Godmorgon!
Mannen till vänster heter Jens Bogren. Namnet
klingar kanske bekant? Bogren är personen som trots sina relativt unga år (han är 35 år) minst sagt har satt sin prägel på rätt många skivor genom åren. Basen Fascination Street Studios i Örebro har utgjort vistelseort för en pletora av band som anlitat Bogrens expertis bakom studiobordet. Nedan ser ni ett urval.
Bloodbath, Opeth, Katatonia, Soilwork, Paradise Lost, Vildhjarta, Dark Tranquillity och Kreator. Med en nisch för väl avrundade och för öronen synnerligen sympatiska produktioner blir i alla fall jag glad när jag ser att Bogren varit involverad i en skiva. Därför ville jag göra en fredagslista med Bogren som gemensam nämnare.
Vi kör.
"Ghost Reveries" av OPETH. Gosse vad jag lyssnat på den skivan. Nästa år firar skivan 10 år, och OPETH firar 25 år som band med en föreställning på Palladium i London där hela skivan kommer framföras i sin helhet. Magiskt? Jo, tack! Bogren har jobbat på flera av bandets alster - jag förstår varför bandet valde just honom. I OPETHs mer än lovligt komplexa musik krävs det fingertoppskänsla av lite extra kaliber. "Ghost Reveries" har en torr tydlighet i produktionen som jag verkligen gillar. Trumljudet är exemplariskt om ni frågar mig. Sången kommer fram på ett underbart sätt. Om jag är förälskad i skivan? Behöver ni ens fråga, haha?!
"Faith Divides Us - Death Unites Us" av PARADISE LOST. Har ni funderat på hur fint virveltrumman låter på denna skiva? Det har jag gjort. Ganska mycket, efter det att chocken över att jag faktiskt har hittat ett album av PARADISE LOST som jag gillar lade sig. Detta är ett band som inte hör till favoriterna. Men denna skivans rent episka kraft är omöjlig att stå emot. Något mer svärtad och smutsig produktion från Bogren (utan att det blir
för skitigt) här. Och det är såklart i sin ordning.
"Stabbing The Drama" av SOILWORK. Skulle nog säga att detta är skivan jag loggade mest speltid på i bandets katalog när jag på allvar började lyssna på bandet. Det var också med denna skiva jag upptäckte bandet. Ojämförligt mest speltid av låtarna på skivan har
Distance fått. Det är inte på långa vägar det hårdaste bandet gjort, men där finns på hela skivan en skön kantighet i produktionen. Jag tänker främst då på hur Dirk Verbeurens trummor låter. En fullständigt ljuvligt smackande virvelkagge gör att jag har svårt att värja mig. Kan nämna att virveltrummans ljud utgör en icke oväsentlig del av hur jag uppskattar en produktion eller inte. Se "St. Anger" (tror inte jag behöver säga mer).
"Impermanent Resonance" av James LaBrie. En undangömd liten pärla till skiva. Ofrånkomligen blir det så när sångaren huserar i DREAM THEATER till vardags. Av de skivor som James LaBrie har gett ut under eget namn är detta den bästa. Låtarna är kul, och det är Peter Wildoer från bland annat DARKANE som lirar trummor. Plus att produktionen är ypperlig. Jag ber er notera hur levande trummorna låter och på vilken stor plats de har i ljudbilden utan att bli alltför påtagliga.
"Extol" av EXTOL. Jag var mycket till mig i trasorna vid de första genomlyssningarna av denna skiva. Jag var fullt beredd att utnämna den till bästa skiva 2013. Jag sansade mig efter ett tag, för trots sina stora förtjänster fanns det andra skivor förra året som var bättre än norrmännens självbetitlade alster. Produktionen är smutsig stundtals - men visst finns den avrundade ansatsen även här. Kolla in virveltrumljudet (egentligen hela trumproddningen) som ligger i framkant på ett mycket fint sätt. Även om skivan som helhet inte räckte till en plats på förra årets bästalista så är låten jag valt -
A Gift Beyond Human Reach - något av det bästa EXTOL har klämt ur sig.
/Martin
0 kommentarer:
Skicka en kommentar