håret brandfarligt". Observera det fejkade dubbeltrampet från Tommy Lee i Live Wire som är låtvalet.

1982. Finns det ett band som förkroppsligar ett hat mot hair metalscenen så måste det vara VENOM. Jag fascineras av att dylik musik som "Black Metal" som VENOM släppte just 1982 existerade samtidigt som Vince Neil och kumpaner struttade omkring och var höga mest hela tiden. VENOMs musik låter numera inte speciellt skrämmande, men 1982 måste detta ha framstått som oerhört hårt och chockerande, haha!

1983. MERCYFUL FATE släpper alla tyglar vad gäller falsettskrik på "Melissa". Detta är ett av Alexanders favoritband, mycket gissar jag på grund av att King Diamond återfinns på sång i detta gäng som enligt Metal Archives är "on hold". Ni som tycker att ni känner igen låten - METALLICA har gjort den i en coverversion som låter betydligt hårdare, men inte nödvändigtvis bättre. Jag har lyssnat (såklart på Alex inrådan) en hel del på just denna låt jag valt till listan - Curse Of The Pharaohs och fascineras fortfarande av vilka sinnesjuka skrin som dominerar låten.

1984. TWISTED SISTER släpper "Stay Hungry". Alldeles oavsett om man känner till skivan så kan jag garantera att man hört minst en låt från den skivan någon gång. Jag tänker då framför allt på We're Not Gonna Take It eller I Wanna Rock, två monsterhits som förfärade föräldrar. Jag menar allvar. Videon till I Wanna Rock var det tuffaste man sett. Det tyckte i alla fall en mycket ung undertecknad (jag var 8). Mamma var chockerad. 2009 såg jag bandet på SRF då de körde hela skivan. Det var magiskt bra och bandet golvade mig totalt och visade med emfas alla andra headliners det året (IN FLAMES och HEAVEN AND HELL) inte hade där att göra. Prick så bra var TS. Låtval Burn In Hell. 

 1985. PENTAGRAM släpper sitt debutalbum. Detta gäng har i stort sett blivit ihjälkramat av hipstermaffian då de låter precis rätt retroartat även idag för att folk ska gå i spinn. Relentless är en fint svängande låt som med tydlighet visade att även 1985 fanns det band som ville låta som om det fortfarande var 1978.

1986. ACCEPT släpper "Russian Roulette". Andra skivor som släpps detta magiska år inom metal: "Master Of Puppets", "Reign In Blood" och "Peace Sells...but Who's Buying". Alla känner till detta, så därför tyckte jag att det kunde vara på sin plats att ta en låt från ett band som har gjort sig ett namn på att streta på och leverera habil musik år ut och år in.

1987. TESTAMENT släpper "The Legacy". På denna skiva finns en av mina absoluta favoritlåtar med bandet. Det kan fanimig vara en av mina favoritlåtar överhuvudtaget: Burnt Offerings. Den har allt en bra thrash metallåt ska ha om ni frågar mig. Inser ni inte detta när ni lyssnar på den är något fel, haha!

1988. HELLOWEEN släpper "Keeper Of The Seven Keys pt. II". Jag gick fullständigt bananas när jag hörde Eagle Fly Free första gången. Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa power metallåtarna som gjorts genom tiderna. 12-åringen Martin häpnade över hur många cymbaler som Ingo Schwichtenberg tycktes ha på sitt trumset. Jag hade 2. Men här var det ju cymbalmarkeringar i varenda jädra takt. Ja, ni fattar varför jag har valt denna låt, eller hur?

1989. MORBID ANGEL släpper "Altars Of Madness" och förändrar hela metalvärlden. Alla andra band gömmer sig i skräck över två saker:
1. MORBID ANGEL kan spela skjortan av alla
2. Metal har aldrig låtit mer ondskefull och hård som på denna skiva.

Jag kan inte tänka mig en värdigare avslutningslåt på veckans fredagslista än magiska Maze Of Torment.


/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

På fredag...

På fredag, kära läsare, kommer första inlägget om vilka plattor som är nominerade till min årsbästalista 2013. Inläggsration kommer att vara ungefär ett inlägg per vardag. Och det är många skivor som kan komma ifråga för årsbästalistan, haha!

/Martin