Jag älskar verkligen Demigod polska dödsbataljonen Behemoths näst senaste giv, men ibland blir man ju verkligen glatt överraskad. The Apostasy är en fullkomligt hänsynslös uppvisning av ett band som fullkomligt bemästrar sitt hantverk.
Jag tror aldrig att Lars Ulrich kommer att läsa denna blogg, men om han skulle få för sig att göra det skulle jag säga så här - du borde vara på samma nivå spelmässigt som Behemoths trummis Inferno för att känna dig nöjd. Skinnbödelns fullkomligt häpnadsväckande tekniska briljans löper som en röd tråd genom The Apostasy. Det är inte bara hastigheten som är halsbrytande, det är alla snygga fills - men det bästa av allt - Infernos trumspel kompleterar hans bandkompisars lika hänsynslösa lir och svetsar det samman till en skenande enhet av aggressivitet.
11 spår - 40 minuters musik. Det kanske låter som en kort skiva - men intrycken staplas i höjd och på bredd att man känner sig fullkomligt matt - och ändå så märkligt stark efter en genomlyssning att det enda jag finner mig kapabel till är att trycka på play, igen och igen och igen. Det enda spår som ännu inte har funnit sitt hem i min kropp är "At the left hand ov god" men alla andra spår lämnar mig kippande efter andan och krävande mer.
Inledande "Rome 64 C.E." är en av de mest briljant tunga inledningar till en skiva jag har hört - mäktigt, mörkt och sataniskt bra innan helvetet briserar med tajta baskaggar och malande gitarrer i "Slaying the prophets ov Isa".
Plattan har många individuellt starka låtar - personliga favoriter är just nu "Kriegsphilosophie" och "Be without fear", men det som gör The Apostasy fulländad är just att den känns så sammanhållen och genomtänkt. Den här skivan borde finnas i alla som gillar extrem metals skivsamlingar.
12 kommentarer:
Jag är övertygad! Ska kolla upp detta direkt! Vadan detta påhopp på Ulrich då? =)
Bara ett beklagande över en trummis som var på den absoluta världstoppen i och med "...Justice..." men som numera fuskar bort det mesta - framför allt sextondelarna på bastrummorna. Lathet är inget bra när man är metaltrummis *skratt*
Ulrich har aldrig varit på den absoluta världstoppen. :)
Då (1988) var han det tycker jag...om man jämför med andra trummisar idag var han ju inte det, men å andra sidan så tycker jag att "Justice" visar på en teknisk briljans som ingen trummis vid det tillfället hade kommit upp i...
Intressant. Du är den andra, av mig betrodda ;), som hett förespråkar detta band. En grupp jag inte alls hört förut. Måste tas på allvar! Jag börjar med deras MySpace. (Ni är båda trummisar också, hm...)
Det tycker jag verkligen att du ska göra :) Man tackar för förtroendet *skratt* Det är mycket svårt som trummis och metalhead att motstå Infernos totala dominans på ett trumset. Testa för övrigt att gå in på Youtube och leta upp Behemoths studioreport - då får man ytterligare respekt för vilken hastighet denne demon är mäktig :D
"Mike Tyson in the metal genre". Jag anar något av vad du menar! Och själv finner jag mig bara sitta och småle fånigt när jag ser/hör på de där videorna. Beundrande. Behemoths musik vore kanske inte mitt givna förstahandsval men jag ska ge det tid... Finns förövrigt inget roligare än när men lär sig uppskatta ny musik!
Man får ge Behemoth tid. För att låna några ord av Hetfield: "if you want songs with the word 'baby' in them this ain't the fucking band" (eller nåt sånt) men när bandets mangel väl sätter sig är det svårt att slita sig från det...
Behemoth är svinbra..såg dom live i Västerås i somras..och fick mersmak..ska bege mig till Sthml i oktober..förhoppningsvis får man höra mera live från Apostasy..:)
Ska också se Behemoth fast i Köpenhamn - lär ju bli (förhoppningsvis) en uppvisning i brutal metal :)
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
"11 spår - 40 minuters musik. Det kanske låter som en kort skiva" skriver du... mmm, det är mycket som händer på de där 39 minuter och 53 sekunderna...
Skicka en kommentar