Gammal är äldst part II - Iron Maiden

För mig kommer alltid Iron Maiden att ha en speciell betydelse, med tanke på att det var järnjungfrun som fick mig in på hårdrock. (För er som vill veta mer om hur det gick till kolla den första posten på bloggen). Därför är det extra roligt att se att det sedan 1999 helt återförenade bandet fortfarande har relevans för scenen. Bara det faktum att man säljer ut 3 föreställningar i Globen (39 000 åskådare bara där) plus en till i Skandinavium på bara några timmar vittnar om att bandet fortfarande har Sverige i ett fast grepp.
Många förväntar sig att bandet alltid ska köra de gamla klassiska låtarna – framför allt från de 7 första plattorna. Och bandet har en imponerande låtkatalog att gräva ur. Därför är det modigt att köra hela A matter of life and death som en första del av konserten. Blandade känslor förstås – men nya plattan håller för en genomspelning – tvärtemot vad många recensenter tycker (läs Joachim Smith i Sydsvenskan 11/11). Ljudet är kanonbra, scenen maffig i form av en krigsskådeplats med Eddie som stridsvagnsförare, och så har bandet Bruce Dickinson, mannen som kan engagera varenda människa som befinner sig i Globen. Vilket han också gör. Personligen tycker jag att bandet verkligen har tagit tillvara grejen att man nu har tre gitarrister – de snygga stämmorna från Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers står som spön i backen, och den mäktiga kompsektionen med kanske världens fulaste trumslagare Nicko McBrain bakom sitt till storleken imponerande kit och Steve Harris på bas gör den här kvällen till en festkväll. Maiden avverkar i rask takt de tre första låtarna från plattan (”A Different world”, ”These colours don’t run” och den mäktiga ”Brighter than a thousand suns”) med en imponerande frenesi och spelglädje. Det här är det bästa jag någonsin har sett på en scen kommer jag på mig själv att tänka – och då såg jag ändå Slayer dagen innan! Samma intensitet hålls genom hela konserten och när bandet river av ”For the greater good of God”, plattans bästa låt tycker jag, får jag gåshud.

Visst, det märks att vissa i publiken blir lite besvikna, men efteråt hör jag ändå många säga att konserten var mycket bra trots att bandet inte spelade så många klassiska låtar, som till exempel ”Run to the hills”. Det överväldigande intrycket blir ändå att alla är lika glada som grisar i gyttja över vad Maiden gör på scen. När sedan bandet avslutar med ett knippe låtar från tidigare plattor – ”Fear of the dark”, ”Iron Maiden”, ”Two minutes to midnight”, ”The evil that men do” och ”Hallowed be thy name” vet lyckan inga gränser. En totalt okänd kille omfamnar mig i rent glädjerus och vrålen som stiger mot Globens tak när Dickinson manar oss att skrika för honom blir mäktiga vittnesmål om att Iron Maiden fortfarande är ett av världens bästa band.

Gammal är äldst part I - Unholy Alliance

Snacka om att Slayer kommer att lämna ett stort hål efter sig när bandet lägger ner. Fredagens (17/11) uppvisning i rå, aggressiv metal på Malmömässan lämnade få i tvivel om detta.

Det enda bandet som i någon mån kunde matcha huvudaktens sköna lir var In Flames som med sin avskalade men ändå effektiva show lyckades få publiken med sig. Anders Fridén må vara avskydd av många, men hans ödmjukhet är så extremt sympatisk att man bara måste kapitulera. Han får publiken att hoppa upp och ner till ”Only for the Weak” en låt som combon river av tillsammans med ”Pinball Map”, ”Egonomic”, ”Trigger”, "Cloud Connected", ”The quiet place”, ”My Shadow” samt titellåten från senaste plattan Come Clarity och ”Take this life”. Bäst på scen är trummisen Daniel Svensson som är jämn, tight och har svinsnygga fills.

Children of Bodom från Finland levererar sin metal ganska tight, men förmår inte engagera mig nämnvärt (sorry Henke) – framför allt eftersom de använder sig så fruktansvärt mycket av keyboards. Att dessutom keyboardisten har handen fast förankrad på pitch-bendern gör inte saken bättre. Gruppen har dock en skön frontfigur i Alexei. Den enda låten jag kommer ihåg är ”Needled 24/7” från Hatecrew deathroll.

Lamb of God har i vissa fall sagts vara det band som plockade upp Panteras fallna mantel – inget bandet gör på scen kan övertyga mig om det påståendet. Varenda låt låter likadan. Thine eyes bleed missar jag helt – mycket beroende på att bandet har ett kort set och att det börjar spela 10 minuter innan aviserad konsertstart!

Vad man dock kan konstatera är att de allra flesta har kommit för att beskåda thrashpapporna i Slayer – under de föregående bandens set hörs alltmer frekvent ju längre kvällen lider vrålet ”Slaaaayer” – och bandet gör ingen besviken när de går på vid halv elva med ”Disciple”. Tom Araya må se ut som en trevlig jultomte med sitt grånande skägg – men han frustar ut texterna med en sådant frenesi att man blir imponerad. Bandet har inget kvar att bevisa, men de verkar inte har tröttnat på att stå på scen. Att trummisen Dave Lombardo finns tillbaka i fållan och kvällen i ära är på ett grymt spelhumör gör konserten till en virvel av rå kraft. Ljudet är föredömligt högt – så högt att man känner varje bastrumslag (och de är ju många) i hela kroppen. Slayer gör allt rätt denna kväll – de vet att många har kommit för att höra ”War Ensamble”, ”Die by the sword” ”Mandatory Suicide”, ”Seasons in the abyss”, ”Dead skin mask”, South of heaven”, ”Raining blood” och ”Angel of Death” och kör också dessa låtar – samtidigt som de har stoppat in några riktiga köttben från senaste släppet Christ Illusion – ”Jihad”, ”Cult”, ”Eyes of the insane” och den supersnabba ”Supremist”.

Coolast är dock att Slayers marshallförstärkare är uppriggade som uppochnervända kors – det blir inte mer metal än så och jag konstaterar med visst vemod att Slayer kommer att lämna ett stort tomrum efter sig när bandet lägger av – ett faktum som oftare kommer upp i intervjuer som bandet ger än tidigare. I den stund jag går från Malmömässan är jag dock alldeles för nöjd för att tänka på det.

Våld för den tänkande människan?

I torsdagens Sydsvenska dagbladet (20061101) tyckte Jonn Jeppson med en lånad fras från Converge-sångaren Jacob Bannon, att detta var våld för den tänkande människan.
Så var den här, The Dead Eye - The Haunteds efterlängtade uppföljare till rEVOLVEr. I mina ögon är denna platta lika efterlängtad som Slayers Christ Illusion och Iron Maidens A matter of life and death.

Trots att skivan har gått att få tag på ett bra tag via nätet skulle jag inte få för mig att ladda ner skivan - The Haunted har länge tillhört mina favoriter och de förtjänar varenda krona de kan dra in på sin musik. Enligt gruppen själv är detta plattan de alltid velat göra - bra låtar och precis den produktion som gruppen själv velat ha - finns representerat på The Dead Eye. Men lika mycker ros som skivan har fått, har det delats ut minst lika mycket pisk - och att denna skiva skiljer sig väsentligt från Göteborgscombons tidigare alster blir tydligt redan med första låten. "The Premonition" är miltals från "Hate song" (The Haunted) "Dark Intentions" (Made me do it) "Privation of Faith Inc." från brutala One kill Wonder och "No Compromise" (rEVOLVEr). Naturligtvis finns här stänkarlåtar med fullt ställ och en Dolving i gammal god gastarstil - "The medication" är en sådan till exempel. Det som är plattans välsingnelse och förbannelse (beror ju helt på vem man frågar) är de låtar som bryter den traditionella mallen - fullt ös - som majoriteten av fansen verkar förvänta sig av The Haunted, låtar som "The Fallout" och "The Reflection" till exempel. Dessa är mer groove-orienterade än vad jag har hört gruppen vara på de tidigare alstren.

Efter första genomlyssningen visste jag inte vad som hade drabbat mig - att vissa spår nog skulle kräva ytterligare genomlyssningar stod helt klart - men jag blev inte besviken direkt. Genomlyssning 2 och 3 genomfördes genast och jag börjar mer och mer inse att detta är plattan som antingen kommer göra The Haunted riktigt stora, eller i någon mån visa vart gruppen är på väg med kommande plattor. Det som jag verkligen gillar med The Dead Eye är den verkligt skitsnygga produktionen, Dolvings rent lysande texter och att här finns tillräckligt med mumma för att tillfredställa mitt behov för full speed på kaggarna och snygga riff.

Tycker man att One Kill Wonder är gruppens definitiva zenit kommer man nog att känna sig splittrad efter några genomlyssningar, rent av besviken - The Dead Eye så mycket mer än en ventil för ursinnig speed och vrål från helvetet. Är då detta våld för den tänkande människan? Det kan det säkert vara - problemet är bara, och detta har skivans kritiker en poäng i - thrash handlar inte så mycket om att tänka - det handlar om mosh. För dem som å andra sidan ger plattan en chans kommer man att upptäcka att den växer för varje lyssning.

För er som föredrar mer traditionell thrash kan jag varmt rekommendera The Scorned från Helsingborg - och deras Demo 2006. Två stenhårda, frustande vidunder till låtar som lämnar mig kippande efter luft och längtande efter mer.

Ett vrål från Påarp

Till min stora glädje fick jag Carmina Buranas senaste demo Shadow on the ground i näven i går, och efter ungefär 5 genomlyssningar i rad får jag säga att jag är imponerad.

Första gången jag hörde talas om bandet var i samband med årets Tumstockfestival - och det som slog mig då var två saker: att det här bandet vet vad det vill åstadkomma på scen och att gick ut stenhårt för att i det närmaste slakta publiken. Dessa två saker förstärktes när jag så bandet på The Tivolis 10-års jubileum - där ljudet också gjorde upplevelsen bättre.

Av de fyra låtarna som finns med på demon "One last breath", "Nail it down", "Shadow on the ground" och "Walk the Line" - har jag mig veterligen bara hört "One Last Breath" och titellåten live innan. Desto roligare att få höra resten av låtarna för hur kul det än är att se bandet live, så njuter jag i fulla drag över att få höra bandet på skiva. Låtarna är genomgående starka, hårda med viss variation, och ljudet är helt ok. Det hade dock varit kul att få höra låtarna med lite fetare produktion, men förhoppningsvis är detta vi kan förvänta oss i framtiden av bandet. Om man vill prata genre är det habil thrash som möter oss på plattan - maffiga riff, riktigt bra skriksång och snyggt trumspel med mycket dubbla baskaggar.

Som trummis gläds jag naturligtvis att Carmina Burana har lagt vantarna på en riktig klippa på den fronten i Sebastian Söderström som bildar en stabil grund med basisten Andreas Pålsson. Gitarristerna Andreas Andersson och Joakim Johnn ser till att strängarna får svettas rejält - och sångaren Niklas "Nille" Malmquist har för evigt skrivit in sig i min bok som sångaren som tar i med risk för liv och lem. Helt klart en demo som känns alldeles för kort - och ändå helt rätt i längd - eftersom man längtar efter mer.

Metal - a Headbanger's Journey

Mannen på bilden heter Sam Dunn och är hårdrockare, antropolog och kan numera även titulera sig filmregissör. För några dagar sedan såg jag hans Metal - A headbanger's journey med stor behållning.



Det som är så kul med Sam Dunns film är att trots att den är gjord ganska uppenbarligen med akademiska metoder så blir den aldrig tråkig. Detta beror mycket på att Sam har lagt ner mycket tid på att få kända hårdrockare - här pratar vi Lemmy, Ronnie James Dio, Tony Iommi och många fler - att ställa upp på intervjuer. I dessa pratas det öppet om vilket band som var det första metalbandet, vad som utgör essensen i metalkulturen, vilka ämnen som avhandlas i texter exempelvis. Sam åker över stora avstånd för att träffa alla dessa metalheads och när man ser resultatet förstår man varför det tog 3 år att göra filmen. Sam åker till Wacken, besöker Bergen för att prata Black Metal, hälsar på hemma hos Tony Iommi, åker till London för att intervjua Bruce Dickinson i Iron Maiden.

Vad jag dock finner mest fascinerande med filmen är att den faktiskt erbjuder icke-hårdrockare en bra inblick i vad som ryms inom scenen, dess historia och släktträd, men också tilltalar mig som en hard-core metalhead. Här finns många sköna ögonblick - men det bästa är nog när Dunn intervjuar delar av Mayhem vars standardsvar på alla frågorna verkar vara Fuck You alternativt Fuck them!

Miscellany

En regning och småtrist fredagkväll i Malmö lystes upp av metal på Arena 305. Metallbibliotekarien rapporterar från Miscellanys gig i Malmö.

Vanligtvis har jag väldigt svårt för band av modellen Nightwish - ett band som Miscellany (ganska slentrianmässigt) brukar jämföras med. Vilket inte innefattar vad bandet egentligen låter som - visst Jenny Perssons extremt skolade och mycket välklingande stämma spelar en viktig roll i Miscellanys låtar - men hennes rena röst kompletteras av trummisen Patrick Olssons brutala growl - ett growl som är mycket ondare än Marco Tapani Hietalas löjliga skrikande om hur mycket han önskade att han hade en ängel.

Arena 305 är inte den ideala spelplatsen för metalakter, eftersom där inte serveras alkoholhaltiga drycker. Metal och öl hör liksom ihop...Trots detta är det ganska många som har sökt sig till gården för Chick Metal Night. Gemensam nämnare är just att sången hanteras av en tjej. Eftersom Miscellany verkligen har kommit igång med bl. a. en spelning på Sweden Rock Festival - där de blev framröstade att spela på 100% Osignad scenen. Sedan dess har bandet blivit kontrakterade av Swedmetal som i dagarna gav ut en singel - "Catch 22" - med bandet. Med detta i bagaget avslutar Miscellany kvällen.

Att bandet har gått i en hårdare riktning blir väldigt tydligt med första låten, något som bandet självt ackrediterar Henke Nygrens tillkomst till bandet. Trots att det inte är så mycket folk på plats lyckas ändå bandet prestera en inspirerande konsert. Ljudet är genomgående helt OK - det enda jag saknar är ett tydligare bastrumsound eftersom allt det snygga dubbelstomp som Miscellanys trummis brukar köra inte hörs alls... Det som sammantaget talar för Miscellany är dels att de verkligen kan spela. Det som imponerar mest på mig är den förträffliga kommunikation som finns mellan Henrik och Tobias Wall. De är dessutom helt besatta av sina instrument och det smittar av sig. Att de också har en solid rytmsektion i Patrick Olsson och bassisten Magnus Hansson hjälper också till. Jennys röst är som sagt helt otroligt bra och keyboardisten Henrik Christensson gör sitt till för att förstärka bandets låtar som redan visar på ett rutinerat låtskrivande.

Mer plattor på väg

Ett gäng nya plattor på väg som kan muntra upp i det tilltagande höstmörkret. Lite Iron Maiden plus en av de tyngsta och i mitt tycke bästa plattorna som Testament har gjort.

A matter of life and death av Iron Maiden

Det har sagts av många recencenter, men tåls att sägas igen - Järnjungfrun är med denna platta tillbaka i storform. Över 70 minuter musik - långa episka låtar och en härligt rå ljudbild som resultat av att Steve Harris vägrade mastra plattan. Många har dragit paralleller med Seventh son of a Seventh son (1988) som är nästa platta på väg. Förutom The Number of the Beast som alltid kommer att vara min favoritplatta med Maiden är det Seventh... som jag återkommer oftast till. Varenda låt är så fruktansvärt bra att man baxnar. Har dessutom alltid varit svag för temaplattor som lyckas klara den fina gräns mellan pretto och de som vill vara pretto men inte lyckas med detta. Allt från just låtarna till ljudet till hur bra Dickinson sjunger gör detta till en essentiell Maiden-plattan.


Clive Burr ersattes av Nicko McBrain på den föredömliga plattan Piece of Mind (1983) och var en skiva som såg till att Maiden var på god väg att bli ett riktigt stort band. Att bandet ville demonstrera att det fanns en ny trummis bakom kaggarna hörs redan på att det är Nicko som får inleda med ett mycket snyggt trumfill i låten "Where eagles dare". Andra låtar från denna platta som fortfarande håller är "Revelations", "The Trooper", och "Flight of Icarus".

Sista skivan på väg är en brutalt tung, snabb och ond skapelse signerad Testament The Gathering (1999). Detta är i mitt tycke en av de starkaste metalplattorna som har kommit ut, men sorgligt nog verkar den inte ha nått det erkännande den förtjänar. Låtarna är genomgående mycket starka och som vanligt exekverade med förödande precision. Den verkliga mumman är dock att Chuck Billy, mannen med kanske det mäktigaste röstspannet inom metal, fullkomligt golvar med en sånginsats från helvetet - samt att Dave Lombardo sitter bakom kaggarna och bara matar. Bästa låtar: "D.N.R" och "Legions of the Dead".