10 i Topp 2008 Plats 1

OPETH – ”Watershed”

Mikael Åkerfeldt är ett musikaliskt geni, låt oss slå fast detta redan nu. ”Watershed” är en triumfatorisk ”comeback” för ett band som med sin originalitet når ut, mycket välförtjänt, till stora lyssnarskaror, och som verkar förföra oavsett om man gillar death metal eller progg.
Hade jag gjort en platta så fantastisk som ”Ghost Reveries” hade jag nog känt en fruktansvärd ångest över uppföljaren. Om Åkerfeldt med mannar har känt så, märks det inte ett spår av denna ångest på plattan. Min ursprungliga recension av skivan hade rubriken ”This is fucking Opeth!” för är det något band som så tydligt särskiljer sig från andra är det OPETH. Man hör från första tonen i bräckligt vackra Coil att det är OPETH man lyssnar på. Och bara en sådan sak att öppna med en lugn ballad med kvinnlig sång gör att man höjer lite extra på ögonbrynen.

Det är förstås extremt hög standard på låtarna – men min absoluta favorit sedan första genomlyssningen är brillianta Heir Apparent som är som ett tvärsnitt av allt det OPETH står för – låtlängd, brutala partier blandande med lugnare, Åkerfeldts fantastiska sång, och ett fullkomligt sanslöst sväng. Martin Lopez tvingades sluta, men jävlar i min låda vilken ersättare bandet har i Martin ”Axe” Axenrot som mosar med sitt fantastiska trumspel genom hela plattan; sväng, brutala blastbeats, kreativt och aldrig tråkigt att lyssna på. Men framför allt är OPETH ett vansinnigt samspelat gäng, som definierar tajthet på en nivå som få andra band kan nå upp till.

"Watershed" är en platta som kommer att stå sig mycket långt in i framtiden, på grund av sin originalitetsgrad, sina fantastiska låtar, men framför allt som ett mäktigt vittnesbörd över att OPETH fortfarande är ett av Sveriges allra bästa band, som fortfarande efter 9 plattor fortsätter att bryta ny mark på ett sätt som närmast framstår som självklart.

Heir Apparent