Fredagslistan 2015: vecka 35 - Bra från USA

Howdy! Temat för dagens lista var långt ifrån självklart, det har stötts och blötts och velats in i det sista innanför pannbenet men så smög det sig på mig likt en tjuv om natten. Mycket av det jag lyssnat på den senaste tiden har en gemensam nämnare, nämligen att de kommer från staterna. Lyckligtvis har detta geografiska område bra mycket bättre saker att bjuda på än Donald Trumps skurkaktiga uppsyn och brutala comb over. Med den bilden färskt i sinnet (nej, den kommer inte att besudla vår vackra blogg, ni vet redan hur han ser ut) ger vi oss i kast med liten lista!

Inledningsvis går jag ut med en slamkrypare, Amalie Bruun/MYRKUR kommer som vi vet från Danmark men då hon bildade bandet samt bor och verkar i New York slinker hon med. Om ni inte stiftat bekantskap än med denna urtjusiga blandning av brutalblack och spröda körstämmor, gör om - gör rätt. Hypat tycker vissa, klockrent säger jag. Från självbetitlade EP:n (utgiven 2014) njuter vi av låt och uppmaning: Må du brænde i helvede. Hurra! Fullängdsdebuten "M" kom just ut som grädde på moset.

 



INFERA BRUO får mig, förutom att tänka på hur fantastiskt det vore om de istället hetat INFERNAL BRUNO, också att bli tjolahoppsanglad! Räserfarten står som spön i backen i denna black-present med glimmande snören! Gluttar vi under inslagspappret finns där också en hel del melodiöst att lägga öronen på. Jag utlovar en imaginär tårtbit till alla som lyckas sitta stilla till Visions of the Inner Eye.

Allvarsammare tongångar sedan. De av er som har för vana att se skräckfilm bör känna till rullen "I spit on your grave". Nästa band tar det ett snäpp längre och kallar sig helt sonika PISSGRAVE. Det finns något rart och påhittigt i det tycker jag. Av omslaget till "Suicide Euphoria" och dess tematik att döma vill man understryka sin tuffhet (och måhända föra tankarna till en viss MAYHEM-platta vars titel i sin tur påminner om en annan skräckfilmssamling signerad George Romero - men det är ett sidospår som vi kan låta bli att trassla in oss i). Musiken är tung och brötig och bjuder inte på några direkta överraskningar men är fullt habil. Gott så.

Man kan fråga sig om SKITARG har reflekterat över nästa band i sin låt Jag bryter nacken av din häst. Kanske och kanske inte. Nu är jag inget stort fan av nämnda band, däremot gillar jag just CATTLE DECAPITATION som är listans näst sista akt. En frisk fläkt grind/döds från San Diego smeker trumhinnorna i Mammals in Babylon från nya skivan. På det stora hela låter det som det brukar från det här gänget, men snäppet bättre. Som ett sabrerat årgångsvin!

Sist men icke minst - CHELSEA WOLFE. Jag har gillat hennes neofolk/goth/metal sedan jag hörde "Pain Is Beauty" för ett par år sedan. "Abyss" som kom i år känns spretigare men mer personlig och framför allt tyngre - och då pratar jag även om de skira singersongwriter-balladerna som liksom klöser sig fast runt hjärtat. Carrion Flowers heter pärlan vi lyssnar till. Är det renodlad metal rakt igenom? Nej. Är det bra? Tveklöst!
God fredag.

/Susanne

Fredagslistan 2015: vecka 35 - Bra från USA

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Gott folk!

Denna vecka blir det en otematisk lista. Det började med att jag ville göra en lista på band som har nytt material på väg ut, och det började bra, men det blev snabbt stopp så jag fick överge den tanken.

I vilket fall -

vi kör!

Jag var inte nådig mot pågarna från Pennsylvania i RIVERS OF NIHIL när deras debutskiva "The Conscious Seed Of Light" kom ut 2013. Jag kallade den för en mellanmjölksskiva. Produktionen från vanligtvis pålitliga Eric Rutan var en av huvudanledningarna. Den var så monolitiskt massiv att den begravde låtarna. Nu är bandet dock på gång med nytt material. "Monarchy" släpps faktiskt idag, och den är så mycket bättre än förstlingsverket. Jag har valt att ha med titellåten i veckans lista. Produktionen är oerhört mycket mer sympatisk mot öronen. Jag formligen älskar den gitarrton bandet fått fram, trummorna låter som trummor, basen ligger extremt tydlig i ljudbilden och bandet visar med Monarchy att de kan skriva grymma låtar.

SOILWORK är på gång med nytt material i form av "The Ride Majestic" som släpps nästa fredag. Bandet släppte i början av juli ett smakprov från skivan. Ska jag dra några växlar på hur det låter så är det att bandets fina form håller i sig, även om jag tror att det finns betydligt starkare låtar är titellåten. SOILWORK har haft sina dalar på medlemsnivå, men alltid med osviklig tålmodighet pressat ur sig plattor som alltid har innehållit minst en handfull verkligt bra låtar. För mig personligen kommer SOILWORK alltid vara ett band som jag med glädje ger min uppmärksamhet och min tid.



 Det blir lite mer DAWNBRINGER. Jag slirade såklart in på bandets förrförra skiva "Into The Lair Of The Sun God" då Matilda nämnde denna skiva som en favorit i kommentarerna på förra veckans lista. Jag förstår att hon tycker det. Detta är en rejält trevlig skiva som jag misstänker att jag kommer att återvända till. Bandet har inte krånglat till det när det gäller låttitlarna som går från "I" till "IX". Nu får ni "II" er till livs - en fin tvåtaktare till låt som utan tjafs skämmer bort örongångarna med oslagbar charm.





Ny skiva från mänsklighetens främsta fiende CATTLE DECAPITATION. Och jag gillar detta som ni förstår. Förra skivan "Monolith Of Inhumanity" tyckte jag endast var ok, med vissa noterbara undantag av genialitet. "The Anthropocene Extinction" är en skiva som är oerhört mycket starkare och framför allt jämnare. I slutändan är det ju ändå de skivorna som i alla fall jag uppskattar mest. Det är fortsatt bänghårt mosande som är bandets forte och jag utnämnde skivan till den bästa dödsgrindskivan jag har hört sedan MISERY INDEX gav ut "The Killing Gods" förra året.



Avslutar listan med lite THE AGONIST och Danse Macabre från "Eye Of Providence". Visst kan vi hävda att bandet har blivit lite repetetiva, men jag gillar ändå vad bandet åstadkom på den här skivan som släpptes tidigt i år. Mest imponerar Vicky Psarakis med en fin sånginsats, mycket glatt överraskande!







/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Fredagslistan 2015, vecka 33: 5 skivor från 2014 jag missade totalt.

Gott folk!

Vi skriver augusti 2015, och jag tänkte att vi skulle grotta ner oss i lite gammalt material. Gammalt på sådant sätt att vi blickar tillbaka på 2014 som ju var ett extremt starkt skivår. Såklart missar man det mesta - det ligger i sakens rent praktiska natur: kollar du in 500 skivor så missar du flera tusen andra. Likt ett obönhörligt ymnighetshorn från helvetet fortsätter, år efter år, band och skivbolag att spy ur sig skivor. Här har ni 5 skivor jag missade förra året.

Vi kör!

"Night Of The Hammer" av DAWNBRINGER. Jag är oerhört såld på omslaget till denna skivan, därför får ni den i formatet större. Det andas mord och ödslighet på ett väldigt estetiskt tilltalande sätt på detta omslag. Bandet, med hemvist i Chicago sedan år 2000, sysslar med heavy metal med black metalinslag. I vilket fall lirar herrarna Chris Black (bas, trummor, keyboards och huvudsång), Scott Haskitt (akustisk gitarr), Matt Johnsen (sologitarr) och Scott Hoffman (kompgitarr) med ett satans sväng och osveklig övertygelse som får mig att vilja önska att jag hade koll på denna skiva förra året. Ni kan vara övertygade om att jag kommer ha bandet under radarn framöver i alla fall!


Den bästa skandinaviska dödsmetallplattan som inte kommer från närområdet står holländska ENTRAPMENT för på sin "Lamentations Of The Flesh". De här gossarna älskar sin death metal. Kolla bara in loggan. Visst påminner den om DISMEMBERs? Precis. Bandet drog igång sin verksamhet 2010 och ligger på ansedda (rättvist om ni frågar mig) Pulverised Records som bara det är en garant för kvalitet. ENTRAPMENT visar från taktslag ett att de är värda uppmärksamhet genom att hamra ner en tvåtaktstornado i titellåten som får mig att spontant stampa takten med frenesi.






Väldigt sparsmakat omslag till DEATH PENALTYs självbetitlade album. Gaz Jennings kanske några av er känner till? Gitarrist/basist/keyboardist i CATHEDRAL under många herrans år. När det bandet 2013 lades ner bildades DEATH PENALTY. Detta är tung och svängig musik. Lägg till en mer än lovligt kompetent sångerska i Michelle Nocon och bandets smörfeta riff slinker ner lättare än en veteöl en varm sommardag. Jag har valt låten med det i särklass tuffaste namnet på skivan Howling At The Throne Of Decadence att representera skivan, men kunde i princip ha valt vilken låt som helst. DEATH PENALTY är ett band som lirar med stor pondus och tydlig känsla. Jag har njutit av skivan på repeat hela föregående veckan, och har svårt att få nog av bandets tonkonst för tillfället.

Hannes Grossmanns soloalbum "The Radial Covenant" med en hel massa förträffliga gästartister gör att jag sörjer lite extra över att jag missade denna förra året, men å andra sidan har jag sett till att götta ner mig rejält nu. Hannes Grossmann är ansvarig för gediget trumspel på ALKALOIDs "The Malkuth Grimoire" som jag har skrivit om tidigare. En oerhört förträfflig skiva som mycket väl kan slinka in på årsbästalistan för min del. På låten The Radial Covenant I. II gästar Per Nilsson från SCAR SYMMETRY på gitarr. Detta är progressiv teknisk dödsmetall av typ och snitt som jag gillar. Produktionen är dock betydligt mer köttig än brukligt vilket jag uppskattar, och musikerna uppvisar visserligen avsevärd skicklighet, men utan att sabba låtarna. De står precis som hos ALKALOID i centrum, och är en faktor att ta i beräknande om ni nu inte brukar uppskatta sådan här musik i vanliga fall.

Äntligen finns BENEATHs andra platta "The Barren Throne" på Spotify! Islänningarnas brutala death metal som de debuterade med 2012 på skivan "Enslaved By Fear"köpte jag rakt av när den skivan släpptes. Denna är precis lika bra. Här hittar ni hastighet, blastbeats, tyngd och ett satans sväng. Helt ljuvligt om ni frågar mig, och något som gör att bandet sticker ut från gängse band i denna subgenre. Jag applåderar hela dagen för den brutala effektiviteten som bandet uppvisar i Putrid Seed Of  Affection, en helt fantastisk låt som dessutom har ett koncist slut. Och det är alltid bra. Fy fan för fade-outer - det säger jag helt ärligt.





/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 33: 5 skivor från 2014 jag missade totalt

Fredagslistan 2015, vecka 32: Top 5 av Van Halen

Godmorgon! Idag ska vi prata VAN HALEN, ett band som fick groteska mängder speltid i stereon hemmavid under tidigt 1990-tal. Och inte bara hemmavid förresten - i bil och i Walkmannen också spelades det musik av bandet med stor regelbundenhet. Bandet har under årens lopp dykt upp emmellanåt här på bloggen, men aldrig i en renodlad fredagslista.

Nu kanske ni tror att listan bara rymmer bandets mest klassiska hitlåtar? Låtar som Panama, Jump, Dreams, When It's Love, Right Here, Right Now, eller Hot For Teacher? Nä - de har vi ju hört till leda, idag ska vi prata lite mer dolda pärlor som i alla fall jag håller som betydligt mer intressanta, och som ni förstår lite provocerande, bättre i någon mening än gängse musik från bandet.

Vi kör.

 "1984" är fortfarande VAN HALENs mest säljande album med över 10 miljoner sålda skivor enbart i USA. Mycket beror detta på att Jump, Panama och Hot For Teacher återfinns på albumet. Det gör också House Of Pain som bandet valde att lägga på b-sidan av singelsläppet (tänk att det fanns sånt!) Jump. House Of Pain har ett ganska enkelt med extremt effektivt riff som jag alltid har tilltalats av. Att låten dessutom skiljer sig ganska mycket från bandets övriga produktion gör ju inte saken sämre. "1984" blev det sista studioalbumet som David Lee Roth medverkade på.




Att bandet var inne i ett högkvalitativt och extremt högt arbetstempo visades redan två år senare. 1986 släppte bandet "5150" den första skivan med nye sångaren Sammy Hagar en, om ni frågar mig, betydligt bättre sångare än Roth. Den skivköpande publiken belönade bandet med att skicka skivan rätt upp på förstaplatsen på Billboardlistan trots att skivan fick blandande recensioner av kritikerna. Noterbara låtar är Dreams,  Love Walks In  och Best Of Both Worlds. De har jag såklart struntat i och valt att ha med öppningslåten Good Enough som har ett otroligt fint driv och ett i vanlig ordning suveränt gitarrlir.



VAN HALEN höll uppe sitt arbetstempo och släppte "OU812" 1988. En noterbar sak var att bandet valde att inte skriva låtarna i sekvensordning utan i bokstavsordning på baksidan av skivan. Bra? Nja, det vete fan, haha! Source Of Infection är låtvalet här från en skiva som egentligen inte har lämnat några avtryck i bandet setlist på väldigt många år. De brukade köra Finish What You Started när Hagar var med i bandet, men på senaste liveplattan "Tokyo Dome In Concert" är den inte med. Source Of Infection är en showcase av bandet när det är som bäst: Eddies galna tekniska spel, Hagars tjoande, Alex besatthet av att lira shuffle på bastrummorna och Anthonys klockrena höga körande. Svårt att stå emot om ni frågar mig.


Jag avslutar listan med hela två låtar från 1991 års "For Unlawful Carnal Knowledge", en skiva som jag tydligt kommer ihåg att Anders Tegner som recenserade skivan för OKEJ kallade svårlyssnad. Jag fattade inte hur han kunde tycka det då, och inte idag heller för den delen. Utan att överdriva är "F.U.C.K." den skiva ur bandets diskografi som jag lyssnat mest på. Här finns en hel del låtmumma - inledande Poundcake, efterföljande Judgement Day och Man On A Mission fick mycket speltid vid sidan av, såklart, Right Now. Så de låtarna är inte med, såklart! Jag har valt, först Pleasure Dome för att det är en låt som har vuxit under åren. Tegner kallade den för ett klavertramp! Okej, jag kan köpa att den kanske inte var lika bra som det övriga materialet. Det tyckte jag då, 1991. Idag ligger landet på annat sätt som ni förstår. Den andra låten är Top Of The World som är med mest för att den gör mig på otroligt gott humör.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 32: Top 5 av VAN HALEN

Fredagslistan 2015, vecka 31: Grindslanten

Då var det dags för lite uppfriskande grindcore så här i slutet av veckan! Vän av ordning har uteslutit paradnummer som NASUM, WORMROT och CARCASS för de har vi ju hört förut även om de är hur gulliga som helst. Dags för avfärd, stäng dörrarna och håll någon vuxen hårt i handen så bär vi oss av.

CLOUD RAT kan skatta sig lyckliga över Madison Marshalls sånginsatser. Den inlevelsen är inte att leka med alltså! Underbart röj på skivan "Moksha" som förutom sedvanlig agression och katharsis även dukar upp en skön påhittighet och ny fräschör. Vissa kanske skulle klassa det på gränsen till shoegazing, jag vill hellre tänka på det som riktigt bra grind med deodorant!

CRETIN följer upp med låten It. Om föregående band är ute och lattjar runt lite kan CRETIN istället sägas gå tillbaka till rötterna. Här pekas det med hela handen! Inga krusiduller, ingen pardon utan rak grind precis som den ska låta. En liten AUTOPSY-vibb på det också. Härligt! Plus i kanten för Marissa Martinez (sedermera Dan Martinez) pipa.

Bandet med det fnissvänliga namnet VOMIT FIST får den äran att fortsätta. De tre gruppmedlemmarna (varav den ena är son till den andra och den tredje har okänt ursprung) har dock inte blivit signade till något bolag än, vilket är synd och skam. De får en guldstjärna i himlen av mig för att de grisar runt med blod och corpse paint och är nummer tre i dagens grindslantslista med Under the Rind. Ytterst habilt! Är inte också farsgubben lite lik Pelle "Dead" Ohlin förresten...?

PHOBIA är något av legender i genren och släppte sin första demo 1990. Då gick jag i sexan och hade föga aning om att det fanns musik som gick så fort men det vet jag lyckligtvis nu. Om ni inte sett videon till Contradiction/Submission Hold, som är en kritik mot djurförsök bland annat, kan jag varmt rekommendera den. Från samma album kommer låt nummer fyra - Assertion to Demean, lyssna och njut!

IMPETIGO är förutom ett grindcoreband också namnet på en jobbig hudsjukdom - svinkoppor. Det tycker jag känns sympatiskt! Fast ni kan låta bli att bildgoogla, bespara er den synen. Sjukdomar åsido, musiken på skivan "Horror of the Zombies" är gemytligt trallig, texterna är skönt monsterknasiga och hela härligheten ter sig allmänt svår att sitta stilla till. Om man som jag också gillar zombies som företeelse kan man gott klappa händerna till detta och dra igång en Romero-rulle på VHS:en. Det är ju trots allt fredag!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 31: Grindslanten

Fredagslistan 2015, vecka 30: Melodisk metal

Godmorgon!

Idag ska vi prata melodisk metal. Jag märker att jag mer och mer uppskattar band som är duktiga på att väva in melodier i sin musik. Jag hoppas sannerligen att det inte betyder att jag uppfyllt någon slags mängdkvot när det gäller mer extrem musik och att bloggen inom en snar framtid endast sysselsätter sig med AOR, haha!

Vi kör!

Kanadensiska BOREALIS kom den 19/6 ut med sitt nya album "Purgatory". Både jag och Susanne uppskattade ju bandets musik på "Fall From Grace" från 2011, en skiva som vi i stort sett lyssnade sönder, märkligt nog! Nya skivan är ett välkommet tillskott till kategorin "kommer att lyssna sönder". BOREALIS är ett band som skriver väldigt sympatisk musik. Är det nydanande? Nej, verkligen inte - men här finns en hantverksskicklighet som jag tilltalas svårt av. Plus att jag älskar sångaren Matt Marinellis röst. Jag hade i princip kunnat ta vilken låt som helst från skivan. Nu blev det My Peace då det är den enda låten som bandet har valt att tillgängliggöra från nya skivan på Spotify. Faktum kvarstår dock - "Purgatory" är så bra att jag villigt slantade upp den dryga hundralappen plattan kostar på iTunes.

Jomenvisst, CLOUDSCAPE är ganska obligatoriska i en sådan här lista. Bandet, bördigt från Helsingborg, har alltid varit skickliga på att snickra ihop snygga melodier. Som jag ser det är bandet, likt sina helsingborgskollegor i COLOSSUS och DARKANE, svårt undervärderade och jag lyfter gärna fram bandet så ofta jag kan. Skivan "New Era" kom 2012 och såg inte mindre än tre nya medlemmar. Endast gitarristen Patrik Svärd och sångaren Michael Andersson var kvar från den sättning som spelade in "Global Drama", en skiva som jag gillade även den. Silver Ending är en trevlig låt som nästan lekfullt dansar fram i refrängen. I övrigt är det business as usual.

Jag recenserade bandets "Momentum" när den kom 2013. Bandet har inte släppt något material sedan dess. Då skrev jag att [d]et som verkligen imponerar på mig med ”Momentum” är tre saker egentligen: låtarna är av sådan kaliber att, faktiskt, varje låt innehåller något jag gillar, sången från Mark Basile är så fruktansvärt kraftfull att jag njuter av varenda grej karln gör. Och sen har vi solona. Jag avskyr personligen när det ska liras solon och resten av bandet går av scen för att låta gitarristen/trummisen/basisten gå loss. Fullständigt vedervärdigt. Musik handlar om kommunikation mer än något annat och vad som verkligen utmärker skickliga musiker till skillnad från skickliga instrumentalister är förmågan att lira häpnadsväckande grejer tillsammans med andra. Det kan Simone Mularoni på gitarr och Emanuele Casali på keyboard för varenda solo som utförs av dessa herrar är rent öronmumma. 

Det var oerhört trevligt att återvända till skivan i samband med skapandet av denna lista. Jag har, likt många recensenter, en tendens att bara rusa vidare till nästa skiva. Nu fick jag en chans att återupptäcka en skiva som är lika sympatisk som välljudande. 

Jag har haft med en låt av PRETTY MAIDS i någon lista. Emellanåt älskar jag att lyssna på musik som har tydlig tidsmarkörer. We Came To Rock finns med på danskarnas "Future World" från 1987, och det märks. Jo, det finns gott om andra skräckexempel på hur virveltrummorna lät under 80-talet. Här är den faktiskt ganska sansad utan att vara mesig. En trevlig trudelutt!

Jag avslutar listan med keyboardstinna DARKWATER från Borås. Detta är så vanvettigt snyggt producerad musik så jag baxnar. Låten heter Breathe och kommer från "Where Stories End" från 2010. Flera av bandets medlemmar är också med i HARMONY som verkar hålla en högre utgivningstakt. Det är lite synd, för DARKWATER skriver riktigt bra och snygg musik. Jag fick definitivt mersmak!

Så, ett styck lista med svårt sympatisk musik. Nästa vecka blir det, säkerligen, andra tongångar!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 30: Melodisk metal

Fredagslistan 2015, vecka 29: Halvårsrapport

Ave!

Till dagens tema har jag valt braiga låtar som släppts under 2015 utan min vetskap. Så fort man vänder ryggen till dyker det upp bra metal i världen. Fint det! Vi kör direkt, ladda youtubespelaren.

 

 

Australien har fött fram UR DRAUGR och de har i sin tur klämt fram en Ep med namnet "The Wretched Ascetic", som är en sjukt trivsam liten historia. Vi bjuds på black och death, doom och progressive i en smakfull gott och blandat-påse. Ibland kommer jag att tänka på ULCERATE. Hurra och stående ovationer! Låten jag valt är Unseen Golgotha men hela Ep:n är värd att ta en närmare titt på.

 Nummer två i listan är INQUINAMENTUM. (Testa att säga det snabbt tio gånger på raken.) Depressiv black metal i kombination med melodisk döds. Precis hur bra som helst även om tempoväxlingarna i Banned To The Nether känns en smula förvånande vid första genomlyssningen. Men det är innan man inser storheten i detta. Regnrock och stövlar på, nu kliver vi ut i grådasket och åkallar mörkrets makter. Mumma!

EXGENESIS från Stockholm bjuder upp till dans på bryggan härnäst. En ganska långsam och doomig sådan men med riktigt trallvänliga slingor på sina ställen. Påminner lite om eminenta DAYLIGHT DIES. Kanske också PARADISE LOST. Hur som, denna duo vet hur en slipsten ska dras och var man ställer skåpet. Cloudburst avnjutes bäst när sommarkvällsmörkret lagt sig över nejden. Pluspoäng för uggleomslaget!


Tempohöjning! GOD MOTHER spelar i första klassens grind/hardcore-skola. Dra igång moshpiten i vardagsrummet för nu ska här åkas karusell. Maktbehov heter fullängdaren och jag drämmer till med två låtar till priset av en bara för att de är så korta och även har fenomenala namn. Jag ger er Blodfors och Strypgrepp!

Sista bandet blir CHAPEL OF DISEASE, tyskar som lirar old-schooldöds i ny kostym. Introt till ...of Repetitive Art är aningen långt och pompöst men misströsta icke mina vänner, runt 3.35-snåret in i låten drar det hela igång. Och håll hårt i häxhatten för det går undan! (Åtminstone för en stund.) Det känns ungefär som att trilla ner i en dammig gammal krypta att lyssna på detta. Ödesmättat, svalt och mysobehagligt. Underbart!



Gutår och god helg.

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 29: Halvårsrapport