Progressivt!

Dream Theater har lite, om något, kvar att bevisa vad gäller spelskicklighet, men det är ändå glädjande att notera att gruppen fortfarande har hungern kvar.

För en förfärligt massa år sedan fanns det på P3 ett program (som jag naturligtvis har glömt namnet på) enbart ägnat till hårdrock och metal. Programledaren hette Leif Edling, japp bassisten i Candlemass, och det var en sen kväll 1992 då jag för första gången hörde Dream Theaters "Pull me under" från mästerverket Images and Words. På den tiden var jag än mer insnöad på bra musicianship än idag och Dream Theater gjorde allt det som man själv ville kunna göra. Låtar på över 9 minuter, fruktansvärt komplicerat lir på samtliga instrument - kort sagt bandet tog i nästan så de kräktes, men bad inte om ursäkt för att de gjorde det.

Gruppens diskografi är numera ganska omfattande. Själv tappade jag lite av intresset efter 1994 års Awake men på tips av en god vän som starkt förespråkade inköp av senaste släppet Systematic Chaos knallade jag iväg till skivaffären (ja, jag använder mig fortfarande av såna).

Jag kan inte säga att jag har ångrat inköpet - jag tycker mig känna igen bandet som jag blev så galet i på 90-talet. Bara en sån sak som att skivan öppnar med en 9 minuter lång låt! Idag är ju detta inte särskilt ovanligt, men det känns ändå lite extra speciellt just för att det är DT. När vi ändå är inne på låtlängd så förväntar i alla fall jag mig riktiga mastodontbyggen till låtar när det gäller detta band - och för att säga så här; kortaste låten är "Forsaken" på 5:35 men sedan ökas det raskt på till längre skapelser. 5 av 8 låtar klockar in på 9 minuter eller över. Avslutande "In the presence of enemies - part II" på hela 16:38! Det säger sig självt att detta är ingen easy listening i fråga om låtlängder - och fy fan vad skönt det är att slippa den fixering runt singelsläppsvänliga låtar på strax över 3 minuter som härskar inom mainstreammusiken idag.

Hur låter det då? Det låter som Dream Theater. Glädjande är att tyngden är tillbaka. När bandet fläskar på med släggan njuter jag i fulla drag - det kommer till och med in lite 2-takt i "The dark eternal night"! Borta är det mesta från ganska svaga Octavarium, men det finns lugnare låtar som "Repentance" som trots lugnet bjuder på verkligt vackra grejer av John Petrucci. Mixen är tydlig utan att vara för "lätt" och man hör verkligen allt finlir som gruppen är mäktigt.

Sen måste jag ju säga nåt om Mike Portnoy, denne gudabenådade trummis som verkligen använder allt på sitt trumset - ett faktum som är ganska imponerande när man ser hur mycket grejer den här mannen har. Och jag blir inte besviken - när det behövs lite enklare rakare spel bjuder han på det - men det som jag gillar mest är självklart när han gör såna grejer att man tror att han har 4 armar.

Ett starkt album, som om det inte har framgått, verkligen bjuder på ett band som inte har tröttnat på den musik det skapar.

Egyptiskt dödsröj

Nile - som trots att huvuddelen av gruppen kommer från USA verkar vara helt insnöade på egyptisk mytologi - har släppt sitt 5:e album, Ithyphallic.

År 2005 satt jag i min gode vän Henriks bil på väg till replokalen då han drog igång en sonisk slakt med vad jag tyckte var orientaliska influenser. Det var naturligtvis Annihilation of the Wicked, en platta som med sitt briljanta lir och straight from hell growlande, golvande mig å det snaraste. Jag blev inte mindre intresserad av det fenomen som Nile är, när Henke berättade att gruppens texter enbart avhandlade stoff ur Egyptens historia eller mytologi.

Nu är Nile tillbaka med nästa platta - Ithyphallic - ett ord som tydligen ska betyda ett manligt erigerat organ av avsevärd storlek. Vad man än kan tycka om titeln så är plattan ingenting man kan avfärda som vare sig ett skämt eller som något omoget. Vid skrivande stund är jag inne på tredje lyssningen, och ja, det låter ju som Nile fast med vissa undantag. Den fullkomligt brutala produktionen som kännetecknade AOTW finns det naturligtvis spår av - men sången hörs mycket tydligare och bruket av akustiska gitarrer ger ytterligare en dimension till plattan. Annars är det mäktigt, svulstigt till och med, tungt bitvis, snabbt bitvis.

Jag måste ju också säga nåt om George Kollias, denne skinnfantom som återigen hamrar på utav helvete. Det är inte riktigt på Infernos nivå, men bra nära...på Helgons deathmetalforum läste jag att någon tyckte att han hade "noll feeling när det kommer till blast beats", men det vete fan - visst finns det trummisar som klarar det bättre, men å andra sidan finns det få batterister som kan sätta ihop såna kompositioner till trumstämmor som Niles musik kräver.

Gillar man Nile är detta en platta att skaffa - något som ju många redan har gjort - men det är tack och lov ingen easy-listening som möter örat. Ändå tycker jag att denna plattan är något mer lättillgänglig om man jämför med AOTW.

Heldag på Gröningen

Helsingborgsfestivalen brukar kännetecknas av ett oändligt antal krämare som säljer mindre nyttiga grejer, men också av en hel del bra musik, vilket var fallet även i år. Metallbibliotekarien drog till Gröningen för en heldag.

Något band måste ju börja, så är det ju...desto roligare när det är Zero Tolerance som sparkar igång heldagen med sin dödsmetall. Det headbangas friskt på scen, men det som framför allt impar på mig är sångaren rent vansinnigt kompetenta growlande. Det låter verkligen bra om den killens röst! Låter visa sig om hans för dagen faktiskt nyfödde son kommer att besitta samma stämma.

Om Zero Tolerance sångare imponerade, är det inget mot vad Faithful Darkness gör! Oj oj oj vad kul det ska bli att följa denna grupp, som med sin ganska melodiska deathmetal verkligen verkar trivas på scen. Sångaren Erik, som verkligen kan sjunga så att man ryser, har dessutom en satans bra utstrålning (vilken ju inte direkt skadar) och han stortrivs på Gröningens scen trots att klockan bara är 3 på eftermiddagen. Låtarna är starka och det förvånar mig inte när gruppen annonserar sin debutplatta som ska komma i september.

Nästa gäng är Sins in Vein som med sin Nightwishinfluerade metal låter väldigt bra. Sångerskan som ser misstänkt lik ut Evanescence's Amy Lee fast med tatueringar, har en bra röst. Det jag står och önskar mig är dock lite mer pondus på scen som kan matcha låtarnas storvulenhet. Förhoppningsvis kommer det med tiden. Bandet har dessutom en demon på bas som verkligen gillar att stå på scen, och jag blir inte direkt förvånad när nästa band går på, Chaeostribe, så återfinns han som en av sångarna. Chaeostribe imponerar, precis som förra året, med sin aggressiva framtoning och muskelmetal. De bägge sångarna triggar verkligen varandra och det är brutalt hårt och väldigt bra.

Bai Bang har aldrig varit stora i min bok, och jag struntar helt sonika i gruppens framträdande för att komma tillbaka till märkliga Hellsongs framträdande. Hellsongs är något så ovanligt som en trio, bestående av en keyboardist, en gitarrist och en sångerska som gör väldigt lugna covers på gamla metalklassiker som Judas Priests's "Breaking the law", Metallicas "Search and Destroy", och Maidens "Running free" och "Run to the hills" bland andra. Blasfemiskt? Nja, gruppen gillar verkligen låtarna de framför, och de har precis rätt tonläge i konversationen med publiken som till största delen gillar orginalversionerna bättre vilket gör bandets konsert snarare till en hyllning av hårdrocken än ett dissande av densamma.

Hellsongs i all ära, inget går upp mot lite härlig 2-takt - och det har danska Hatesphere drivor av. Under konsertens gång kommer jag på mig själv att tänka att thrash-metal - fy fan vad bra den är! Hatesphere matar ut köttiga riff och får på ett sånt fetröj på scen att jag tycker det är synd och förvånande att inte tältet är sprängfyllt till sista plats.

Det är det däremot när Mustasch går på - och inte bara tältet utan även platsen utanför är fylld. Göteborgsbandets grova hårdrock är inget jag brukar sätta på hemma, två-takts fanatiker som man är, men jävlar i det vad bra gruppen är på scen! Ralf Gyllenhammar är en verkligt bra frontman, och hans mellansnack är både föredömligt kort som bra, som när han frågar om vi gillar hårdrock för att efter vrålet som kommer säga, så ska ni få! Publiken är verkligen på och det sjungs allsång vid varje chans som ges.

Att Von Benzo är stora i sin egen stad har jag förstått, och visst gruppen är bra, men antingen är det att jag nu börjar bli ganska mör, eller att bandets hårdrock är för lik Mustaschs - för det vill inte riktigt lyfta i mina öron...lite småtrist, men på det stora hela så var dagen på Gröningen rejält trevlig.

Bästa plattan i år!

Jag älskar verkligen Demigod polska dödsbataljonen Behemoths näst senaste giv, men ibland blir man ju verkligen glatt överraskad. The Apostasy är en fullkomligt hänsynslös uppvisning av ett band som fullkomligt bemästrar sitt hantverk.

Jag tror aldrig att Lars Ulrich kommer att läsa denna blogg, men om han skulle få för sig att göra det skulle jag säga så här - du borde vara på samma nivå spelmässigt som Behemoths trummis Inferno för att känna dig nöjd. Skinnbödelns fullkomligt häpnadsväckande tekniska briljans löper som en röd tråd genom The Apostasy. Det är inte bara hastigheten som är halsbrytande, det är alla snygga fills - men det bästa av allt - Infernos trumspel kompleterar hans bandkompisars lika hänsynslösa lir och svetsar det samman till en skenande enhet av aggressivitet.

11 spår - 40 minuters musik. Det kanske låter som en kort skiva - men intrycken staplas i höjd och på bredd att man känner sig fullkomligt matt - och ändå så märkligt stark efter en genomlyssning att det enda jag finner mig kapabel till är att trycka på play, igen och igen och igen. Det enda spår som ännu inte har funnit sitt hem i min kropp är "At the left hand ov god" men alla andra spår lämnar mig kippande efter andan och krävande mer.

Inledande "Rome 64 C.E." är en av de mest briljant tunga inledningar till en skiva jag har hört - mäktigt, mörkt och sataniskt bra innan helvetet briserar med tajta baskaggar och malande gitarrer i "Slaying the prophets ov Isa".

Plattan har många individuellt starka låtar - personliga favoriter är just nu "Kriegsphilosophie" och "Be without fear", men det som gör The Apostasy fulländad är just att den känns så sammanhållen och genomtänkt. Den här skivan borde finnas i alla som gillar extrem metals skivsamlingar.

Nähä

Ibland blir det inte som man tror att det ska bli - i år blev det inget Roskilde, och jag kan inte säga att jag är avundsjuk på de som har tvingats hålla ut i den vattensamling som festivalen blev i år. Det enda som verkligen suger är att jag missade Mastodon i och med att jag inte kom iväg...

Heavy Metal Thunder

En bok helt tillängnad omslag till metalplattor - ren mumma för Metallbibliotekarien.

Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt när LP och inte CD var formatet som gällde, och rent subjektivt så kan man konstatera att CD-formatet tog död på den omslagskonst som tidigare hade kommit till sin rätt i LP-formatet. Tydligare än inom metallen blir detta inte. Jag kommer fortfarande ihåg vilket intryck Maidens Live after Death gjorde på mig - här snackar vi en rejäl pjäs! Därför är det så oerhört roligt att sitta och bläddra i Niel Aldis och James Sherrys Heavy Metal Thunder: Album covers that rocked the world. Så där värst mycket text är det inte frågan om, det verkar mest förhålla sig så att författarna har velat dela med sig av sina favoritomslag. Detta är i stort sett enda invändningen jag har om boken, i övrigt är boken en ren glädjekälla och man sitter fånleende bläddrandes i boken. Och vilka omslag! Finns det någon genre som kommer i närheten av metallens? Visst, en del omslag är ju inte så där värst upphetsande, men man kan ju inte annat än gå upp i brygga över ett omslag som det till Morbid Angels Altars of Madness. Det är bara så...ont och så grymt snyggt utfört, och att sedan musiken så totalt harmonierar med omslaget är ju ett så klockrent exempel på hur det ska se ut.

Vill man ha en bok som ingående diskuterar och analyserar omslag ska man nog välja en annan bok, men vill man ha en trevlig stund och gotta sig i maffiga omslag så är detta en bok som verkligen funkar.

Svettigt, Röjigt och Förintande på SRF

Sweden Rock Festival har av många kallats nostalgins högborg, alternativt en elefantkyrkogård där före detta storstjärnor inom hårdrocken elchockas tillbaka till scenen - och visst kan jag hålla med om detta påstående till viss del - men man missar i så fall målet eftersom festivalen även erbjuder en mängd akter som i allra högsta grad både är tyngre och samtida.

Festivalen har gjort sig känd för att ha en väldans tur med vädret - så även detta år; solen hamrar obarmhärtigt över Norje Boke och man blir på ett nafs grundligt bränd så dum man är att inte smörja in sig förrän skadan är gjord. Men å andra sidan är humöret på topp hos de ca 29.000 festivalbesökarna och det jag genomgående tänker på är vilken trevlig och gemytlig stämning det är på festivalen. Den känns även väldigt intim och mysig, mycket beroende på dess storlek tror jag.

Nåväl det skulle ju även lyssnas på band förutom att bedrivas redigt odygdigt leverne - och även om många tyckte att årets line-up var i tamaste laget (varför kan jag inte förstå) fanns det en hel massa band som jag definitivt inte ville missa, plus en del andra som visade sig bli riktigt trevliga nybekantskaper.

Dark Tranquillity är ett band som jag inte har haft ett långt förhållande till, men det är med glädje som jag beser bandets gig på Rockscenen. Frontman Stranne har förutom en fullkomligt krossande stämma en förmåga att nå publiken som gör att man häpnar. Bland låtarna fanns "Focus shift", "The new build" och en favorit "Lost to apathy". Glada i hågen knallar jag och min kompis Jörgen hem till tältet för att korka upp ytterligare några öl innan det var dags för det mäktiga Amon Amarth - och fy satan! Hur i hela världen kan jag ha missat detta makalösa band? Det inte bara sjungs om vikingar och svingade av svärd - bandet ledda av resen Johan Hegg är nordiska bärsärkar på riktigt. Här är det plattan i mattan som gäller och jag lämnar giget förunderligt förnöjd.

Ytterligare en ölpaus senare är det dags för ett band jag länge ha velat se - Dimmu Borgir. Och bandet gör mig inte besviket. De har en löjligt snygg ljusshow plus att man nu får beskåda kanske festivalens maffigaste trumset. Hellhammers rigg är en grym maskin som han använder för att brassa på utav bara helvete. Det är tight, snyggt och så helvetiskt ont att man inte kan göra annat än att kapitulera. Inledande "Progenies of the great apocalypse" får marken att rämna och bandet släpper inte greppet en sekund.

Nöjda som fan knallar vi raskt vidare till vad som visar sig bli den enda icke-besvikelsen av festivalens headlinare: Heaven and Hell (som för er som inte vet är Black Sabbath mark II med Ronnie James Dio på sång och Vinny Appice på trummor). Trots att gubbarna har passerat 60-årsstrecket golvar de mig fullständigt. Det rörs inte så mycket på sig på scen, men vad spelar det för roll när man har en låtskatt som få andra band kan skryta med att välja och vraka ur? "Neon knights", "Sign of the southern cross", "Computer God", "Children of the sea", "Heaven and Hell" ja ni fattar att man förflyttas till sjunde himlen.

Nästa dag börjar konserterna lite senare för vår del - å andra sidan om vi var trötta så tog tyska thrashgiganterna Kreator snabbt ur oss de föreställningarna - sällan har jag sett ett band köra över och dominera en publik som tyskplutonen gör. Det är stenhård matning av tvåtakt vilken för mig och min kompis att rysa av välbehag, massivt riffande och en sångare/gitarrist som på bruten tyskengelska beordrar oss att mosha så hjärnorna tränger ut ur skallen. Några timmar senare hinner vi lyssna en stund på Udo Dirkschneider tidigare sångare i Accept - och detta är faktiskt enda gången jag upplever nåt som kan liknas vid nostalgi på hela festivalen. Andra låten är nämligen "Son of a bitch" vilken innehåller de sedan barndomen inetsade textraderna "You fucking motherfucker I was right, now eat this" varpå Udo härmar ett mäktigt uppkast. Töntigt nu kanske, men jäkligt mäktigt när man var 10!

Sen var det dags för ytterligare en trevlig upplevelse - Hardcore Superstar tro det eller ej! Glam/sleazerockarna är ett sjukligt kompetent liveband som har varenda jäkel i publiken i ett järngrepp. Själv står jag bara och ler av glädje. Det fullkomligt sprakar av spelglädje om bandet och de hade gärna fått spela en stund längre än de gjorde. Storligen glada i hågen traskar vi hemåt och vi är inte mindre glada när vi återvänder för att se Aerosmith några timmar senare (vilket möjligen kan ha att göra med ytterligare öl innanför den svettiga västen). Men vilket antiklimax det blir. Jag kan bara inte begripa hur i stort sett varenda recensent jag har läst de senaste dagarna kan lovprisa giget så pass som de gör. Det enda jag såg var ett band som visserligen startade starkt med "Love in an elevator" och "Dude looks like a lady" men sedan segnar och segnar och segnar tills dess att jag står fullkomlig häpen och uttråkad framför Festivalstage.

Dock kan man inte vara sur länge på festival - det räcker med att bara gå omkring och glo på folk. Här finns verkligen alla typer av hårdrockare, från de mest inbitna blackmetallarna som med vett och vilja går omkring i full läderutsyrsel till de sleazigaste sleazebrudarna. Fast någon borde säga åt damer över 50 att fishnetstockings med tillhörande supersmå latextrosor nog kvalar in som det vidrigaste man kan bese på damer i den åldern!

Lördagen blev något av en utdragen öldrickning som toppades av det mäktiga Motörhead. Att påstå att bandet är festivalens husband vore en underdrift - på 10 år har Lemmy och pojkarna spelat 6 gånger! Bandets rykte är lika grundmurat som Mount Rushmore - och de gör ingen besviken. Efter den korta hälsningfrasen "We are Motorhead and we play Rock and Roll" öser bandet från början till slut. Trummisen Mikkey Dee är ett energihus, som dessutom tack och lov har insett det löjliga med att ha ett vitt trumset när man spelar i världens kanske skitigaste band och bytt ut det mot ett svart. När sedan bomberriggen börjar röra på sig briserar hela publiken i ett ordlöst glädjevrål. En värdig avslutning på festivalen - om man inte räknar Scorpions vilket jag inte gör. Enough said.

Bilderna är courtesy of Gange - kudos!

Andra bloggar om Sweden Rock Festival