Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.
En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist. Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!
Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.
En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.
Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.
Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.
Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.
Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.
Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.
Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån. 
John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.
5 kommentarer:
Varför skulle någon ha problem med Amy Lees röst? Hon är en suverän sångerska med riktigt brett register och är dessutom en stor underhållare och scenpersonlighet visade det sig när vi såg Evanescence på Hultsfred förra året. Super!
Tack för en massa bra tips - som alltid :) (Själv har jag tyvärr ingen större budget för inköp av metalplattor till mitt lilla bibliotek, men med ökade utlån tänjer jag lite på det vartefter...)
Intressanta förslag där. Testaments nya är ju lite av en revival. Önskar bara att låtarna gick mer i titelspårets spår. Men The Henchmen Ride är makalös! Paradise Lost och Requiem är fenomenal. Darkthrone? Nja, har aldrig riktigt fastnat för dom även om jag velat.
Kul läsning!
Kim: Trist att du inte har en stor budget (det har iofs inte jag heller, men hyfsad i alla fall).
Tomczek: Titelspåret är verkligen bra, och plattan håller genomgående bra klass - fast jag föredrar ändå The Gathering. Darkthrone är inget band jag lyssnar på heller, men det är bra att ha i alla fall en skiva av dem på biblioteket.
Vet inte hur mycket du lyssnade på F.O.A.D men vore intressant att veta vad du tyckte.
Shadows: Lyssnade igenom hela skivan 1 gång - det räckte då Darkthrones musik inte riktigt är min kopp te. I mina öron är det totalt olikt all black metal jag tidigare har hört, det är i det närmaste lekfull musik om man jämför med den black metal jag brukar lyssna på typ Dimmu Borgir som ju trots all sin seriositet nog ändå får betraktas som mainstream black metal (om det nu finns nån sådan). Personligen föredrar jag min metal i bättre produktion än Darkthrone (även om jag till fullo förstår att de vill att deras metal ska låta på det viset), men låtarna är det inget fel på alls :)Dock inget jag kommer att utforska mer.
Skicka en kommentar