Queensrÿche

Det är med skeptisk förtjusning jag ser att Queensrÿche är klara för Sweden Rock, och dessutom på en av de dagarna jag skall gå. Få band har lyckats med konsten att på just QR´s sätt skapa ett musikaliskt arv som nästan alla metalintresserade högaktar och sedan misslyckas så totalt med att förvalta arvet. Sättet som de gick konstant framåt från första EP´n 1983 till 1995 års mästerverk Promised Land saknar helt motstycke i hårdrocken, men det blev även fruktansvärt påtagligt att den musikaliska kraften i bandet helt kunde tillskrivas Chris DeGarmo varför hans avhopp efter 1997 års Hear In The Now Frontier även innebar döden för QR som intressant och framåtsträvande band. Detta togs till sin spets 2006 när bandets enligt de flesta bästa skiva, Operation: Mindcrime, fick sin uppföljare. Uppföljaren hade oerhört lite med sin föregångare att göra tyvärr, och jag tror det var många med mig som lyssnade och lyssnade och verkligen VILLE att den skulle vara bra. Det var sista gången jag hörde en ny QR-skiva i sin helhet, jag har lyssnat på ströspår sedan dess och aldrig tyckt att det låtit mer än knappt ok.

Jag är egentligen inte så bitter över detta som det kan tyckas, jag har fått se bandet live massor av gånger sedan 1995 (deras bästa turné någonsin, alla kategorier) och jag har även haft ynnesten att jobba lite grand för dem på deras skandinavienturné 2004. Jag tycker fortfarande om dem som liveband, och hoppas på att de kör åtminstone en låt från EP´n på Sweden Rock i sommar eftersom det är den enda skivan jag hittills inte hört några låtar ifrån live. Men det räcker med att kolla på klippen nedan för att drömma sig tillbaka till 90-talet. De var bäst där. Bättre än de allra flesta. Kanske bäst av alla. I keep looking back.





För den intresserade: Jag skrev en gång krönikor för Artrock.se, klicka på länken och scrolla nästan längst ner - där finns min krönika om 4 dagar med Queensryche 2004. Det är inte alla som nästan slagit ihjäl Scott Rockenfield med en bräda, strax innan spelning...

/Alex