Jag gillar långa låtar

Jag minns det som igår. När cd-skivan gjort sitt sena intåg i det Bergdahlska hemmet runt 1991 så stod jag på Musik & Radiocity i Helsingborg och förundrades över fenomenet cdbootlegs. De hade ett par sådana med KISS som var, just då, döfräcka. Självfallet bläddrade man även igenom resterande skivhyllor och jag fastnade till slut på DEEP PURPLE. Jag skrattade så jag fes när jag såg att de hade en dubbelcd som innehöll hela SJU låtar. Sju. Jag stod där och fnös och begrep inte alls hur någon kunde betala dubbelcdpris för bara sju låtar, även om de var långa.

Skivans namn var "Scandinavian nights". Det är roligt idag att sitta och skratta åt sin egen oupplysthet, men det är även lite ledsamt att det finns folk som raskt slänger ur sig kommentarer i stil med: "Jag vill att de ska spela låtarna exakt som på platta", "Jag vill inte höra en massa gnidande (på skånska: GNIJANDE)", Jag vill egentligen bara höra Sommartider". Man kunde ju tycka att folk som i ena stunden dyrkar exempelvis Purples "Made In Japan" men i nästa formligen avskyr när en låt överskrider treminutersstrecket har tappat bort sig själv någonstans.

När jag var fjorton år hade jag nog inte trott på att jag nitton år senare skulle stå med Robban i London och få höra en sex låtar lång konsert som varade i tre timmar och en kvart. TRANSATLANTIC tog det där med långa låtar till sin spets i och med skivan/låten "The Whirlwind" som kom då. Den fyller nämligen en cd helt själv med sina fina 80 minuter.

Den skivan hade jag INTE betalat för 1991.

/Alex