Gott folk!
Välkomna till ytterligare ett år av vårt rent stolligt långtgående projekt som vi kallar fredagslistan. Jag har tappat räkningen på hur många år vi kört detta musiktipsarrace, men det är minst 5 år som jag, Susanne och Alex har grottat ner oss i vanvördiga mängder musik och grävt fram tonala övningar som vi tycker är värda er tid, uppmärksamhet och musikanläggningar.
Den här veckan så kommer jag, ofrånkomligen, att dröja mig kvar i 2016 års utgivning. Jag hade ambitionen att köra nyare musik, men dels har det inte släppts så mycket än, och det som släppts gav vid stickprov inte så jävla mycket feeling om jag ska vara helt ärlig. Och det vill vi ju att den musik som vi tipsar om ska ge!
I vilket fall - Fredagslistan 2017, nummer 1: Vi kör!
Jag läste om den här skivan på Angry Metal Guy och blev lite sugen på att kolla in den, då den sades påminna lite om A PERFECT CIRCLE som är ett band som jag gav ganska mycket lyssnartid under början av 2000-talet. Och jag blev inte besviken över den tonkonst som THE RETICENT bjuder upp till på "On The Eve Of A Goodbye". Detta är svårt känslosam musik, så pass att recensenten på Angry Metal Guy rekommenderade att du inte ska lyssna på plattan på offentliga platser då den hotar att överflöda tårkanalerna. Detta är en platta som handlar om självmord. Och den gör jobbet alldeles fantastiskt, då känslan av sorg är nästan helt överväldigande plattan igenom. Det spelar liksom inte så stor roll att musiken ibland går i snabb takt, för sången är helt dränkt i känsla.
"Slow Forever" av COBALT. Det här är extremt eklektisk black metal från tvåmannabandet med hemmavist Greenly i Colorado. Jag är helt fascinerad av den här skivan som kollega Robert satte på sin personliga årsbästalista. Det drar åt alla möjliga håll, det är ystra krumsprång musikaliskt, illtjutande sång och nästan countryfeeling emellanåt. Jag kan tänka mig att det inte är alla av er som kommer uppskatta COBALTs ganska så krävande och intrycksfyllda musik. Men jag tycker sannerligen att ni ska ge den en chans.
Nu blir det ett helvetes genrebyte. Indiska KRYPTOS bjuder på en totalt ooriginell hybrid av thrash och heavy metal. Jag är fullt beredd att köpa det här gängets musik mycket beroende på det extremt smakfulla omslaget till skivan. Nä, skojar bara, haha! Jösses, vad i hela helvetet ska jag säga om omslaget? Inte ens titeln på skivan borde få mig att gå bananas - "Burn Up The Night"?! I vilket fall - KRYPTOS övertygar mig med sitt hysteriska patos och rena vilja att faktiskt skita i rådande konventioner om vad som är coolt och bara spela musik direkt från hjärtat. Gott så!
Kanadensiska ANCIIENTS fick en stor del av metalvärlden att haja till med sin hyllade debut "Heart Of Oak" som kom 2013. Jag fastnade aldrig för den skivan på allvar, men när jag nu lyssnar på senaste skivan "Voice Of The Void" börjar jag fundera på om jag inte ska gå tillbaka och ge debuten en chans till. Det här gängets progressiva metal med extreminslag har helt plötsligt blivit något som jag gillar. Jag har faktiskt ingen egentlig ursäkt för att jag inte kollat in "Voice Of The Void" annat än min tidigare inställning. Inledande låten
Following The Voice är nämligen så bra att jag får näsblod.
Jag har börjat utforska stoner också. Den här musiken är släpig så det förslår, men när kollega Amelie rekommenderar nåt så brukar jag ofta ge det en chans. EL CACO sölar dock inte till det hela vägen. Öppnaren
Curious är en koklockestinn och fint drivande låt som har en satans energi som jag verkligen gillar. Det är riffdrivet, såklart, och påminner en del om hur Josh Homme lirar, utan att för den sakens skull sakna egen identitet. Jag blir definitivt mer sugen på att kolla in fler skivor av bandet.
/Martin
4 kommentarer:
Kul att du plockar upp El Caco. Jag förvånade mig själv hur förtjust jag blev i den!
Härligt att du börjar hitta rätt Martin! ;-)
Glada överraskningar är inte att underskatta :-)
Hahaha! Du, det tycker jag med 😀
Skicka en kommentar