Vad är det som gör en skiva bra? För mig handlar det mycket om den känsla som musiken förmedlar. När jag hörde Metallicas
...And Justice for all var det framförallt två saker jag hörde - att
bandet verkligen hade tagit ut svängarna och att ljudet var extremt torrt. Många tycker att basen är alldeles för låg på plattan, och visst jag kan hålla med om det, men på något sätt så funkar låtarna mycket bra i den mixen.
And Justice for all har blivit en platta som jag ständigt återkommer till, mycket beroende på att jag tycker att låtarna är så otroligt jävla bra och genomtänkta, och för att skivan verkligen visar på att Metallica hade nått ett steg i utvecklingen där deras teknik var närmast fulländad. Som trummis har man svårt att inte uppskatta Ulrichs närmast maniskt drivande spel och supercoola fills. Många brukar nämna de där bastrumslagen i slutet på "One" men i mitt tycke är fillet i "Frayed ends of sanity" bland det coolaste jag har hört. På ett sätt markerar
Justice vägs ände för Metallica i fråga om låtkomplexitet. För varje skiva fram till och med
Justice hade låtarna blivit längre, taktarterna mer udda och låtarna krävde mer av lyssnaren än tidigare. Metallica verkar ha insett att de inte kunde dra denna växel längre - lyssna bara på
Black Album!
Vad är det som gör en skiva bra? För mig handlar det mycket om den känsla som musiken förmedlar. När jag hörde Metallicas ...And Justice for all var det framförallt två saker jag hörde - att 
bandet verkligen hade tagit ut svängarna och att ljudet var extremt torrt. Många tycker att basen är alldeles för låg på plattan, och visst jag kan hålla med om det, men på något sätt så funkar låtarna mycket bra i den mixen. And Justice for all har blivit en platta som jag ständigt återkommer till, mycket beroende på att jag tycker att låtarna är så otroligt jävla bra och genomtänkta, och för att skivan verkligen visar på att Metallica hade nått ett steg i utvecklingen där deras teknik var närmast fulländad. Som trummis har man svårt att inte uppskatta Ulrichs närmast maniskt drivande spel och supercoola fills. Många brukar nämna de där bastrumslagen i slutet på "One" men i mitt tycke är fillet i "Frayed ends of sanity" bland det coolaste jag har hört. På ett sätt markerar Justice vägs ände för Metallica i fråga om låtkomplexitet. För varje skiva fram till och med Justice hade låtarna blivit längre, taktarterna mer udda och låtarna krävde mer av lyssnaren än tidigare. Metallica verkar ha insett att de inte kunde dra denna växel längre - lyssna bara på Black Album! 
0 kommentarer:
Skicka en kommentar