Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar

Öppningslåtar. Ett fascinerande ämne för en fredagslista. Jag har alltid tyckt att detta är något väldigt väsentligt för hur man uppfattar en skiva, och är av den bestämda uppfattningen att band bör anstränga sig för att välja en låt som inledning. En av mina pet peeves är ju band som helt enkelt öppnar skivor med ett så kallat Intro. Fy fan säger jag bara. Av alla dessa Intron så finns det såklart undantag, som den låt som öppnar listan. Inga höjda ögonbryn när jag berättar att det är Dark Intentions eller hur? Nä, tänkte väl det.

Dark Intentions är en låt som trots sin korta längd, 1:30, ger sån mersmak att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fy fan vad jag saknar THE HAUNTED när jag tänker på det.

Vi hoppar vidare till en i det närmaste sönderkramad skiva - "Epitaph" av NECROPHAGIST. Henrik Nygren introducerade mig till bandet som då sannerligen tar tid på sig att göra en uppföljare. Någonstans läste jag att det florerar ett rykte om att bandet aldrig kommer släppa mer material. Och det är lite trist, för även om tidigare bedrifter aldrig garanterar att efterkommande material blir lika bra, så måste ni erkänna att ni får rysningar av Stabwound. Inledande 44 sekunder är ren och skär genialitet. Så är det bara.

Vi fortsätter med DREAM THEATER och Pull Me Under. En oerhört fin låt som med råge drog in mig i ett svårt beroende av bandets musik. Många av de esteter och övriga musiker jag umgicks med i början av 90-talet får fortfarande något saligt i blicken när man nämner "Images & Words" som ritade om den musikaliska kartan rätt rejält. Jag har, såklart, fortfarande kvar mitt fysiska exemplar.

Vi hoppar över till den så kallade och av Mikael Åkerfeldt så omtyckta subgenren cockrock. Mikael:


"David Coverdale is a superstar! Whitesnake’s self-titled is the only proper cock rock album ever. It’s a classic. I still put that on whenever we party. Everyone goes insane. Whitesnake is pure party rock with a little metal thrown in. Perfect! I mean if you put on Celtic Frost’s To Mega Therion at a party, it’s OK. But if you put on 1987 Whitesnake, people are going to have a great time. I grew up listening to Whitesnake, Scorpions, and bands like that. You know, Klaus Meine says “Come on, baby!” when he addresses the audience. He stole that from Coverdale."


Så, behöver jag motivera mig mer för att jag har med Still Of The Night? Jag tycker inte det. 

SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor. 

Så IN FLAMES. Jag vet att det finns plattor i bandets diskografi som hålls högre än "Reroute To Remain". Det finns också enskilda låtar på skivan som hålls högre än titellåten som också öppnar skivan som exempelvis Trigger och Cloud Connected. Men jag har svårt, att värja mig mot den matta som bandet väver i refrängen. 

Jag skulle köpa MEGADETHs "Rust In Peace" när den kom ut. Av någon anledning fanns den inte i någon annan affär i Karlskrona än Expert. Märkligt. Jag hade svårligen knarkat ner mig på bandets tidigare alster och förväntningarna var uppskruvat till extrema nivåer även för att gälla tonårsmått. Skivan åkte på och ut ljöd...country. Ja, country. Ett episkt kataklysmiskt vrål med tillhörande skrik från min far att nu fick jag banne mig sänka volymen på stereon ekade genom huset. Såklart hade ett fel av stora mått skett och butiken kunde inte göra något åt det förrän om tidigast en vecka. Helt otroligt hur mycket man kunde varva upp sig över det faktum över något som man inte hört en ton av, men efter en vecka så fick jag skivan. Och gosse - tror ni att jag blev besviken? Självklart inte när skivan öppnar med Holy Wars...The Punishment Due och sedan fortsätter i samma storartade stil. Fortfarande bandets bästa skiva. 

WATAINs "Sworn To The Dark" var ytterligare en skiva som fick folk att kippa efter andan. Jag tyckte att Legions Of The Black Light som öppnar skivan var bland det grymmaste jag hade hört. Mörkt, ondskefullt, fullt creddigt men förvånansvärt lättillgängligt. 

ENTOMBED har vi ju haft med ett antal gånger i fredagslistan. Det kommer ju inte som en överraskning att vi har med dem även denna gång då bandet har levererat ett försvarligt antal rediga dängor. Valet till veckans lista är Eyemaster från "Wolverine Blues" - skivan som på allvar fick mig verkligt intresserad av bandet. Gissar att jag inte är ensam om den uppfattningen. 

Likadant är det med efterföljande band - MASTODON. Blood And Thunder kan vara en av de mest ideala öppningslåtarna som finns inom scenen. Drivet liksom pumpas fram på ett oerhört skönt blasfemiskt vis som ger mersmak. 

Nämner jag SCAR SYMMETRY så kommer nog många att tänka på The Illusionist eller hur? Och det gör ni ju fullständigt rätt i. Trots att låten har kramats i det närmaste ihjäl kan jag inte låta bli att ha med den. Den är ju så bra, liksom efterföljande dänga, Follow The Hollow av SOILWORK. 

Avslutande duo klockar in på ca 17 minuters musik av bästa halt: IN MOURNINGs Colossus och BARREN EARTHs Curse Of The Red River från plattorna som jag fortfarande inte har tröttnat på: "The Weight Of Oceans" och "Curse Of The Red River". 

Med detta önskar jag er en trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar