Som en val från djupen

Mastodons platta Leviathan fullkomligt överrumplade mig när jag först hörde den. Mastodon var ett band vars namn jag tämligen frekvent hade hört nämnas både i min närmsta kompiskrets, och gruppen hade även cirkulerat i olika tidskrifter. Som vanligt blev jag ganska skeptisk, just på grund av hypen, men när jag lyckades hitta Leviathan till en rimligt pris kunde jag inte skjuta upp lyssnandet längre.

Det som nådde mina öron var - tja jag vet fortfarande inte - men skivan fullkomligt krävde hela min uppmärksamhet. Från öppningsspåret "Blood and Thunder" till avslutaren "Joseph Merrick" ryms en hel del influenser, men Mastodon lyckas på ett helt förträffligt sätt sammanfoga dessa till nåt helt eget.

Det som framför allt fastnar hos en trumslagare som undertecknad är hur djävulskt Brann Dailor verkar brinna för varenda låt och varenda grej han gör - och tro mig det är en hel massa hela tiden. Det är inte hans teknik som glänser utan snarare hur han hela tiden vill vidare. Det är inte särskilt lång tid mellan smattrande fills, men konstigt nog förloras inte flowet överhuvud taget.

Skivan är mycket tydligt influerad av boken "Moby Dick" och boken går som en röd tråd genom hela skivan, vilket man märker på låttitlar som till exempel "I am Ahab", "Seabeast", "Iron Tusk" och "Aqua Dementia".

För er som gillar när en skiva tar lite tid att komma in i och verkligen uppskatta rekommenderas Leviathan varmt.