Mitten av månaden

Ni har väl inte missat att vi publicerar recensioner två gånger i månaden numera på WeRock - en runda den förste i varje månad och en runt mitten på månaden?

För egen del blev det denna runda en recension av brittiska TRIGGER THE BLOODSHED som har pressat ur sig en väldigt bra platta som är med i racet att hamna på min årsbästalista, och en recension om THE ABSENCE senaste släpp som inte imponerade lika stort.

Samtliga recensioner för september hittas här.

/Martin

Måndagsrys

Det blir mycket danskt denna måndagmorgon, men vi börjar med att svenska aor-duon HOUSTON äntligen fått ut sin debutplatta. Produktionen är tyvärr lite tam, och arrangemangen kunde slimmas lite, men låtarna och framförandet finns definitivt där! Jag ser redan fram emot en uppföljare (som jag verkligen hoppas får titeln HOUSTON II).

Mot grannarna då - att redan hyggliga PRETTY MAIDS släppt ny skiva brukar inte generera några större känslor hos mig, men efter över 25 år i branschen har de släppt sin tveklöst bästa platta tillika en av årets allra bästa. Pandemonium som kom för ett kort tag sedan är en stilstudie i riktigt bra hårdrock; titelspåret, One world one truth och den fenomenala Cielo drive är så bra att jag får näsblod.

En av Danmarks bäst bevarade hemligheter är ett band som kallade sig =Y=, de släppte en EP och en fullängdare i början av 90-talet. Plattorna är idag lika svåra som de är bra, och helgen har gått helt i dessa skivors tecken (förutom den obligatoriska Sabbath-på-söndagen där Vol. 4 drog det längsta strået igår). Det är sjukt svårt att hitta någon info om bandet på nätet för den som vill veta mer, men http://www.rockdoc.dk/ har samlat lite information iallafall.

Till sist - höstrusket har kommit och då kryper King Diamond och Mercyful Fate-känslorna fram likt onda andar i armhålan. Dagens obligatoriska lyssning blir därför följande två epos:

King Diamond: The Candle
Mercyful Fate: Doomed by the living dead (live 1983)

/Alex

Fredagslistan

Fredagen har återigen kommit - och det känns i ärlighetens namn inte helt fel just denna vecka.

Det har blivit en del lyssnande både för mig och Alex. Fick igår ett mejl om att senaste hypen inom den melodiska dödsen, DREAMSHADE, har signats av Spinefarm. Henrik har pratat en hel del om detta band, och bandets EP från 2008 uppsöktes raskt på Spotify. Plus att Alex har lyssnat en hel del på MERCYFUL FATE och KING DIAMOND i vanlig ordning gör att listan denna vecka är ganska varierad.

Slängde in lite THE ABSENCE också, mycket beroende på att jag håller på att lyssna på bandets kommande giv "Enemy Unbound" för recensionsupplägg i helgen på WeRock.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan

Megadeth - Rust In Peace Live

Säga vad man vill om MEGADETH, men en platta har de spottat ur sig som är verkligt oantastlig. Jag pratar förstås om klassiska "Rust in Peace" som i år firar 20-års jubileum. Jösses vilka låtar! Jag kommer tydligt ihåg besvikelsen när jag glad i hågen kom hem från skivaffären och märkte hur expediten hade lagt fel skiva i fodralet - istället för Holy Wars...Punishment Due skvalade country ur högtalarna! Tanken svindlar om personen som glad i hågen kommit hem för lite hästridarmuzak istället fått MEGADETH.

I åminnelse av att skivan firar systemetålder har bandet gjort en liveskiva där de framför plattan i sin helhet - och att det är en fest för öronen behöver jag väl inte säga. Om man kan överse med Mustaines röst det vill säga. Kan man inte det så kommer man nog ha vissa problem, haha! Annars är ju MEGADETHs nuvarande sättning bland de starkaste gruppen har bestått av, så den rent instrumentala insatsen på plattan är verkligen bra. Förutom "Rust In Peace" i sin helhet får man ett knippe låtar från bandets övriga katalog.

Om plattan finns på Spotify? You bet.

/Martin

Måndagsmys

Helgen kom och gick, och hur startar man en ny vecka bättre än med lite ACCEPT? Det tog 14 år, men äntligen har vi fått en ny skiva signerad Hoffman/Baltes. Jag vet att Accept för många är synonymt med Udo Dirkschneider, men personligen har det alltid varit Wolf Hoffmanns riff och Peter Baltes tunga bas som stått för bandets sound. Nya sångaren Mark Tornillo gör dessutom en sånginsats som torde göra de flesta tämligen nöjda.

En liten överraskning för någon vecka sedan var (för mig) AVENGED SEVENFOLD som hanterade sin sorg efter trummisen Jimmy´s död med att spela in en av metalvärldens vackraste hyllningsplattor. Nightmare släpptes för en vecka sedan och går varmt i lurarna. Jag erkänner att det var det faktum att Dream Theater´s Mike Portnoy spelar trummor som fick mig att vilja höra skivan, det ser jag dock bara som en bonus nu eftersom skivan och bandet verkligen står väldigt bra på egna ben.

I helgen fick vi gamla rockrävar verkligen vårt lystmäte tillfredsställt då Jonas Hanssons Silver Mountain gjorde en snabbt inrepad återföreningsspelning på Pildammsteatern i Malmö. Konserten skulle vara 90 minuter enligt biljetten, men det blev inte mindre än 147! Några organisatoriska missar, en medlem blev sjuk under gigets gång(!) och två riktigt tråkiga covers som avslutning till trots, detta var en riktigt rolig spelning att ha sett. När dessutom de två originalmedlemmarna Ingmar och Morgan kom upp och körde den allra första singeln så kändes det både familjärt och fräckt. Att de sedan såg ut som en pensionerade syo-konsulenter lyfte faktiskt bara deras rockande till oanade höjder, ingen av dem stod stilla en sekund! Hoppas att fler läsare såg spelningen och tyckte det var bra!

Jag har inget Spotify-konto, så jag kan inte göra listor som Martin gör. Vad jag KAN göra är att dela med mig av det som ligger mig varmast om hjärtat för tillfället: Brian Robertson. Jag har nyligen fått ta del av några gamla inspelningar med dels Brian och ett Lizzycoverband från 1994, dels Brians egna band The Clan 1995. Jag såg båda banden på Rockbolaget respektive Ångfärjestationen i Helsingborg, och konserterna ligger HÖGT på min all time fav-list. Här har ni två klipp att bluesa igång veckan med, och glöm inte spela högt!

The Clan - Devil´s Road (Stockholm 1995)
Ain´t Lizzy feat. Robbo - Still in love with you (Hudiksvall 1994)

18 is 9.

/Alex

Förändringar

Jag kan idag med stor glädje meddela att Alexander Bergdahl är ny medarbetare på bloggen. Alex arbetar precis som jag på Helsingborgs Bibliotek - och jag kan utlova att han är minst, om inte mer, engagerad i sitt musiklyssnande som jag. Med detta kommer både bloggen och bibliotekets samlingar vad gäller metal/hårdrock få så mycket större bredd så Alex verkligen har koll på den mer melodiösa sidan av musiken vi alla gillar.

Vad är då Alex för en kille? Well, lite snack med Alex under sommaren ger vid handen att han är kille som har stor bredd i sitt lyssnande, men jag tror vi ska låta Alex stå för pennan en stund:

Vilken skiva lyssnade du på senast?

- Iron Maidens "X-factor", imorse. Jag tyckte verkligen illa om den när den kom men tiden har utvisat att det inte var skivan eller bandet jag ogillade utan situationen som Maiden hamnade i när Bruce lämnade dem och musikvärlden hade tagit en ny riktning. Idag tycker jag det är en oerhört stark skiva vars enda brister är den taffliga produktionen och att Blaze Bayley ibland försöker lite för mycket att sjunga som Bruce, något han inte har register till. Låtarna är dock starka, stundtals underbara, och hade Blaze bara fått sjunga ”som sig själv” så hade hans insats och skivan som helhet troligtvis rankats betydligt högre.

Om du skulle nämna fem omistliga plattor att ta med dig till en öde ö, vilka skulle de vara och varför?

Alice Cooper – "Welcome to my nightmare"
* En av de mest fulländade skivor världen sett. Perfekt produktion, uteslutande genialiska låtar och en skräckstämning som få eller inga lyckats uppnå innan eller efter. Trojkan Years ago/Steven/The awakening ger mig alltid rysningar.

KISS – Crazy Nights
*Av många bespottad, men av mig ansedd som en av bandets tre bästa (tillsammans med debuten och Unmasked) och tveklöst en av de skivor i hela samlingen jag lyssnar oftast på. Bruce Kulicks spelande, Paul Stanleys låtar och Eric Carr, denna fantom bland fantomer, definierar min åsikt om vad bra musik är.

Black Sabbath – Black Sabbath
*Fredagen den trettonde 1970 släpptes en av de starkaste debuterna världen skådat, och varenda millisekund är musikalisk perfektion. Behind the wall of sleep är favoriten på skivan, och liveversionen av samma låt (finns tyvärr bara dokumenterad i ett par versioner) är längre och alldeles….alldeles underbar….

Dream Theater – Metropolis p. II – Scenes from a memory
*Egentligen är det svårt att välja en DT-skiva, det är ett av favoritbanden och minst 4 skivor hade platsat här, men jag väljer den som nog ändå betyder allra allra mest för mig. Att jag dessutom fick se dem framföra hela alltet från början till slut år 2000 förstärkte bara kärleken. Av de tolv gånger jag sett dem var de nog bäst där (Eller 2004…..eller 2005….) Lite lite svag produktion men låtarna och framförandet väger upp detta.

Queensrÿche – Promised Land
*Bandets sista bra skiva blev även den bästa. Den svulstiga FM-produktionen från Empire försvann, kvar blev ett rått, naket och underbart QR som spottade ur sig de starkaste och mest introverta låtarna de gjort. Även om bandets alla skivor från debuten till och med denna är små mästerverk så är det Promised Land som drar den längsta åsnan i min bok. Lady Jane, Someone else? och I am I är så nära musikalisk eufori man kan komma.

Vilken var den första hårdrocksplattan du köpte för egna pengar?

- Den var klurig. Jag fick KISS Unmasked när jag var 4 år gammal, och Rock & Roll over något år efter. Men köpte…det BÖR ha varit en KISS-skiva, troligtvis Creatures of the night som jag köpte på kassett tillsammans med Peter Criss Let me rock you i början av 1983. Jag tror detta var den första egna ansatsen till skivsamlingen jag besitter idag. De beställdes för övrigt via Skivor & Band som ingick i Ellos-koncernen, om nu någon ville veta.

Alex är också en, för att uttrycka det milt, en engagerad konsertbesökare vilket man verkligen fattar om man kollar in denna sida.

Och eftersom det är fredag så är det ju dags för Fredagslistan! Flera av de plattor som Alex skriver om ovan är med, plus lite annat smått och gott som NECROPHAGIST och TRIGGER THE BLOODSHED.

Trevlig helg!

Nytt

Ny månad brukar ju innebära ett nytt gäng recensioner på WeRock - de är inte fullt så många som vi har vant läsarna vid under gångna månader - men är å andra sidan desto längre. Stor spridning som vanligt - allt från IRON MAIDENs till SONIC SYNDICATEs senaste släpp recenseras. Där har ni också spridningen vad gäller betygen som delas ut, fast "The Final Frontier" är inte skivan som får högst betyg denna runda.

Samtliga recensioner hittar ni här.

Sen kan jag berätta att det kommer att se lite annorlunda ut på bloggen framöver - tänker inte avslöja på vilket sätt, men jag är mycket spänd över de kommande månaderna!