Jag tänkte att jag skulle prata lite grand om skivan vars omslag ni ser till vänster - "The Dead Eye" av och med THE HAUNTED. Den kom ut 2006, bland 2,584 andra CD-fullängdare om vi ska tro Metal Archives, och medan den kanske inte är den mest originella titeln på en skiva så kan jag garantera (i det närmaste) att den drog till sig betydligt större uppmärksamhet än GNAW THEIR TONGUES skiva "Spit On Me And Wreak Havoc On My Flesh".
När "The Dead Eye" såg dagens ljus den siste oktober 2006 markerade den bandets femte skiva. I intervjuer har främst Anders Björler - inför släppet och långt senare - lyft fram "The Dead Eye" som den skiva han är mest stolt över i bandets diskografi.
Lite bakgrundshistoria vad gäller min relation till THE HAUNTEDs musik. Jag upptäckte bandet vid utgivningen för "Made Me Do It", men första gången jag alls hörde bandet var på TV då THE HAUNTED låg ute på turné och bandets konsert på KB filmades. För övrigt första gången jag hörde NASUM också, men det är en annan historia.
THE HAUNTED hade då växlat sångare till Marco Aro (jo, samme Aro som nu är tillbaka i bandet) och detta påverkade väldigt mycket hur jag drogs till bandet. Aros synnerligt brötiga sång passade fruktansvärt bra på både "Made Me Do It" och efterföljande - extremt mörka - "One Kill Wonder" och jag lyssnar fortfarande på de skivorna med stor behållning.
Peter Dolving kom tillbaka inför "rEVOLVEr", en skiva som jag tror att rätt många håller som en av topp 3 i bandets diskografi. Produktionen var väsentligt mycket bättre - Per Möller Jensens trummor lät ursinnigt bra - och jag älskar fortfarande skivan som byggde upp stora förväntningar inför "The Dead Eye".
Jag hade inte lyssnat på skivan - hela skivan det vill säga - på bra många år innan jag bestämde mig för att göra ett inlägg om den. Jag var ambivalent kring skivan när den släpptes. Den skavde och smekte ömsom trumhinnorna på sätt som verkligen utmanade. Hur skulle det bli denna gång?
Och, jo - den skaver fortfarande. Kanske inte lika mycket som för 10 år sedan, men nog frestar den på rätt friskt. Är det för att Dolving kanske hade tröttnat på den musik som bandet hade skrivit tidigare som gör det? Det finns betydligt mycket mer dynamik - och jag har verkligen inget emot detta - men då får denna vara betydligt mycket bättre än exempelvis bongopartiet i The Flood som jag verkligen har avskytt från första genomlyssningen. Eller är det bandets experimenterande med ljudbild? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att "The Dead Eye" fortfarande intresserar mig mer än någon annan skiva i bandets diskografi just för att den utmanar betydligt mer än råraka "The Haunted", "Made Me Do It" och "One Kill Wonder" och för att den är flera resor bättre än "Unseen" och "Versus".
Om jag kommer att lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera.
/Martin
1 kommentarer:
Jag var besviken på denna platta när den kom. Mina förväntningar var att rEvolvEr 2 skulle komma. Men med tiden växte plattan för mig. The Dead Eye utmanar lyssnaren precis som du beskriver. Måste lägga den i spelaren när jag kommer hem idag : )
Skicka en kommentar