Det är alltid lite av en högtidsstund när ett nytt nummer av Skandinaviens ledande metal/hårdrockstidning dimper ner i brevlådan - alltid massor av metalmumma, plus att man alltid hittar info om minst ett band som man inte hade en aning om (denna gång ARKAEA). Men med senaste numret förstår jag inte riktigt hur redaktör Robban med skribentstab har filosoferat. PEARL JAM, ett bra band enligt många, och en combo som ovedersägligt har betytt mycket för grungen. Men är det hårdrock, är det metal? Nä, inte i mina öron i alla fall, alldeles oavsett hur mycket jag än gillar låtar som Rearviewmirror och Even Flow. Eddie Vedder är en sångare med en mäktig stämma - men han sjunger inte i ett hårdrocksband, och borde inte vara på omslaget till Close-Up Magazine.
En stilla undran
torsdag 27 augusti 2009
kl. augusti 27, 2009
Etiketter: Close-Up Magazine
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Kan inte annat än att hålla med!
Håller med, själv gillar jag inte PJ det minsta. Känns märkligt av Closeup att ha dem som huvudakt så att säga. Själv var jag övertygad om att antingen Vader eller ännu troligare Behemoth skulle vara den stora intervjun i blaskan.
Istället Evengelionrecensionen helt fallit bort och Vaders intervjuas inte alls.
Förmodligen handlar det hela om att sälja lösexemplar. Genom att välja ett "brett" band istället för ex. Behemoth så kan man säkert nå ut till fler tidningsköpare som inte hört talas om Close Up tidigare (och som heller kanske inte bryr sig om Behemoth och Vader). Personligen har jag inget emot detta, en bred och väldigt liberal syn på vad som kan platsa under Close Ups flagg kan vara bra anser jag.
Däremot undrar jag faktiskt hur många som blir exalterade av Pearl Jam 2009?
JonteRoyal: Förvisso kan det förhålla sig som du säger med lösexemplar - frågan är bara vad de som köper tidningen baserat på omslaget med PJ på känner när de upptäcker resten av innehållet, förtjusning eller bara en känsla av att ha blivit lurade? Tycker också att man i och för sig inte alltid behöver ha det mest extrema av band på omslaget, men just i detta fall när en av de mest emotsedda albumsläppen detta år (Evangelion) är på tapeten tycker jag att det är märkligt att sätta ett band som inte är aktuellt med ett nytt album på omslaget - och dessutom ett band som just i mina öron inte, med den bästa viljan i världen, kan klassas som hårdrock, möjligtvis hård rock.
Ok, det är ju troligt att Pearl Jams musikstil är både bredare och lättillgängligare än mycket annat, men att deras medverkan säljer några lösnummer är svårt att tro.
De har väl inte haft en hitlåt eller varit "inne" bland svenska mainstreamlyssnare sedan Alive och Ten... En platta som släpptes 1991...
Sweden Rock Magazine har en tendens att placera föredettingar på sina omslag, men det är ändå band som det finns kvar ett intresse kring, Grungen känns stendöd sen ett decennium tillbaka.
Tror nog lite så att de kan sälja några extra lösnummer på att ha PJ på omslaget. De som vill läsa om Behemoth vet ändå att de kommer vara med i blaskan då Close-Up ju är mer inriktad på extremmetal. Det är nog så att det mest är trogna läsare som är missnöjda med omslaget då de flesta gillar den hårdare skolan. Nåväl, PJ kanske passar mer i SRM än CUM, men CUM kanske lockar över några fler läsare......Whatever jag köper båda tidningarna.
Jag håller med, och då är jag ändå ett stort fan av gamla Pearl Jam. Har däremot inte hört något nytt med dem på sisådär 15 år.
Jag har dessutom en annan beef med Close-Up, så jag känner att det är dags för ett mycket argt och mycket långt blogginlägg...som ingen på CU såklart kommer att läsa eller bry sig om, men det skiter jag i. ;)
Att påstå att Pearl Jam inte hör hemma i tidningen är löjeväckande, då CU har haft en bred reportoar redan från början med allt från De Lyckliga Kompisarna och The Hives till black metal, noise och grindcore.
Att de faktiskt hade en ny skiva att marknadsföra (Backspacer, release 20:e september) verkar Metallbibliotekarien missat helt.
Evangelion var säkert framemotsedd av många, men hundrafalt fler såg fram emot Pearl Jams nya. Att sedan PJ iochmed Backspacer gjorde sin bästa och mest inspirerade platta på många år, och att Behemoth i sin tur gjort sin minst inspirerande platta på många år gör saken ganska självklar.
Behemoth eller Pearl Jam på omslaget? Dum jävla fråga.
Anonym: Jadu - här måste vi nog agree to disagree. För det första tycker jag att "Backspacer" nog inte kan kallas för en inspirerande platta om jag jämför med bandets tidigare material - radioanpassad rock har inte varit min kopp te på länge. Men jag tänker inte emotsäga dig att det säkert var fler som såg fram emot PJs skiva - mainstreammusik kommer naturligtvis alltid att locka fler än extrem dito. Och ja, jag hade såklart föredragit Behemoth på omslaget alla gånger.
Angående CU:s inriktning håller jag med dig att tidningen alltid har haft en bred inriktning - men det innebär ju inte att jag behöver gilla allt de sätter på omslaget eller hur?
Sen verkar du tro att jag avskyr Pearl Jam - vilket jag inte gör - äger trots allt flera av bandets skivor men i takt med att jag har snöat in mer och mer på annan musik har PJ fallit ur den grupp band som jag lysnnar väldigt ofta på.
Hade naturligtvis missat att "Backspacer" var på väg ut just av denna anledning, men några genomlyssningar av den gör valet mellan "Evangelion" och "Backspacer" väldigt enkel för min del.
"men det innebär ju inte att jag behöver gilla allt de sätter på omslaget eller hur? "
Självklart inte, men det var inte det det gällde utan om att du inte begrep varför Pearl Jam var med på omslaget.
Vilket alltså inte borde förvåna dig eftersom du själv säger att CU alltid haft en bred inriktning och sedan dag 1 skrivit om betydligt mer än hårdrock och metal, vilket du anger som det främsta skälet till varför PJ inte hör hemma på omslaget. Då antar jag att The Hellacopters, Backyard Babies, The Donnas etc inte gjorde det heller?
Du erkänner även att betydligt fler sett fram emot PJ än Behemoth och därmed är det inte särskilt konstigt att just PJ satts på omslaget.
Det mest kända bandet i varje nummer har alltid prytt omslaget, oavsett om det rört sig om kändisar som Marilyn Manson och Metallca eller band som Svenne Banan aldrig hört talas om, som Destruction eller Neurosis. I just detta nummer råkade det vara Pearl Jam (precis som i #55).
Så kan du sluta säga emot dig själv och berätta vad är det du inte begriper?
Får man något svar eller?
Anonym: ja visst - jag gillade inte att PJ var på omslaget, lite grann som när de satte Sonic Syndicate på butiksexemplaren denna gång.
Men du förstår ändå till fullo varför de var på omslaget?
Så varför göra ett inlägg om att du inte förstår varför?
Okej att jag inte använde uttrycket "Jag gillar det inte" - och istället använde "jag kan för mitt liv inte begripa varför" för en mer syrlig effekt - men vad jag tycker om PJ på omslaget blir ju ändå ganska tydligt genom inlägget.
Skicka en kommentar