Sista Sweden Rock-inlägget

En vecka senare kommer så det avslutande inlägget från årets Sweden Rock Festival. Så blir det när tiden rinner ifrån en. Anykorv.

Y&T var som sagt inget för mig utan jag tog mitt pick och pack och knallade bort till SAGA. Det var tur det eftersom de bjöd på en synnerligen trevlig konsert, jag var tvungen att missa lite i mitten eftersom jag skulle på signering med FOGHAT men jag såg den inledande halvtimmen och den avslutande halvtimmen, och det gav sannerligen mersmak. Hoppas de lirar på typ Amager Bio i höst för då är jag självskriven där.

Egentligen hade jag bara tänkt vänta ut tiden innan EMPEROR, men en polare drog med mig för att se AVATARIUM. Jag hade hört deras skiva tidigare och tyckte väl att det lät ok, men jag hade i ärlighetens namn inte tänkt se dem. Ibland är polare bra att ha, detta blev nämligen definitivt en av festivalens höjdpunkter och framförallt årets största överraskning. Leveransen var oklanderlig då den formidabla sångerskan Jennie-Ann Smith tog scenen i besittning utan några som helst omsvep och krusiduller. Någon knorrade om att Leif Edling inte var med, bandet är ju hans skötebarn så att säga, men jag gladdes personligen åt att se Anders Iwers som ersättare eftersom jag inte sett honom live sedan 1995. De körde nästan hela skivan och bjöd dessutom på en nyskriven låt. Det var alltså så här jag behövde uppleva musiken för att helt uppskatta den, nu är självfallet vinylen beställd och jag väntar på att få tag i en inspelning av konserten så jag kan höra den igen. Hoppas verkligen de spelar här någonstans snart igen, gärna på The Tivoli eller KB.

Och Emperor då. Det de bjöd på var kanske de intensivaste minutrarna jag upplevt på festivalen. Å ena sidan såg de glada och trevliga ut hela högen, och verkade genuint tacksamma för att folk var där och tittade. Å andra sidan är skivan "In the nightside eclipse" som de framförde i sin helhet något av det mörkaste, ondaste och jävligaste som finns. Jag njöt av varje sekund av att få se denna unika spelning - det var Fausts första gig med bandet på 20 år. Ihsahn har uttryckt en rädsla för att bandet skulle bli en nostalgiakt om de gjorde en massa greatest hits-turnéer, därför blir det bara sex spelningar totalt för att hylla skivan och sedan är det in i obskyriteten igen med Emperor. Synd kanske någon tycker. Jag tycker det är starkt.

När de dessutom plockade fram Wrath of the tyrant som extranummer så kändes det som att en jävligt ond cirkel var sluten. Sweden Rock kommer med all sannolikhet inte att få uppleva en spelning av denna dignitet igen. Jag är lycklig över att ha närvarat.

Som alltid är Sweden Rock en perfekt organiserad festival, och detta året fick jag hjälp av en synnerligen tillmötesgående personal när jag skulle göra intervjun med Pete Trewavas. Inget knorr, inget stoj, bara en genuin vilja att hjälpa. En eloge till personalen i presstältet är således på sin plats. Tack för detta, vi ses nästa år! (Och då kan ju Avatarium få 90 minuter på Sweden Stage!)

/Alex