Gott folk!
Vi återvänder till 1990-talet och den här veckan kollar jag närmre på året 1993.
Likt de flesta åren så hände det en hel massa 1993. Noterbara händelser är att Bill Clinton svärs in som president, Tjeckoslovakien delas och blir två länder, Tjeckien och Slovakien i vad som brukar kallas sammetskilsmässan, jag går första året i gymnasiet på af Chapmangymnasiet i Karlskrona, en bilbomb detonerar under World Trade Center i New York och dödar 6 personer, 1000 skadas, 76 personer skjuts ihjäl i Waco, Texas efter en 51 dagar lång belägring av davidianernas högkvarter - en extrem kristen sekt ledd av David Koresh, och Toni Morrison blir den första svarta kvinna att få Nobelpriset i litteratur. Plus att det, såklart, kom ut en hel massa verkligt bra musik.
Häll upp en kopp valfri dryck, vi kör!
Ronnie James Dio - denne titan inom hårdrocken - hade 1992 gjort en storslagen återkomst till BLACK SABBATH på "Dehumanizer" som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen. Det blev en kort sejour i bandet, för redan året efter kommer den här skivan till vänster "Strange Highways". Med sig hade Dio fått med sig Vinnie Appice som jag alltmer börjar betrakta som en helt galet bra trummis. Jag gissar att många associerar Dio med skivor som "Holy Diver" och "The Last In Line" eller "Mob Rules" och "Heaven & Hell". Det gör jag i alla fall, men "Strange Highways" är verkligen värd att kolla in. Den påminner väldigt mycket om just "Dehumanizer", vilket inte gör mig personligen så mycket då jag tycker väldigt bra om den skivan. Det är tungt, argt, och alla bandmedlemmarna lirar loss som om livet berodde på det.
När ENTOMBED släpper "Wolverine Blues" visar de igen på vilket geniband de var på den här tiden. Många tyckte att bandet stack av för mycket från hur death metal "skulle" låta, och att de gamla skivorna var att föredra. Personligen var det med den här skivan jag upptäckte inte bara ENTOMBED, utan hela den scen som vid det här laget hade hypats så hårt att den redan hade börjat stagnera. Jag lyssnade utav bara helvete på den här skivan och skrev min första recension någonsin i ett fanzine min klasskompis Ulf hade startat. Recensionen var lång och avslutades med orden "Suverän. Köp för fan!". Hur jag kommer ihåg det? Jo, Ulf kapade hela recensionen utom de avslutande orden, hahaha! I vilket fall - "Wolverine Blues" är en skiva som jag återvänder till, visserligen oregelbundet, men den kommer alltid att ha en speciell plats i hjärtat.
Om death metalscenen tyckte att ENTOMBED hade blivit för lättillgängliga, så visste de allra flesta inte hur de skulle ställa sig till CYNICs debut "Focus". Idag inser, tror jag alla, hur jävla långt före sin tid det här bandet var. Då - som ett resultat av att folk inte fattade exakt vilken banbrytande skiva det här är - splittrades CYNIC och Paul Masvidal och Sean Reinert blev med i ett annat stilbildande band - DEATH - och det dröjde till 2008 innan bandet släppte nytt material. Blandningen mellan death metal och verkligt udda inslag verkar idag kanske inte så speciellt märkligt. Men då måste folk ha kliat sig i förvirring över vad i hela glödheta det här var för något. Många band har dock vittnat om att utan "Focus" så hade scenen sett väldigt mycket annorlunda ut.
Jo, jag har skrivit om FAITH NO MOREs "Angel Dust" tidigare här på bloggen. Med Mike Patton i spetsen var FNM när de släppte den här skivan ett band jag hade bra koll på. Jag hade köpt "Introduce Yourself" runt 1990 och jag har fortfarande kvar den på vinyl, och såklart hade jag snubblat in på bandet med "The Real Thing" med megahiten
Epic. Men det här var något helt annat. FNM har alltid gått sin egen väg, och att som skivbolaget ville att de skulle göra - gå vidare i samma spår - ja, det var de såklart inte alls intresserade av. Bara att döpa en skiva efter ett narkotiskt preparat och ha låtar som heter
Crack Hitler, Be Aggressive och
Jizzlobber signalerade ju att detta var inte musik som skulle spelas på radio. Men skivan uppskattades och uppskattas fortfarande som en av bandets bästa.
Stockholmscenen inom dödsmetallen var ju inte bara nationellt respekterad, utan gav ju verkligen genklang internationellt. Det är lätt att förstå med band som ENTOMBED och DISMEMBER. Ett band som möjligen kom lite i skymundan av dessa två noder är DESULTORY som 1993 gav ut sin debut "Into Eternity". Detta är verkligen en helt otroligt bra skiva. Visst, du hör att det låter exakt som stockholmsdödsen lät på den här tiden. Men det finns en härlig oberäknelighet i vad DESULTORY gör på den här skivan. Framför allt trummisen Thomas Johnson bjuder på en pugilistisk uppvisning som ibland slirar, men som alltid är sjukligt underhållande. Samtliga låtar på skivan är fint genomarbetade och det är verkligen inte svårt att förstå att den här skivan har fått höga betyg genom historien. Här finns en atmosfär och ett melodiskt anslag - utan att avvika för mycket från dödsen - som jag sannerligen går igång på.
/Martin
0 kommentarer:
Skicka en kommentar