Solon

Jag har funderat lite på detta med solon. Inte de som finns i låtar utan de stunder då en enskild medlem ur ett band tar ett solo. Jag har börjat reta mig mer och mer på detta fenomen. Ända sedan Lars Ulrich's patetiska försök till solo på Black Album-turnén har jag börjat ifrågasätta om det ens är önskvärt med solon av musiker som är flerfaldigt bättre än dansken.

Att bli imponerad av teknik är ett ganska vanligt förekommande fenomen om man som jag har tillbringat mycket tid bakom ett trumset - allt från fenomenala slagserier till hisnande hastighet har applåderats kraftfullt. Och det är väl gott och väl, men inte ens en erkänd trummis som Inferno i BEHEMOTH får mer än en gäspning av mig när det är dags att spela solo - och då är BEHEMOTH ett av mina absoluta favoritband och Inferno en pugilist av rang.

Likadant är det med alla dessa gitarrister som i tid och otid skall bända loss för allt var tygen håller - och detta inom en musikgenre som metal där det inte direkt är tunnsått med solon i låtarna till att börja med - för att ytterligare hamra in det instrumentet som i allra högsta grad förknippas med metal. Som om det skulle behövas.

Jag tycker helt enkelt att det är bättre att bandet spelar ytterligare en låt istället för att öda tid på att ge enskilda medlemmar chansen att spela solo - för det som egentligen borde imponera mer är att spela solon i en låt tillsammans med de andra medlemmarna i bandet. Det imponerar mycket mer än en skogstokig gitarrist/basist/trummis som lirar loss på egen hand. För på det stora hela så är och förblir musik för mig en kollektiv sysselsättning där summan av medlemmarna alltid kommer att vara större en det gäng individer som utgör ett band.

Vad tycker ni om detta?

/Martin