Årsbästalistor - ad nauseam

Jomen tjena. Gissar att ni är ganska trötta på att läsa/höra om årsbästalistor vid det här laget. Men det skiter jag i för jag vill ju skriva om dels skribenternas personliga årsbästalistor som jag lade upp i mellandagarna på siten i hjärtat - WeRock, dels den aggregerade årsbästalistan. Notervärt faktum: inte en enda av skribenterna hade samma platta på plats nummer ett. Kommer ihåg något år då jag trodde att stora delar av kadern hade drabbats av mental härdsmälta och satt GRAVEYARDs förra platta högt upp. Jag pallar inte leta upp vad skivjäveln heter, den var - rätt gissat - inte ens nominerad till listan.

Notervärt faktum: ett förväntat sådant. Mats satte SABATONs "Carolus Rex" på plats ett.

Min egen lista:

10. ”Betray Your Own Kind” – CHINE
Helsingborgsbördiga CHINE uppar anten maximalt på senaste släppet. Det är rätt mycket som är förbättrat från debuten ”Repulsive Sonatas”: låtarnas verkshöjd är väsentligt höjd, produktionen är fet och mäktig. Spelmässigt imponerar bandet storligen – mest dock trummisen Jesper Sunnhagen som står för en oerhört imponerande insats – och Fredrik Andersson gastar med en övertygelse som skiner igenom. Bäst i Helsingborg just nu – inget snack. 


9. ”RIITIIR” – ENSLAVED
Norrbaggarna i ENSLAVED har i årets album lyckats komponera ett album som inte bara har fått mig att faktiskt bli genuint intresserad av bandets musik, utan också lyckats smida ett mäktigt epos där spretiga delar vävs ihop till en stringent högkvalitativ enhet. Oerhört imponerande. 


8. ”Portal Of I” – NE OBLIVISCARIS
Att just ”Portal Of I” ligger på plats 8 säger en del om vilket sjukt bra musikår 2012 har varit. Australiensarna levererar ett lika magiskt som mastodontliknande album. Alla progdårar jag känner självantände spontant vid de första lyssningarna – och det med rätta då det i alla fall inom denna nisch i metalvärlden inte har kommit något bättre album i år, ja kanske på flera år om jag tänker efter. 


7. ”A Frail Becoming” – DAYLIGHT DIES
En oerhört mörk och vacker platta. Precis när svärtan hotar att stänga ner synsystemet har bandet dock den goda smaken att slänga in några ljusfragment för att rädda oss undan undergången. Ingen skiva kommer i år närmre bedriften att sätta toner och text till fullständig melankoli i min bok. 


6. ”The Devil’s Resolve” – BARREN EARTH
Redan när jag hörde skivan för första gången visste jag att den med stor sannolikhet skulle knipa en plats på årsbästalistan. BARREN EARTH gör mig inte besviken då man fortsätter vandra den utsökt melodiskt melankoliska väg man började vandra redan på debuten. Det är oerhört vackert, skirt och imponerande. 



5. ”The Weight Of Oceans” – IN MOURNING
En triumf till skiva. Det finns försvinnande få spår på ”The Weight Of Oceans” som jag tycker inte håller absolut världsklass. Från inledande Colossus, som för övrigt har årets bästa refräng, håller bandet mig intresserad, engagerad och i långa stunder hänförd. 


4. ”Reign Supreme” – DYING FETUS
Tajtheten är som gaffatejp, öset påtagligt när DYING FETUS levererar sin bästa skiva till dags datum. Jag är oerhört imponerad att bandet utan att kompromissa ett uns med brutaliteten lyckats få till en så pass varierad skiva som ”Reign Supreme” faktiskt är. När det går undan är det som att bli överkörd, men bandet har utvecklat en fin egenskap i att koppla på ett sanslöst sväng bitvis. Titeln är, fortfarande, helt befogad. 


3. ”The Parallax II: Future Sequence – BETWEEN THE BURIED AND ME
Inga höjda ögonbryn på detta misstänker jag. Jag har länge hållit BTBAM som ett synnerligen intressant band som utmanar med sin musik å det grövsta. De gör mig inte besviken med fortsättningen på ”The Parallax: The Hypersleep Dialogues” där de har tagit i så att de nästan spricker. Det är med andra ord precis lika bra och storslaget som vanligt. 


2. ”Internal Affairs” – THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA
Skulle ni i början av 2012 sagt att jag på topp tre skulle ha en relativt sett mjuk classic rockskiva när året skulle summeras skulle jag nog ha skrattat. Men det är omöjligt att bortse från den otroliga förträffligheten som demonstreras i låt efter låt på skivan. Svänget är så brutalt förföriskt, sången från Björn Strid alltför imponerande och låtarna så geniala i all sin enkelhet att jag inte kan göra något annat än att premiera skivan med en hög placering på årsbästalistan.


1. ”Vanitas” – ANAAL NATHRAKH
Ohotad etta sedan första genomlyssningen. ANAAL NATHRAKH läxar upp så många band att det är skrattretande. De gör det med en överlägsen förmåga att skriva låtar som innefattar hänsynslös brutalitet parad med en paketering som gör musikens innefattande våld oerhört lättillgängligt. Dave Hunt utmanar både sig själv och oss som lyssnare med årets i särklass mest imponerande och oroande sånginsats. När ANAAL NATHRAKH är så bra som på ”Vanitas” då är de oslagbara. 

/Martin