Att det har kommit ut en hel del ny spännande blackmetal under den senaste tiden borde inte ha ungått någon metalhead - och glädjande nog är den av mycket hög kvalité.
Att Dimmu Borgir har dragit in en hel del kulor på sin symfoniska svartmetall, och således kan lägga en hel del krut på snygga och påkostade konvolut borde bli uppenbart när man håller i nya given In sorte diaboli. 
För någon som mig som saknar de maffiga pjäserna som LP formatet gav möjlighet till kommer Dimmus omslagskonst nästan upp i samma klass. Inte nog med att man får med en DVD med massa gott på, man får ett texthäfte med en rätt vrickad finess - alla texterna är tryckta spegelvända, så vad gör Dimmu för att man ska kunna läsa texterna? Man lägger naturligtvis med en spegel! Överdrivet? Kanske, men också så otroligt coolt och orginellt att man bara måste kapitulera.
För någon som mig som saknar de maffiga pjäserna som LP formatet gav möjlighet till kommer Dimmus omslagskonst nästan upp i samma klass. Inte nog med att man får med en DVD med massa gott på, man får ett texthäfte med en rätt vrickad finess - alla texterna är tryckta spegelvända, så vad gör Dimmu för att man ska kunna läsa texterna? Man lägger naturligtvis med en spegel! Överdrivet? Kanske, men också så otroligt coolt och orginellt att man bara måste kapitulera. Rent musikaliskt så har jag alltid varit svag för den episka, symfoniska svartmetallen som Dimmu har lyft till nya nivåer - och In sorte diaboli gör mig inte besviken. Öppningspåret tillika första videon "The serpentine offering" är en smältdegel av Dimmus musik - blås, smattrande kaggar från Hellhammer och, nästan det bästa av allt, den sjukligt snygga rensången från basistjätten Vortex. Hellhammer gör ett riktigt bra jobb, men jag saknar skinnbödeln Nick Barker, fast bara lite. Att Hellhammer är en eftertraktad trummis gör att han också är med på årets kanske ondaste platta - Ordo ad Chao från klassiska Mayhem.
Och fy satan! Här snackar vi en svärta så avgrundsdjup att man känner sig belägrad. Mayhem har inte snickrat ihop en lättillgänglig platta på något sätt och jag tror att det kommer ta lång tid att ta skivan till sig - men att det rör sig om ett mästerverk är det inget snack om. Marduk är ett band som jag tidigare bara kände till namnet, men Rom 5:12 kommer nog att få mig hålla bättre koll på bandet än tidigare. Titeln syftar på passagen i Bibeln där det berättas om hur döden kom in i världen på grund av människors synder.
Och här är det plattan i mattan som gäller - bandet öser på för fullt från början och det ska bli hur kul som helst att beskåda dem på SRF för att se om de kan matcha sin feriocitet på platta på scen. För er som gillar sväng i kombination med blackmetal rekommenderas Watains Sworn to the dark å det varmaste.
8 kommentarer:
Lustigt att du tar upp alla de bm-akter jag precis tänkt lyssna på. Har laddat ner Waitain, Dimmu Borgirs och Marduk för att lyssna till dom. Dimmu är grymt bra och väntar bara på lön för att köpa den. Marduk kändes rätt stämningsfull när jag lyssnade den på min morgonpromenad imorrse. Dock så förstörde solen och värmen den upplevelsen. Watain har jag fortfarande inte lyckats komma in i.
Grymt intressant att läsa om detta på din blogg!
Man tackar för kommentaren. Personligen kom jag in i Watain direkt - är synnerligen svag för sväng. Däremot så tar Ordo...emot. Jag har dock bara haft skivan i ett dygn, så några genomlyssningar till så ska den nog sjunka in.
Ordo ad Chao är grymt jobbig att lyssna på. Det ligger ett obehag över skivan som jag gillar otroligt mycket men jag blir så utmattad när jag tar mig an den vilket i sin tur gör att jag har svårt att lyssna på den då jag har viktiga saker att göra.
Den är svinbra, den är precis så som en black metal-skiva skall vara. Skivan kräver engagemang av lyssnaren, och så länge lyssnaren är passiv så sker det inte något utbyte mellan parterna. När lyssnaren blir aktiv så sker det istället underverk. Fantastisk, men jobbig och obehaglig skiva dock i positiv bemärkelse.
Håller med dig om att den är krävande, har pallat lyssna igenom den två gånger och blivit lika golvad varje gång. Det är så oerhört lätt att tycka om ett band som är så kompromisslöst som Mayhem i en tid då genomlyssning av hela skivor tycks vara på utdöende - förutom då inom metallen.
Åh så skönt att du får recensera Dimmu i jobbet!! Man kanske skulle flytta till Hbg och söka jobb där ;)
Läste en recension i en av de större dagstidningarna, där recensenten menade att detta är black metal för nybörjare. Bah!
-Bibliotekarien från helgon
Såg det också! Ok de är väl lite mer lättillgängliga än Mayhems nya, men nybörjarblackmetal! Pah!
Klart att Dimmu Borgir är black metal för nybörjare. Produktionen är inte det minsta krävande, storslagen och lättlyssnad snarare. Bandet har utan tvekan blivit mer lättlyssnat för varje skiva som gått, likaså Cradle of Filth, de två band som är populärast utanför black metal-kretsar. Om inte Dimmu Borgir är black metal för nybörjare, vilket band skulle vara det då?
Bra fråga. Ingen aning faktiskt *skratt* Håller i och för sig med om att de har blivit mer lättillgängliga, men jag tyckte inte att de var det när jag började lyssna på dem. Skulle nog ha sagt Cradle förmodligen...
Skicka en kommentar