Gott folk!
Idag tar jag i med storsläggan av flera anledningar. Sedan igår så återfinns jag på Helsingborgs Stadsbibliotek efter nio månaders föräldraledighet med Cordelia - det innebär hoppas jag - att det ska bli lite mer bloggande än "bara" fredagslistan som jag skött hemifrån den senaste tiden. Den andra anledningen finner ni i titeln till veckans lista. Idag består listan enbart av riktigt tunga och förhållandevis långsamma låtar. Tanken föddes i måndags kväll då jag kollade in DARKHERs nya skiva och helt plötsligt fick ytterligare en skiva som jag gillar och där musiken är allt annat än hastig.
Vi kör!
Susanne tipsade ju om DARKHER i förra veckan, och jag drar igång allt som Susanne tipsar om av ren princip då jag har upptäckt så många bra band genom henne att det är löjligt. Bakom aliaset DARKHER står Jayn H. Wissenberg, en kvinna med bas i West Yorkshire. Jag är faktiskt alldeles hänförd av "Realms", en skiva med nästan provocerande dålig produktion av trummorna. Men - och detta är ju rent avgörande - känslan och atmosfären är så massiv och vacker att det är rent omöjligt att stå emot. Wissenbergs fragila och hemsökande stämma är det som får mig totalt på fall. Här har vi en sångerska som har total kontroll på sitt instrument. Jag har valt en låt som heter
Hollow Veil som också visar på en fin förmåga att bygga en låt från grunden upp. Jag är väldigt svag för dylika grepp, så det kanske inte är så konstigt att jag gillar detta.
Jag upptäckte THE WOUNDED KINGS med förra skivan "Consolamentum" som kom 2014. Sedan dess har sångerskan Sharie Neyland lämnat och originalsångaren George Birch har kommit tillbaka. Bandet gick tidigt ut med att "Visions In Bone" skulle bli bandets sista skiva. Tråkigt? Jovars, men skivan är verkligen ingen snyftare om ni nu trodde det. Den har ett fint sväng som drar åt det bluesiga hållet. Birch har en rå men kärvänlig stämma, gitarrspelet fullständigt glöder, och att bandet använder sig av mycket tydlig och effektiv dynamik är hur häftigt som helst. Ibland får jag känslan av att Quentin Tarantino skulle älska att ha med låten
Beast i en film som helst skulle utspela sig i nåt ödsligt ökenlandskap - kanske Texas. Detta är helt magiskt bra, och en äkta värdig avslutning på ett band som verkligen förtjänar er uppmärksamhet.
Om ni följer mig på Instagram (heter metallbibliotekarien även där) så vet ni att jag förra veckan hade en throwback thursdaybild när UZALA spelade i Helsingborg för två år sedan. Detta är ett band som har viss credd - annars får du verkligen inte spela på Roadburn - och jag tycker att det är välförtjänt. UZALA består av gitarristen/sångerskan Darcy Nutt, gitarristen/sångaren Chad Remains och trummisen Chuck Watkins. Ingen bas således, men det märks inte ett skit om ni frågar mig och är verkligen inget som drar ner intrycket att detta band vet hur man lirar tungt och stämningsfullt. Bandets studioalster går att få tag på via Bandcamp, på Spotify återfinns gruppens gig från Roadburn förra året. Det är en ren njutning att lyssna på kan jag säga. Samspelet mellan medlemmarna, låtarna, Darcys härliga vibrato, känslan - ja det blir ju kapitulation!
Jo, jag har kört låtar med INVERLOCH innan. Men det går liksom inte att få för mycket av detta döds/doomgäng från Australien. Ett faktum som jag älskar, då jag förknippar Australien med hemskt många soltimmar och så kommer INVERLOCH fram med sin musik som låter som något som legat och jäst till sig ruttenhet från mörka grottor med ohälsosam bakteriekultur. Skulle jag nämna tre skivor inom doomen som i år har förflyttat berg vad mig anbelangar så skulle "Distance I Collapsed" finnas med utan tvekan. Detta är rent giftig musik, som dessutom bryter lite mot genrekonventioner. Det liras nämligen något mer hastigt än brukligt stundtals ska jag säga.
COUGH är nog det mest traditionella bandet i veckans lista. Jag har bara börjat sniffa på bandets musik, men detta är ett band som hållit på sedan 2005 och har stor credd inom scenen såvitt jag kan bedöma. De delar hemstad med LAMB OF GOD - Richmond i Virginia - men har verkligen inget gemensamt med LOG, haha! Jag får intrycket att COUGH gillar sin doom traditionell - det liras rejält långsamt och har gott om fina slingor i gitarrerna. Sången är desperat utav helvete från Parker Chandler och Dave Sisco och Joseph Arcaro på trummor har exakt rätt släpighet i spelet. Rundgång? Jajemänsan! Det jag också uppskattar är att bandet har tagit i orgel i sin musik - det ger en ödesmättad känsla genomgående. Av det jag hör på "Still They Pray" så blir jag oerhört sugen på att kolla in mer musik av bandet.
/Martin
0 kommentarer:
Skicka en kommentar