Den uppmärksamme läsaren har noterat mitt frånfälle den senaste veckan, jag har sedan tidigare aviserat detta lite subtilt genom att berätta att jag skulle åka till New York. Det gjorde jag för en vecka sedan, jag kom hem i måndags. Tre och en halv dag intensiva dagar i det stora äpplet som skulle komma att innefatta en (1) jävligt häftig dinnerdate, en (1) jävligt häftig träff med en av mina favoriter från förr, en (1) teaterföreställning samt icke mindre än totalt fyra (4) konserter.
Huvudsyftet med resan, och egentligen det enda som faller under denna bloggens huvuddevis, var att jag skull se THE ALLMAN BROTHERS BAND på anrika Beacon Theater under två kvällar. Både i fredags och i lördags, de två första kvällarna på deras sedvanliga ten-night-stand på sagda ställe. Det är inte skitlätt att få tag i biljetter till detta, och det var först med dessa säkrade som jag bokade flyg och hotell. Inte för att jag skulle gått sysslolös i New York UTAN dem, men detta var ändå själva anledningen att jag ville åka just nu överhuvudtaget.
Första kvällen var bra. Nej, jag rättar mig själv, den var jävligt bra. Låtlistan var lite blandad, ömsom låtar jag kunde, ömsom andra låtar. De spelade i tre timmar och hade därtill den goda smaken att dels köra ett akustiskt set i mitten (bestående av fyra låtar) och dels att avsluta med den enskilt mest önskade låten från min sida: You don´t love me. Publiken bestod av samma gamla vanliga idioter som först lyckas tillskansa sig en dyr biljett och sedan pratar och super bort hela evenemanget. Jag hyser enormt förakt för dessa människor, men det lämnar vi därhän. Jag kan dock säga att när rövhålet som stod bakom mig tände sin tredje lustig-tobak-cigarett och blev påkommen och sedermera utslängd, då applåderade jag vakten och funderade på att ge honom en kram.
Andra kvällen sen då. Jag hade höga förväntningar efter första kvällens mumma för kräsna öron. Jag skulle inte bli besviken. För det första, ja fanimej FÖRSTA - de öppnade med Statesboro blues. Öppningsspåret från "Live At Fillmore East". Jag stod på min plats med telefonen/kameran väl dold i min hand och tänkte att jag skulle filma första låten denna kväll som ett litet minne. OCH SÅ BLEV DET DEN LÅTEN! Jag trodde jag skulle smälla av, smälla på igen och sedan smälla av ytterligare en gång!
Denna kvällen sopade undan mattan med första. Nej, den tog en industrial size vacuumcleaner och sög upp mattan och pulvriserade den totalt. Låtvalet var bättre ur min synvinkel, jammandet var skitbra och till sist - de hade i slutet en gäst på scen i form av herr Überstormtrumpetare Randy Brecker. När han promenerade upp på scen i början av Hot 'Lanta och sedan började spela när bandet i mitten jammade loss på en version av All along the watchtower som säkerligen skulle få herr Dylan att ta livet av sig bara för att kunna få rotera i graven av avund, då visste jublet i lokalen inga gränser. Jag skämtar inte, den versionen var så bra att man mentalt förflyttades från Beacon Theatre 2012 till en rökig trång blueslokal i slutet av 60-talet.
Det är en ynnest att få se musiker som dessa. Varje gång jag får se folk som verkligen kan och verkligen gör så blir jag alldeles varm i hjärtat. Make no mistake - Gregg Allman är sjuk. Riktigt sjuk. Ett djävulskt hårt leverne kombinerat med Hepatit C och en levertransplantation härom året har satt spår som är väldigt djupa. Men han kämpar på, rösten är med honom, spelandet är med honom, bandet är med honom. VI är med honom. Warren Haynes sjunger några låtar när orken fallerar, mellan seten tar Gregg en välförtjänt paus, det är nog aldrig självklart att han ska orka. Men vi lyfter honom. Man ser tydligt i ögonen på honom, en människa vars kropp inte längre fungerar ordentligt, att lystern finns kvar. När han efter andra kvällens extranummer (Southbound) först bara reser sig och går, sedan kommer på sig själv i steget och återvänder till mikrofonen och tackar alla för kvällen - då vet vi att det är ärligt menat. Och våra applåder är lika ärliga. Vi sympatiapplåderar inte för att han ska känna sig lite bättre. Vi applåderar för att han, trots allt jävelskap, är JÄVLIGT bra fortfarande.
Jag kommer med all sannolikhet aldrig att få se detta gänget igen. Jag kommer däremot att bära med mig dessa totalt sex timmar vi spenderade ihop i en alldeles speciell plats i hjärtat. Jag kommer att ta fram den emellanåt och på så sätt bekräfta för mig själv att "Jo, jag var verkligen där". Just nu känns det nämligen som en dröm.
Jag önskar av hela mitt hjärta att alla får uppleva spelningar som dessa någon gång i sitt liv. Jag tror att det skulle göra skillnad. Det var synd att du inte var med Pada, jag hoppas att du har det bra i din del av världen. Detta är helt och hållet din förtjänst.
/Alex
0 kommentarer:
Skicka en kommentar