Sweden Rock 2012 - Lite kors och tvärs

I eftermälet av mitt livs spelning tänkte jag dela med mig av tankarna och möjligen även bristen på dylika efter årets tillställning. Den intresserade kan således bänka sig med lite kaffe och möjligen en donut, för här kommer facit (jag var på plats hela lördagen och under fyra timmar på fredagen varför det naturligtvis blir dessa dagar jag avverkar).

Oh, and FYI: Allt jag talar om exkluderar KING DIAMOND av den enkla anledning att det inte var en spelning, det var ett livsverk. Det kommer en helt egen grej kring den föreställningen lite senare.

ÅRETS OVERKLIGASTE: ÄNGLAGÅRD. En underbar timme trots ösregnet och trots det faktum att den obegripligt placerade scenen led av att MICHAEL SCHENKER körde SCORPIONSlåtar på en annan scen. Som Anna i gruppen skrev till mig efter att ha sett min film: "Videon var intressant... alla lugna passager blev en Änglagård/Schenker-mix... ". Sista somrar var så magisk att jag stod som i koma. Eller trans. Eller vad som helst.

ÅRETS MEST MENINGSLÖSA: Norska RETURNs återkomst. Varför kom de tillbaka? Hade någon bett dem? Även om det på intet sätt lät dåligt eller så så var det kanske den absolut mest meningslösa spelning jag sett. När de körde hitten (and I use the term in its widest definition) Bye Bye Johnny så var det någon som klappade. Jag tror att han trodde det var Johnny B Goode.

ÅRETS ÖDMJUKASTE: ADRENALINE MOB. Superstjärnor, men av divalater märkte man ingenting. Efteråt när de signerade i tältet var de om möjligt ännu trevligare. Ett på alla sätt föredömligt band. Bra spelning dessutom, den tidiga timmen till trots.

ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE: FISH såklart. Få artister har varit önskade under lika lång tid som honom. Tyvärr fick han bara 75 minuter, men han fyllde dem med bravur. "I´m 54 and every year I get angrier" varpå han körde Vigil. Inte ett öga var torrt. När jag och Hinke träffade honom i publikhavet fick vi dessutom lova honom att Sverige ska krossa England i fotbollen. Undrar hur det blir med den saken.

ÅRETS KORTASTE: SLAUGHTER. De fick 90 minuter, de använde 64 av dem. Jag tycker det är alldeles för snålt av ett band som aldrig varit här. De första fem låtarna lät ok, speciellt Spend my life och Burnin´ bridges. Efter det lade Marks röst av, och det kanske är detta som är anledningen till att de bara kör en timme. Synd, men man var iallafall där och fick uppleva halva VINNIE VINCENT INVASION på en scen. Bara en sån sak.

ÅRETS STÖRSTA ÖVERRASKNING: Jag brydde mig egentligen inte nämnvärt att LYNYRD SKYNYRD skulle spela, de likt många andra gamla band kör på övertid. Därför blev jag överraskad själv när jag upptäckte att jag faktiskt tyckte det var ganska trevligt. Jag yppade något till Svärra om att de ju gott kunde köra Tuesday´s gone som jag tycker mycket om. Ett par låtar senare så gjorde de det. Jag blev glad.

ÅRETS SVÄRRA: När man känner folk som envetet spottar ur sig medvetna och omedvetna oneliners så är det en ynnest att få stå i skottgluggen ibland. Svärra är en sådan person, under vår 20 år långa bekantskap har det mellan oss varit högt, lågt och allt däremellan. Mest lågt. Lördagen var inget undantag, och när han dissade Peter Criss i KISS genom att hävda att Paul Rodgers, sångare i BAD COMPANY, är så jävla bra att HAN spelar trummor bättre än vad Criss ens SJUNGER - då fick jag andnöd. Lite internt kanske, men alla som begriper skämtet skrattar nog med mig.

ÅRETS SÄMSTA: Egentligen var det kanske inte skitdåligt, jag vet inte för jag bryr mig inte nämnvärt, men när AXEL RUDI PELL kör en massa skitcovers då kändes det verkligen som att det var en gubb-festival. Han har väl släppt en miljon skivor ungefär med egen musik, så varför spotta sina fans i ansiktet och köra andras låtar? Och dessutom lägga in ett trumsolo? På 75 minuter. Jag hade begärt pengarna tillbaka ur den fanklubben direkt kan jag säga.

ÅRETS VACKRASTE: Vigil med Fish och Bad Company med Bad Company. BC gjorde en fruktansvärt bra spelning och Fish var, well, Fish. Omöjligt att välja mellan dessa två. Tur jag slipper.

ÅRETS TRUMSOLO: Existerar inte. Precis som vanligt. Alla former av ensamsolo skulle vara belagda med dryga böter, speciellt på festivaler. Men visst - Tommy Lee i MOTLEY CRUE lyckades med konststycket att vara lite mer ointressant än de flesta andra eftersom hans solo inte innehöll något mer än än att han höll takten och åkte rutschkana eller nåt. En gång i tiden var han en oerhört bra trummis. Det känns som att det var länge sedan.

ÅRETS MEST MISSHANDLADE DJUR: Katten som någon stod och stampade på, mickade upp och kallade för sång courtesy of Vince Neil i Motley Crue. Han har aldrig kunnat sjunga, det är sant, men numera låter det så hiskeligt att jag hellre hade lyssnat på en fyra timmar lång upptagning av utblåsljudet från en Volta U7510 än en mixerbordsupptagning av hans "sång".

ÅRETS MISSRIKTADE INSATS: Jag gillar förvisso att Sweden Rock släppte på alla former av förbud mot kameror och dylikt, förhoppningsvis genererar det bra filmer från gigen. Den omedelbara konsekvensen var dock att pressfotografer, dessa miffon, nu stod i fotograven i tre låtar och fotade och sedan gick ut långt fram i publikhavet med sina monsterobjektiv och skulle fortsätta fota. Allvarligt talat - hur många bilder behöver du på [insert valfritt band]? Och varför tror du att jag är det minsta intresserad av att förminska min konsertupplevelse för att du vill att jag ska stå still så att du får tjugotusen bilder på [banddags igen]? Avskräde. Håll er borta.

ÅRETS TOPP 10-LÅTAR:
Bad Company - Bad Company
Bad Company - Seagull
Fish - Vigil
Fish - Fugazi
Adrenaline Mob - All on the line
Lynyrd Skynyrd - Tuesday´s gone
Änglagård - Jordrök
Änglagård - Sista somrar
Motley Crue - Piece of your action (även om de låter röv så var den kul att höra)
Slaughter - Burnin´ bridges

ÅRETS TOPP 3-SPELNINGAR:
1. Bad Company. Det var, helt enkelt, en jävligt bra spelning. Bra låtval, bandet maxade sina 90 minuter utan solon, mellansnack eller annat trams. Och Paul Rodgers sjöng röven av ALLA sångare som någonsin ställt sig på någon av Sweden Rocks scener.

2. Fish. Jag är hemligt förälskad i denna två meter långa skotte. Det var femtonde gången jag såg honom. Hoppas det snart är dags igen.

3. Änglagård. En nästan tjugo år lång väntan är över. Nu gäller det bara att lyckas fånga dem inne i ett konserthus istället, för säga vad man vill men jag tror att de låter ÄNNU bättre om man inte samtidigt hör Rock you like a hurricane i bakgrunden.

There you have it. Lika sant som enkelt. Lördagen i år var en jävligt bra dag i princip utan paus. Det tycker vi om. Det kommer som sagt en längre grej om King Diamond senare. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva.

/Alex