Onsdagsskivan: "The Number Of The Beast"

Ni visste att den skulle dyka upp förr eller senare eller hur? Har ni följt bloggen sedan gammalt, och nu pratar jag prick så långt bak som till det absolut första inlägget som skrevs till bloggen, så vet ni att IRON MAIDENs "The Number Of The Beast" är en av skivorna som definierade mig som hårdrockare anno 1988 då jag köpte skivan på mitt lokala Domus i Karlskrona.

Jag delar min dyrkan av skivan med många såklart, däribland polare Henrik Nygren. Det vi brukar komma fram till är att prick alla låtar på skivan är suveräna. Med undantag av Invaders och Gangland som endast är bra. Jag ser dock anledning till att omrevidera det påståendet då jag såklart lyssnade igenom skivan för gång 3 500 121 när jag skrev inlägget. Invaders är inte alls så tokig som jag mindes den, och den funkar som en bra inledningslåt. Ser man dock till vilka fullkomligt episka stycken som dundrar in efter denna är det dock svårt att hävda att låten håller samma klass.

Jag menar, Childen Of The Damned och framför allt The Prisoner (som jag håller som en av de bästa låtarna bandet har gjort), är ju så monumetalt bra! 22 Accacia Avenue, vars snygga markeringar i början, är ju också en stänkare av rang som blir en värdig avslutning på sida 1 om man har skivan på vinyl. Och det har man ju såklart ;)

Sida två innehåller ju låtar så välkända, och i vissa fall sönderspelade av bandet, låtar att de faktiskt borde skämmas. Det var inte bara jag som drog en lättnadens suck när Run To The Hills inte dök upp på Ullevi i somras. Däremot fick vi ju, såklart, titellåten och Hallowed Be Thy Name som nog är den mest klockrena avslutningslåten som bandet har gjort på skiva. Gangland är också, ta mig tusan, bättre än jag mindes.

Man kan med fog hävda att det finns bättre skivor i IRON MAIDENs diskografi - "The Number Of The Beast" kommer dock alltid inneha en speciell plats för mig.

Skivan hålls dessutom extremt högt av bandet - kolla bara in nedanstående film helt dedikerad till albumet. Mycket sevärd för övrigt.

/Martin

Underliga ögonblick i rockhistorien, del I

Det kom ett brev till redaktionen:

"Hej Metallbobolikarien.

Ozzy heter jag. Jag är rockstjärna. En gång bet jag huvudet av en duva. En gång sjöng jag i ett band som heter Black Sabbath. Jag skriver till er för att jag...vänta

SHARON! NU SKITER SCHNAUZERN PÅ GOLVET!

Förlåt. Jag skriver till er för att jag har fått höra att någon av er metallbibolokarier ska dra igång ett tema med konstiga ögonblick i rockhistorien. Visst, jag erkänner att jag bitit huvudet av en duva (har ni hört den storyn? annars kan jag skriva ner den), att jag bitit i en levande fladdermus, att jag kiss.....vänta igen

SHARON! NU SKITER HUNDJÄVELN I SOFFAN!

..förlåt igen. Jag har även kissat på the Alamo. Det är helt ok, jag är ju rockstjärna och är det något som är roligt här i världen och värt att göra tv-serier, böcker och annat om så är det hur mycket man har knarkat och betett sig illa. Är ni metallblibboketer förresten så jävla bra själva? Har ni någonsin skrivit Paranoid? Det har ju förvisso inte jag heller, men jag har sjungit den! Ha!

I vilket fall, om ni nu måste göra en lista på underligheter så kan ni väl för i alla jävlars helvete låta bli att nämna det enda konstiga i min karriär. Alltså, om det var 1983 eller 1992 minns jag inte, och jag kan inte ens komma ihåg att jag någonsin träffade den där Kim Basinger (vad är det för jävla namn? Bejsinger? Bass-inger? Bass-singer? Fuck it.). Så ni kan väl för helvet....

SHARON! NU RÄCKER DET! NU SKITER JAG PÅ HUNDEN!

Förlåt... Jag hatar hundar. Men iallafall - ni ska skita i att skriva om sånt som jag inte vill hör ni det. Annars ska jag ta och prata med en jäkligt stor kille jag känner. Eller stor och stor. Sharon heter hon och hon är en bråkig fan.

Dessutom är det inte jag som skriver detta brevet utan Kelly Osbourne. Så ge fan i att nämna den låten.

Hälsningar,
Min dotter."


Vad säger man. Sorry Ozzy, detta är alldels för underligt och roligt för att jag skulle låta bli. Det finns flera versioner av eländet, både med originalvokalisten Madonna och den "nya" med Kim Basinger, självklart är duetten med Kim Basinger roligast så det blir den jag länkar till. tryck nedan and brace yourself.

Was (Not was) - Shake Your Head

/Alex

Anathema Maranatha - en blodig historia.

För er som inte har fått nog av påskfirandet (eller helt sonika vill ha ett mörkare alternativ till lösgodisfrenesin) kan jag på den sista skälvande annandagen tipsa om denna lilla video med musik av FUNERAL MIST. Min gissning är att den inte är officiell (gissning och gissning, jag har googlat och letat en bra stund utan resultat om sanningen ska fram) men likväl är kombon ljud/bild smått genialisk. För er som inte känner igen filmen i fråga är sekvensen från Passion Of The Christ, en "munter" uppvisning i långfredagstortyr signerad Mel Gibson. Satan själv glider förbi i folkmassan, tjusigt svartklädd, barnförsedd och eventuellt i behov av en manikyr. Återstår bara att damma av törnekronan och niotumsspikarna, utfärda varning för övervåld och blod (för eventuella känsliga tittare) samt önska en glad påsk!

/Susanne

Fredagslistan vecka 14: Jesus, Död och Korsfästelse

Om ni har följt bloggen under en längre tid kommer ni kanske ihåg att jag och Alex körde en lista med namnet Död, Korsfästelse och Jesus på långfredagen 2011? Vill ni fräscha upp minnet så hittar ni den listan här.

Men nu är det ju nytt år - och därmed får ni en ny, synnerligen blasfemisk lista signerad mig och Susanne.

Det faller ju sig naturligt att det blir en hel massa death metal när vi pratar veckans tema. Därför är det inte så dumt att börja med ett band vars musik (och kanske även blotta uppenbarelse) retar gallfeber på många, nämligen BRING ME THE HORIZON. Jag har plockat i mina öron finfina Crucify Me från skivan med det där ohemult långa namnet. Jag pallar faktiskt inte skriva ut det.

Men sen blir det åka av i mer traditionell mening. Från skivan "Crucify The Priest" av BLUDGEON hämtar vi Last Rites. Det är en hel del dubbeltramp kan jag säga, och en liten fin uppvarvning inför klassiskt sarkastiska Jesus Saves från favoriterna SLAYER. Sen kände jag för lite punk. Steget är ju inte alltför långt från SLAYER, även om thrashtitanerna ledigt spelar brallorna av efterföljande RÖVSVETT och Jesus Var En Tomte från "Boll-Mats Bjuder På Bullkalas Och Kaffe".

Något punkiga är TOXIC HOLOCAUST. I vilket fall trakteras öronen i härlig anda både tvåtakt och matiga chugga-chugga gitarrer under de 2:48 Nuke The Cross från "An Overdose Of Death" varar. Mumma säger jag bara. DEICIDE är, well, inte mina favoriter live. På skiva däremot lyssnar jag gärna. Har man en komposition betitlad Death To Jesus så vet man vad man får. Det är rens och ett galet tempo.

Något lugnare, men inte mindre blasfemiskt blir det med ENTOMBEDs Out Of Hand från "Wolverine Blues". Den är minsann fin den låten.

En sådan här lista hade ju inte varit komplett utan WATAIN. Med tanke på att bandets katalog håller en imponerande mängd högkvalitativ musik var problemet snarare att välja låt än något annat. Death's Cold Dark från magiska "Lawless Darkness" är dock ett bra val enligt mig.

THE CROWN. Jävla bra band, vilket man hör med tydlighet på Forever Heaven Gone. Inga krusiduller - bara rakt på - exakt som avslutande låt på min del av listan Mock The Cross av BLOODBATH.

Susanne fortsätter, som om det var uttänkt, på korstemat.Once Upon The Cross. Återigen galningarna i DEICIDE som larmar på. Sen blir det elitkvalitet i låtarna två: TRIBULATION och ANAAL NATHRAKH. Ja, jävlar vad bra - Curse Of Resurrection och Oil Upon The Sores Of Lepers lyste upp dagen avsevärt kan jag säga.

DARK FUNERAL, IMPALED NAZARENE och ROTTING CHRIST är tre band som inte fallit mig på läppen lika totalt som vissa andra band. Att de är självskrivna i sig själva på en sådan här lista torde dock vara uppenbart. Stigmata, One Dead Nation Under Dead God samt  Santa Muerte slinker dock ner lätt och ledigt.

LAMB OF GOD dundrar in med en virveltrumma tajtare än det mästa i låten Fake Messiah. Att bandet i forntiden hette BURN THE PRIEST gör ju deras medverkan än solidare. Lite gosigt satanistiskt sväng följer, KULT OV AZAZEL har jag faktiskt aldrig hört innan. Det lär bli mer lyssnande eftersom Trampling The Cross är en bra låt. PESTILENCE med Resurrection Macabre står för en tyngd som listan inte innehåller mycket av denna gång. Ett sanslöst riffande som får mig att studsa upp och ner i stolen, haha!

Vi avslutar listan med en låt som nog har hörts i många stereos därute. Christgrinding Avenue av och med BEHEMOTH. Ack så lämpligt.

Ha en blasfemisk helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 14 2012: Jesus, Död och Korsfästelse

Labour Of Love & Hate - An Underground Musical Journey Through Southeast Asia

Puh - lång titel på det här inlägget. Syskonen Lena och John Resborn har gjort en finfin bok om metalscenen i Sydostasien. Metalscenen tenderar ju att bli oerhört centrerad kring Europa och USA, trots att den är global. Därför är det mycket bra att det kommer en bok som "LOLAH" som visar på att metal faktiskt lever och frodas i fler världsdelar.

Handen upp om ni känner till fler än ett band från sagda region. Jag kom bara på ett, favoriterna WORMROT från Singapore.

Lena Resborn, skrivande journalist och brodern John, fotograf tar oss med på en resa till Malaysia, Indonesien, Singapore, Thailand och Borneo och gräver fram en mängd band. Intervjuerna är härligt långa och bilderna häpnadsväckande bra. "LOLAH" känns överhuvud som en bra och genomarbetad bok. Att man dessutom får en skiva på köpet gör ju inte saken sämre. Kolla gärna in bokens hemsida för mer info.

Om vi har boken på biblioteket? Är Björn Ranelid tondöv? Tänkte väl det.

/Martin

Skinnbytet på plats

Som Martin skrev så var det en fin konsert med SKINTRADE vi fick se i fredags. Jag skriver inte mer om den här nu, jag har en lite längre grej på g eftersom jag fick en pratstund med bandet på eftermiddagen och jag tänkte lägga upp den lite längre fram.

Ett litet för-påskägg kan jag dock bjuda på. Varsågoda.

/Alex

Bra helg, minst sagt.

Jag och Alexander bevistade lite av en högtidsstund i fredags på KB, då SKINTRADE stod på scen. Både jag och den gode Bergdahl lyssnade fantastiskt mycket på det självbetitlade debutalbumet från det gänget som kom i mitten på 90-talet, det var såklart en hel del nostalgi över konserten om vilken ni kan läsa mer i recensionen.

Förste april dök upp i vanlig ordning - och det var inte ett uns av aprilskämt över att vi lade upp nya recensioner i söndags. En hel del verkligt tunga släpp som jag och kollegorna satte tänderna i.

Bästa skivan av de jag recenserade är skivan till vänster. Jeff Loomis, med ett förflutet i NEVERMORE vet verkligen hur man trakterar en gitarr. Som jag skriver i recensionen gör man klokt att hålla sig borta från skivan om man inte uppskattar gitarrspel i den högre, och mer omfattande skolan. För oss som gillar detta är "Plains Of Oblivion" en pärla till skiva.

SPAWN OF POSSESSIONs "Incurso" är en smocka av rang som stundtals faller mig på läppen. Teknisk döds brukar ju gå hem stenhårt hos mig, men denna platta har jag några invändningar emot.

Batchen från mig avslutas med en recension av "Eternal Recurrence" från ungerska SEAR BLISS. En mycket intressant platta.

Övriga släpp som det skrivs om:

MESHUGGAH "Koloss". Den är, i vanlig ordning när det gäller skivor från detta gäng, brutalt tung. Men också svängigare än jag hört bandet innan. Henrik Nygren har mer att säga om skivan, liksom om NAGLFARs "Téras".

Robert Gustafsson tar sig an THE WRETCHED ENDs "Inroads" och JOB FOR A COWBOYs "Demonocracy". Bägge skivorna faller den gode herr Gustafsson på läppen.

Högst betyg får DRAGONFORCE med kommande släppet "The Power Within" av Kitty Rossander som fint sammanfattar skivan på följande sätt: Gillar du DRAGONFORCE (vilket jag gör) så kommer du att gilla skivan. Tycker du att de är ett överskattat TV-spelsband så kan du låta den vara olyssnad.

Gott så. Lägst betyg får med rätta ADRENALINE MOBs "Omertà". Maken till sömnpiller var det längesedan jag hörde. Och totalt ooriginellt för den delen. Vad BiblioteKarin har att säga om skivan är såklart mycket mer utförligt en ovanstående tirad.

/Martin