Gott folk!
Med tanke på hur mycket musik vi tipsat om här på bloggen under 2016 så kanske en viss mättnad har infunnit sig hos er?
Nä, tänkte väl inte det! Jag har skrivit det innan och pratat mycket om det faktum som sticker ut lite extra för mig personligen från 2016 - jag har upptäckt, verkligen på allvar, hur mångfacetterad och bra doomen är. Det är verkligen någonting som jag tycker är verkligt kul (om nu detta kan sägas om en ganska sorgetyngd subgenre) att trots en lika mödosam som lång inkörningsperiod så har detta "arbete" till slut belönat sig.
I veckans fredagslista tar jag upp ett antal låtar som jag tycker sticker ut lite extra. Det kan vara låtar från skivor som kommer dyka upp på årsbästalistan, men också från skivor som inte alls är med i racet om dessa platser.
Vi kör!
Ni får ursäkta att jag tjatar lite om ANAAL NATHRAKH och deras extremt starka "The Whole Of The Law". När den här duon släpper skivor så brukar jag - och många med mig - mysrysa lite inombords då bandets skivor ofta innebär att återse en gammal vän. Så är det även här. Det finns ett helt koppel av bra låtar på den här skivan, men
We Will Fucking Kill You sticker ut lite extra för mig. Gitarrsolot vid ungefär 2:30-strecket tillför en verkligt nervig grad av episkt röj och är en starkt bidragande faktor till att låten är med i veckans fredagslista. Solot, tillsammans med en i det närmaste kärleksfull refräng och ett helvetiskt bra driv (ja, vi pratar såklart tvåtakt!) gjorde att jag föll lika snabbt som ett sänke när jag hörde låten.
Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ytterst svag för låtar som byggs upp från små detaljer för att sedan växa till stora proportioner. Typexempel på detta är exempelvis
One eller
Fade To Black av METALLICA. Den graden av episkhet. OCEANS OF SLUMBER har på "Winter" lyckats med detta konststycke i titellåten som börjar nästan trevande med gitarr och sång. Oerhört vackert och stämningsfullt! Bandet lyckas med bedriften att sedan bygga på lager på lager. Rätt mycket av det ligger i trummisen Dobber Beverlys helt makalösa trumspel. Med fingertoppskänsla adderar han beståndsdel till beståndsdel till vad han faktiskt gör på trummorna. Vi pratar allt från spökslag till furiösa blastbeats.
Låten
Berlin av IF THESE TREES COULD TALK fångade min uppmärksamhet redan av första lyssningen av "The Bones Of A Dying World". Den ligger sent på plattan, faktiskt nästsist, och jag var svårt tagen av skivan långt innan just den här låten började. Kanske är det för att den låter ganska olikt den musik som det här bandet brukar presentera som jag gillar den så mycket. Här finns en - nästan - popartad förtjusning i en speciell gitarrslinga som återkommer ett antal tillfällen i låten. Jag blir alltid helt till mig när jag hör den. För den lyfter verkligen låten till helt magiska höjder och låter tanken sväva högt och fritt. Bara en sån sak borde få er att kolla in låten, haha!
Står ni ut med en väldigt mainstreamartad låt? Det är svårt att undvika att planetens största band har släppt ny skiva eller hur? Så här lite över en månad efter det att "Hardwired...To Self-Destruct" så kanske den värsta hypen runt skivan har lagt sig och vi kanske kan fokusera på vad bandet faktiskt gör på skivan och inte bara springa runt i yster ringdans över att bandet
äntligen har baxat sin kollektiva röv ur vagnen och släppt nytt? Jag har valt
Atlas, Rise! då jag inte bara tycker att det är den bästa låten på skivan, det kan vara den enskilt bästa låten bandet har släppt post "Reload". Jag tycker att bandet låter helt otroligt bra, relevanta och hungriga i den här låten. Här finns alla element för en verkligt bra låt: bra riff, snygga solon, en Hetfield som sjunger helt vansinnigt bra. Och Ulrich som trummar riktigt bra!
Jag tar hjälp av FLESHGOD APOCALYPSE för att svinga storsläggan i en lika melodramatisk som episk final i veckans fredagslista. Den här italienska symfoniska dödsorkestern brukar inte hålla igen på speciellt mycket när den skapar musik. Så är det inte på "King", men skivan skiljer sig från bandets övriga diskografi i det att just mixen death metal och symfoniska inslag är sällsynt lyckad denna gång.
Syphilis är en extremt storvulen och pretentiös låt som ligger näst sist på skivan. Det är förtvivlan, sorg, och sjukdom i kräkstora tuggor. Och det är helt lysande, vackert och pompöst. Jag håller med om att det är musik som inte kommer gå hem hos alla, men likadant är det ju med ris a la Malta!
God jul gott folk!
/Martin
