Godmorgon!
Fredagslistedags igen, och jag tänkte att vi skulle börja starkt bara för att. Denna vecka tar jag mig an ett gäng skivor jag redan nu tycker bör betraktas som omistliga att dryfta när det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli aktuellt att prata årsbästalistor. Jag vet att det alltid verkar som det innevarande året framstår som det bästa när det gäller skivor, men 2014 framstår redan nu som ett vanvettigt starkt år, och då ska vi tänka på att det ligger en hel del skivor i pipelinen som jag vet håller groteskt hög nivå. Exempel? CANNIBAL CORPSEs "A Skeletal Domain" - fy satan säger jag bara!
Vi kör.
Ni vet att jag är svag för teknisk döds. SOREPTION har med både föregångsskivan "Deterioration Of Minds" samt årets "Engineering The Void" skrivit in sig som ett band i den absoluta världseliten i denna subgenre. De har gjort det med en kompromisslös strävan att skriva brutalt teknisk musik som även fastnar för andra saker än tekniken. Här finns det ett sväng, ett driv och en mer än lovlig låtskrivartalang som inte många band gör bättre. Jag skulle tro att "Engineering The Void" kommer finnas med på fler årsbästalistor när det lackar mot jul.
Släpig doom? Jo, faktiskt. Under min föräldraledighet upptäckte jag att jag faktiskt kan lära mig att uppskatta subgenrer som jag tidigare inte har fastnat för. Brittiska THE WOUNDED KINGS skiva "Consolamentum" har fått försvarlig speltid hemmavid då bandet lyckas hålla mitt intresse uppe med "rätt" typ av släpighet och en gastkramande närvaro av, ledsamt nog, avhoppade sångerskan Sharie Neyland. Det är mäktigt, murket och ack så melankoliskt magiskt att jag verkligen tycker att ni måste kolla upp denna skiva!
HOUR OF PENANCE är ett band som med årets "Regicide" kavlar ut en rensfest så magiskt bra att det bara är att lyfta på hatten. James Payne är framför allt mannen att hålla koll på. Trummisens lir är lika tajt som det proverbiella frimärket jag så ofta brukar ta upp när det gäller dylik musik. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva att jag under en period drömde om musiken nästan varje natt.
Southern Discomfort i form av EYEHATEGOD svårligen framarbetade och från andra sidan graven frammanande trumspel på självbetitlade skivan från mitten av året. Hade ni frågat mig för bara ett halvår sedan om jag såg fram mot denna skiva skulle svaret ha blivit nä, verkligen inte. Men musiken talar för sig själv - bandet visar med all önskvärd tydlighet vad ordet sväng innefattar i sin bästa bemärkelse. För de som sedan tidigare gillade bandet har jag svårt att tänka mig att man inte tyckte att 14 års väntan var värt varenda minut. För oss andra är "Eyehategod" en mer än lovligt stark startpunkt.
MISERY INDEX fortsätter att leverera skivor av rang. Detta kan vara det mest stringent genomarbetade albumet från baltimorerensarna. Att man tagit god tid på sig (3 år, en evighet i subgenren) att jobba fram skivan märks. Varenda låt passar in i en helhet, men klarar av att stå på egna ben också. Gillar man bandets musik sedan innan är det bara att dyrka loss - för er andra är det bara att gratulera till att ha en mer än lovligt god startpunkt att börja med.
/Martin
0 kommentarer:
Skicka en kommentar