Efter mästerverket Ghost Reveries hade jag lite dubbeltydiga känslor inför närmandet av Opeths senaste släpp Watershed. 3 genomlyssningar senare inser jag att den oro jag hade över att bandet stagnerat var totalt obefogad.
För mig har Opeth alltid varit bandet vars skivor markerat utveckling mer än någonting annat, samtidigt som man från första tonen hört att det är Opeth. Hur lätt hade det inte varit för bandet att fortsätta i samma spår som Ghost Reveries hade plogat upp? Istället känns det som bandet med Mikael Åkerfeldt i spetsen inte ens ställt sig den frågan. Detta är första plattan med Martin Axenrot bakom trummorna - att bandet inte behöver ångra den rekyteringen blir uppenbar från första slaget. Snacka om mångsidighet - svängigt när det behövs, blästrande blastbeats när det behövs (lyssna bara på "Lotus eater") golvar denne hårdslående batterist mig totalt.
Likadant är det med gitarristen Fredrik Åkesson (ex-Arch Enemy) vars lir inte lämnar mycket övrigt att önska.
Att Opeth är en kanal för Åkerfeldt att ovanpå en heavy metalgrund kunna projicera en hel massa andra influenser är ingen hemlighet - bandets proggighet blir extremt uppenbar i alla låtar förutom inledande "Coil" som är en lugn ballad med kvinnlig sång på (skött av Axenrots flickvän). Det är genomgående låtar på närmre 10 minuter, men tro inte att det blir tråkigt för det - det är så totalt originellt och så fantastiskt bra att jag inte tvekar att säga att när man inte trodde det var möjligt så kommer Opeth och levererar en av sina bästa plattor någonsin. Och det bästa av allt är att jag känner att plattan bara kommer att växa mer och mer för varje lyssning.
4 kommentarer:
Vilken fullständigt översvallande presentation av plattan! Det är något jag missat här förstår jag, det jag hört hittills från albumet känns bara sådär. Du är ju inte heller den enda, som ger positiva omdömen. Kanske får bli en period av "tvångslyssning" när jag får tillgång till hela plattan, för något speciellt är det tydligen...
För min del tror jag att det hjälper att lyssna på plattan rakt igenom. Sen är jag ju väldigt svag för vissa grejer som Opeth gör - till exempel hittar de en bra grej att göra är de inte rädda att köra ett längre stycke av det. Slutet på låten "Deliverance" är en sån grej till ecempel.
Produktionen är också helt lysande vilket i mina öron betyder väldigt mycket.
Läst min recension över plattan på Rockharder? Håller med dig till fullo! Fantastisk skiva. Burden har ett så oerhört starkt outro att man nästan blir gråtfärdig!
Tomczek: Japp nu har jag läst den. Visst är det märkligt att man kan tycka så lika? *skratt*
Skicka en kommentar