Happy and sad

Trailern för NEAL MORSEs nya livedvd/cd kan beskådas nedan och är en sann fröjd för ögon och öron. Det känns fortfarande overkligt att bandet kommer till Malmö i februari. Med tanke på det fånigt låga priset blev det självfallet en VIPbiljett för mig, det var 13 år sedan jag träffade Neal sist så ett litet hej torde vara på sin plats. Jag hoppas att de kör World without end, det skulle fanimej räcka med det så behöver jag inte se mer detta året.

On a much sadder note så lämnade Claude Nobs oss i förrgår. Den 76-årige legenden som förevigats i DEEP PURPLEs Smoke on the water (Funky Claude) är inte bara ett namn i en låt utan en människa vars handlande och skapande kommer att leva kvar i musikvärlden för all framtid. Tack för allt Claude, hoppas du har det bra där du är.

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 2: En liten mjuk musikalisk lavett

Så gott folk - Fredagslistan återkommer med stoisk envishet från dignande julmatsbord och allmän försoffning med en fin liten kärvänlig lavett att väcka oss ur avslappningens abyssmala grepp.

Och då passar det ju alldeles ypperligt med att Susanne inleder med en dänga av RAGNAROK. Inte så speciellt namn - inte något märkvärdigt i musikalisk form heller för den delen men inte heller dåligt om ni frågar mig.

Då gillar jag mer isländska BENEATH och deras titellåt från förra årets "Enslaved By Fear". Alls ingen dum platta faktiskt. Teknisk döds. Trummorna låter aningens på fel sida av organiskt om ni frågar mig, men det är sannerligen inte fel på liret från Ragnar Sverrison.

Heter ditt band WEAPON då får du fan ta i för att övertyga mig om att din musik lever upp till bandnamnet. Och helt tokigt är det inte. Jag är fortfarande inte övertygad om att man bör ha hockeykörer i denna typ av musik.

Bättre då med lekamenfylld döds från DAEMONICUS. Nedstämt så att gomseglet får vind i...ja, seglet. Sen får jag tillstå att jag alltid kommer gilla band som kommer från Norrland av ren princip. Det känns mer äkta, haha!

Gaahl och King Ov Hells "nya" band GOD SEED följer. Nja. Njaeeeee. Nä. Det blir för skitnödigt för mig. Ni kommer inte undra vad låten heter i alla fall då det mässas lite fint om Alt Liv i inledningen.

Sen har vi en låt från en skiva som flera har gått bananas över, nämligen "The Threnody Of Triumph" av WITERFYLLETH. Ytterligare ett bandnamn som man inte bör säga på fyllan då det slutar på "th". Det låter helt ok, men rör inte vid några hjärtesträngar hos mig i alla fall.

Trygga fina GRAVE följer med i vanlig ordning habil death metal. Man vet vad man får när det gäller GRAVE: inga krusiduller, men låtskrivartalangen inom bandet ligger på en sådan nivå att det aldrig blir dåligt. Och det är i sig imponerande.

Sen kommer NAGLFAR. Och här händer det grejer. Fan, vilket fint driv det är i Come Perdition. Det är lite annat än Gaahls alibisjungande kan jag säga när Kristoffer Olivius drar igång raspbanden till stämband. Detta får jag kolla upp mer faktiskt.

DRUDKH - ett namn som låter mer som ett läte man skulle kunna utstöta om man nån gång fick ett slag i magen. Musiken låter ungefär lika angenämt.

Susanne avslutar med ett band som inte är metal. I alla fall inte om vi ska tro Metal Archives som ju har stränga regler för vilka band som läggs in i databasen. TRAGEDY. Och skivan heter "Darker Days Ahead". Jo. Bandet borde ha tänkt efter både angående sitt namn och skivtiteln om ni frågar mig. Men det är ju bara jag, haha!

Usch vilken, för att tala skånska, traderöv jag var idag då. För inte har det varit bättre hos mig - en del gammal skåpmat som jag har återbesökt. De enda banden som jag inte har kört låtar med tidigare är SOPHICIDE ett band som Angry Metal Guy har skrivit en del om, och NOX VORAGO som vi ju återfinner på WeRock i olika sammanhang just nu. Annars har jag mest tänkt som en påse nötter och då blir ju musiken därefter. Så efter det att SOPHICIDE och NOX VORAGO har visat på flinka fingrar drar vi igång DEFEATED SANITY lite som en programförklaring faktiskt. Jag ser oerhört mycket fram emot bandets kommande skiva. Det är inte svårt att fatta varför när man hör Psalms Of The Moribund från skivan med samma namn. Jens Staschel som, ja sjunger kanske är fel uttryck men om vi säger manifesterar lite lätt ilska medelst vokala uttryck, på sagda skiva drar igång då blir jag faktiskt lite lugnare till sinne.

Sen lite HATE på det. Skönt med band som håller det enkelt med sitt namn. Inte som WE BUTTER THE BREAD WITH BUTTER som ju kan vara det sämsta bandnamnet i världshistorien. Jag tyckte att HATEs "Erebos" var en trevlig skiva. Det låter fortfarande fint om bandet.

Sen måste man ju denna vecka i synnerhet köra BEHEMOTH som en ren manifestation mot religiösa bakåtsträvare. Låttiteln är bra: No Sympathy For Fools. Nog sagt.

Sen lite faraomangel. Lashed To The Slavestick från "Annihilation Of The Wicked". NILE. Jajemensan.

Sen ska vi vräkas över av mäktigheten i FLESHGOD APOCALYPSE (namnet, namnet!) och The Deceit från "Agony". Fan vad bra det är.

Jag avslutar med tre låtar som stänger av hjärnverksamheten på ett sympatiskt sätt: WORMROTs All Go No Emo, PHOBIAs Infraction Of Pride och kanske världens mest underskattade band KARENSDAG (där har vi ju ett bandnamn) och deras Jävla Dret. 

Nästa vecka då blir det jävlar i mig en helt annan grej på fredagslistan. Bara så ni vet.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 2: En liten mjuk musikalisk lavett

Veckans Youtubeklipp, vecka 2

Jahadå! Jahadå!!

Äntligen är SOREPTION på gång med nytt material. Efter finfina "Deterioration Of Minds" och bandets synnerligen njutbara gig på Getaway 2011 har jag längtat efter mer från denna orkester. Förväntningarna är högt ställda, och jag blir inte besviken på By Venom Entitled.

/Martin

New prospects, new horizons

Nytt år, nya resor och nya jubileum. Det blir ett mastigt 2013 med konserter från den 25/1 och framåt, men också underligt nog det första året som KISS kommer till Skandinavien sedan 1988 som jag väljer att avstå att se dem. Vi gör alla våra val i livet och de ska kännas rätt för individen, och jag känner att när jag vet med mig själv att jag inte kan njuta är det bättre att avstå biljetten till någon som kan. Jag hoppas att alla får en superkonsert oavsett om de ser bandet på Sweden Rock, i Stockholm eller i Köpenhamn. Jag väljer att blicka bakåt istället, som vanligt, och om 22 dagar kommer ett jubileumsinlägg som jag filat på i en månad. Dock inte här, utan i den andra kanalen, men jag lovar att hålla alla uppdaterade.

Annars börjar året väldigt bra som sagt, och ni återfinner mig på Demonens Port i Köpenhamn den 25/1 för att se det allra första giget med Michael Denners nya band DENNERS TRICK BAG. Efter det finns jag på KB i Malmö den 23/2 och formligen njuter av NEAL MORSE som denna gång har Mike Portnoy med sig på trummor. Och bara två veckor efter det ser jag MARILLION, underbara MARILLION, framföra hela "Brave" i Holland. Att säga att jag längtar är en grov underdrift.

Till sist, för den intresserade - eftersom "Crazy Nights" är en av Kiss bästa skivor tillika den jag personligen gillar mest så finns det numera en grupp för likasinnade på facebook. KISS Crazy Nights Appreciation Society heter den och alla som vill är inbjudna med ett förbehåll - inget smink, inga "Monster" eller annat, sådant finns det andra grupper och sidor för. Denna gruppen är uteslutande förbehållen fans av "Crazy Nights" och alla som har filmer, bilder och historier är välkomna att posta!

/Alex

Resurrected from the sleep: Årets debut från Sverige

För fjärde året i rad kör vi en omröstning på WeRock om vilken skiva som var den bästa debuten från ett svenskt band. Och 2012 var ett starkt år minst sagt. I vanlig ordning har BiblioteKarin gjort ett fint jobb med att lägga upp artikeln som heter duga.

Och ta gärna tid på er - det finns recensioner att läsa, och en hel del musik att lyssna på då det är 10 plattor nominerade till titeln. Därför har vi satt en deadline på omröstningen till den 26/1.

/Martin

Veckans Youtubeklipp

Tjena.

Det blir, som ni kanske märker, ingen fredagslista denna veckan. Tre arbetsdagar med fler pass än en ordinarie arbetsvecka gör att varken jag eller Susanne mäktar med att göra lista. Men den kommer såklart tillbaka.

Istället skulle jag vilja tipsa er om ett "nytt" band - SONS OF AEON. Jag skiver " " eftersom bandet består av folk som har en del band på sina CVn som GHOST BRIGADE, SWALLOW THE SUN, ENDSTAND och CODE FOR SILENCE.

Den självbetitlade debuten kommer ut på Lifeforce Records nu i januari. Och den är verkligen inte dum alls kan jag säga.

Ta gärna en till på promovideon till Faceless och försök att inte stampa takten till den gungfest finnarna ställer till med. Jag klarade det alltså inte, haha!

/Martin

Årsbästalistor - ad nauseam

Jomen tjena. Gissar att ni är ganska trötta på att läsa/höra om årsbästalistor vid det här laget. Men det skiter jag i för jag vill ju skriva om dels skribenternas personliga årsbästalistor som jag lade upp i mellandagarna på siten i hjärtat - WeRock, dels den aggregerade årsbästalistan. Notervärt faktum: inte en enda av skribenterna hade samma platta på plats nummer ett. Kommer ihåg något år då jag trodde att stora delar av kadern hade drabbats av mental härdsmälta och satt GRAVEYARDs förra platta högt upp. Jag pallar inte leta upp vad skivjäveln heter, den var - rätt gissat - inte ens nominerad till listan.

Notervärt faktum: ett förväntat sådant. Mats satte SABATONs "Carolus Rex" på plats ett.

Min egen lista:

10. ”Betray Your Own Kind” – CHINE
Helsingborgsbördiga CHINE uppar anten maximalt på senaste släppet. Det är rätt mycket som är förbättrat från debuten ”Repulsive Sonatas”: låtarnas verkshöjd är väsentligt höjd, produktionen är fet och mäktig. Spelmässigt imponerar bandet storligen – mest dock trummisen Jesper Sunnhagen som står för en oerhört imponerande insats – och Fredrik Andersson gastar med en övertygelse som skiner igenom. Bäst i Helsingborg just nu – inget snack. 


9. ”RIITIIR” – ENSLAVED
Norrbaggarna i ENSLAVED har i årets album lyckats komponera ett album som inte bara har fått mig att faktiskt bli genuint intresserad av bandets musik, utan också lyckats smida ett mäktigt epos där spretiga delar vävs ihop till en stringent högkvalitativ enhet. Oerhört imponerande. 


8. ”Portal Of I” – NE OBLIVISCARIS
Att just ”Portal Of I” ligger på plats 8 säger en del om vilket sjukt bra musikår 2012 har varit. Australiensarna levererar ett lika magiskt som mastodontliknande album. Alla progdårar jag känner självantände spontant vid de första lyssningarna – och det med rätta då det i alla fall inom denna nisch i metalvärlden inte har kommit något bättre album i år, ja kanske på flera år om jag tänker efter. 


7. ”A Frail Becoming” – DAYLIGHT DIES
En oerhört mörk och vacker platta. Precis när svärtan hotar att stänga ner synsystemet har bandet dock den goda smaken att slänga in några ljusfragment för att rädda oss undan undergången. Ingen skiva kommer i år närmre bedriften att sätta toner och text till fullständig melankoli i min bok. 


6. ”The Devil’s Resolve” – BARREN EARTH
Redan när jag hörde skivan för första gången visste jag att den med stor sannolikhet skulle knipa en plats på årsbästalistan. BARREN EARTH gör mig inte besviken då man fortsätter vandra den utsökt melodiskt melankoliska väg man började vandra redan på debuten. Det är oerhört vackert, skirt och imponerande. 



5. ”The Weight Of Oceans” – IN MOURNING
En triumf till skiva. Det finns försvinnande få spår på ”The Weight Of Oceans” som jag tycker inte håller absolut världsklass. Från inledande Colossus, som för övrigt har årets bästa refräng, håller bandet mig intresserad, engagerad och i långa stunder hänförd. 


4. ”Reign Supreme” – DYING FETUS
Tajtheten är som gaffatejp, öset påtagligt när DYING FETUS levererar sin bästa skiva till dags datum. Jag är oerhört imponerad att bandet utan att kompromissa ett uns med brutaliteten lyckats få till en så pass varierad skiva som ”Reign Supreme” faktiskt är. När det går undan är det som att bli överkörd, men bandet har utvecklat en fin egenskap i att koppla på ett sanslöst sväng bitvis. Titeln är, fortfarande, helt befogad. 


3. ”The Parallax II: Future Sequence – BETWEEN THE BURIED AND ME
Inga höjda ögonbryn på detta misstänker jag. Jag har länge hållit BTBAM som ett synnerligen intressant band som utmanar med sin musik å det grövsta. De gör mig inte besviken med fortsättningen på ”The Parallax: The Hypersleep Dialogues” där de har tagit i så att de nästan spricker. Det är med andra ord precis lika bra och storslaget som vanligt. 


2. ”Internal Affairs” – THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA
Skulle ni i början av 2012 sagt att jag på topp tre skulle ha en relativt sett mjuk classic rockskiva när året skulle summeras skulle jag nog ha skrattat. Men det är omöjligt att bortse från den otroliga förträffligheten som demonstreras i låt efter låt på skivan. Svänget är så brutalt förföriskt, sången från Björn Strid alltför imponerande och låtarna så geniala i all sin enkelhet att jag inte kan göra något annat än att premiera skivan med en hög placering på årsbästalistan.


1. ”Vanitas” – ANAAL NATHRAKH
Ohotad etta sedan första genomlyssningen. ANAAL NATHRAKH läxar upp så många band att det är skrattretande. De gör det med en överlägsen förmåga att skriva låtar som innefattar hänsynslös brutalitet parad med en paketering som gör musikens innefattande våld oerhört lättillgängligt. Dave Hunt utmanar både sig själv och oss som lyssnare med årets i särklass mest imponerande och oroande sånginsats. När ANAAL NATHRAKH är så bra som på ”Vanitas” då är de oslagbara. 

/Martin