Våld för den tänkande människan?

I torsdagens Sydsvenska dagbladet (20061101) tyckte Jonn Jeppson med en lånad fras från Converge-sångaren Jacob Bannon, att detta var våld för den tänkande människan.
Så var den här, The Dead Eye - The Haunteds efterlängtade uppföljare till rEVOLVEr. I mina ögon är denna platta lika efterlängtad som Slayers Christ Illusion och Iron Maidens A matter of life and death.

Trots att skivan har gått att få tag på ett bra tag via nätet skulle jag inte få för mig att ladda ner skivan - The Haunted har länge tillhört mina favoriter och de förtjänar varenda krona de kan dra in på sin musik. Enligt gruppen själv är detta plattan de alltid velat göra - bra låtar och precis den produktion som gruppen själv velat ha - finns representerat på The Dead Eye. Men lika mycker ros som skivan har fått, har det delats ut minst lika mycket pisk - och att denna skiva skiljer sig väsentligt från Göteborgscombons tidigare alster blir tydligt redan med första låten. "The Premonition" är miltals från "Hate song" (The Haunted) "Dark Intentions" (Made me do it) "Privation of Faith Inc." från brutala One kill Wonder och "No Compromise" (rEVOLVEr). Naturligtvis finns här stänkarlåtar med fullt ställ och en Dolving i gammal god gastarstil - "The medication" är en sådan till exempel. Det som är plattans välsingnelse och förbannelse (beror ju helt på vem man frågar) är de låtar som bryter den traditionella mallen - fullt ös - som majoriteten av fansen verkar förvänta sig av The Haunted, låtar som "The Fallout" och "The Reflection" till exempel. Dessa är mer groove-orienterade än vad jag har hört gruppen vara på de tidigare alstren.

Efter första genomlyssningen visste jag inte vad som hade drabbat mig - att vissa spår nog skulle kräva ytterligare genomlyssningar stod helt klart - men jag blev inte besviken direkt. Genomlyssning 2 och 3 genomfördes genast och jag börjar mer och mer inse att detta är plattan som antingen kommer göra The Haunted riktigt stora, eller i någon mån visa vart gruppen är på väg med kommande plattor. Det som jag verkligen gillar med The Dead Eye är den verkligt skitsnygga produktionen, Dolvings rent lysande texter och att här finns tillräckligt med mumma för att tillfredställa mitt behov för full speed på kaggarna och snygga riff.

Tycker man att One Kill Wonder är gruppens definitiva zenit kommer man nog att känna sig splittrad efter några genomlyssningar, rent av besviken - The Dead Eye så mycket mer än en ventil för ursinnig speed och vrål från helvetet. Är då detta våld för den tänkande människan? Det kan det säkert vara - problemet är bara, och detta har skivans kritiker en poäng i - thrash handlar inte så mycket om att tänka - det handlar om mosh. För dem som å andra sidan ger plattan en chans kommer man att upptäcka att den växer för varje lyssning.

För er som föredrar mer traditionell thrash kan jag varmt rekommendera The Scorned från Helsingborg - och deras Demo 2006. Två stenhårda, frustande vidunder till låtar som lämnar mig kippande efter luft och längtande efter mer.