Öppningslåtar. Ett fascinerande ämne för en fredagslista. Jag har alltid tyckt att detta är något väldigt väsentligt för hur man uppfattar en skiva, och är av den bestämda uppfattningen att band bör anstränga sig för att välja en låt som inledning. En av mina pet peeves är ju band som helt enkelt öppnar skivor med ett så kallat Intro. Fy fan säger jag bara. Av alla dessa Intron så finns det såklart undantag, som den låt som öppnar listan. Inga höjda ögonbryn när jag berättar att det är Dark Intentions eller hur? Nä, tänkte väl det.
Dark Intentions är en låt som trots sin korta längd, 1:30, ger sån mersmak att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fy fan vad jag saknar THE HAUNTED när jag tänker på det.
Vi hoppar vidare till en i det närmaste sönderkramad skiva - "Epitaph" av NECROPHAGIST. Henrik Nygren introducerade mig till bandet som då sannerligen tar tid på sig att göra en uppföljare. Någonstans läste jag att det florerar ett rykte om att bandet aldrig kommer släppa mer material. Och det är lite trist, för även om tidigare bedrifter aldrig garanterar att efterkommande material blir lika bra, så måste ni erkänna att ni får rysningar av Stabwound. Inledande 44 sekunder är ren och skär genialitet. Så är det bara.
Vi fortsätter med DREAM THEATER och Pull Me Under. En oerhört fin låt som med råge drog in mig i ett svårt beroende av bandets musik. Många av de esteter och övriga musiker jag umgicks med i början av 90-talet får fortfarande något saligt i blicken när man nämner "Images & Words" som ritade om den musikaliska kartan rätt rejält. Jag har, såklart, fortfarande kvar mitt fysiska exemplar.
Vi hoppar över till den så kallade och av Mikael Åkerfeldt så omtyckta subgenren cockrock. Mikael:
"David Coverdale is a superstar! Whitesnake’s self-titled is the only proper cock rock album ever. It’s a classic. I still put that on whenever we party. Everyone goes insane. Whitesnake is pure party rock with a little metal thrown in. Perfect! I mean if you put on Celtic Frost’s To Mega Therion at a party, it’s OK. But if you put on 1987 Whitesnake, people are going to have a great time. I grew up listening to Whitesnake, Scorpions, and bands like that. You know, Klaus Meine says “Come on, baby!” when he addresses the audience. He stole that from Coverdale."
Så, behöver jag motivera mig mer för att jag har med Still Of The Night? Jag tycker inte det. 
SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor.
Så IN FLAMES. Jag vet att det finns plattor i bandets diskografi som hålls högre än "Reroute To Remain". Det finns också enskilda låtar på skivan som hålls högre än titellåten som också öppnar skivan som exempelvis Trigger och Cloud Connected. Men jag har svårt, att värja mig mot den matta som bandet väver i refrängen.
Jag skulle köpa MEGADETHs "Rust In Peace" när den kom ut. Av någon anledning fanns den inte i någon annan affär i Karlskrona än Expert. Märkligt. Jag hade svårligen knarkat ner mig på bandets tidigare alster och förväntningarna var uppskruvat till extrema nivåer även för att gälla tonårsmått. Skivan åkte på och ut ljöd...country. Ja, country. Ett episkt kataklysmiskt vrål med tillhörande skrik från min far att nu fick jag banne mig sänka volymen på stereon ekade genom huset. Såklart hade ett fel av stora mått skett och butiken kunde inte göra något åt det förrän om tidigast en vecka. Helt otroligt hur mycket man kunde varva upp sig över det faktum över något som man inte hört en ton av, men efter en vecka så fick jag skivan. Och gosse - tror ni att jag blev besviken? Självklart inte när skivan öppnar med Holy Wars...The Punishment Due och sedan fortsätter i samma storartade stil. Fortfarande bandets bästa skiva.
WATAINs "Sworn To The Dark" var ytterligare en skiva som fick folk att kippa efter andan. Jag tyckte att Legions Of The Black Light som öppnar skivan var bland det grymmaste jag hade hört. Mörkt, ondskefullt, fullt creddigt men förvånansvärt lättillgängligt.
ENTOMBED har vi ju haft med ett antal gånger i fredagslistan. Det kommer ju inte som en överraskning att vi har med dem även denna gång då bandet har levererat ett försvarligt antal rediga dängor. Valet till veckans lista är Eyemaster från "Wolverine Blues" - skivan som på allvar fick mig verkligt intresserad av bandet. Gissar att jag inte är ensam om den uppfattningen.
Likadant är det med efterföljande band - MASTODON. Blood And Thunder kan vara en av de mest ideala öppningslåtarna som finns inom scenen. Drivet liksom pumpas fram på ett oerhört skönt blasfemiskt vis som ger mersmak.
Nämner jag SCAR SYMMETRY så kommer nog många att tänka på The Illusionist eller hur? Och det gör ni ju fullständigt rätt i. Trots att låten har kramats i det närmaste ihjäl kan jag inte låta bli att ha med den. Den är ju så bra, liksom efterföljande dänga, Follow The Hollow av SOILWORK.
Avslutande duo klockar in på ca 17 minuters musik av bästa halt: IN MOURNINGs Colossus och BARREN EARTHs Curse Of The Red River från plattorna som jag fortfarande inte har tröttnat på: "The Weight Of Oceans" och "Curse Of The Red River".
Med detta önskar jag er en trevlig helg!
/Martin
Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar
220 VOLT - NY LÅT!!
På Rocknytt.se streamas nu den helt nya låten One good reason med 220 VOLT! En riktigt bra post-påskpresent! Inga krusiduller, inga fyrtiominutersproggiga inslagg - ren och skär Voltrock med en ny sångare som onekligen sparkar stjärt.
KLICKA HÄR FÖR BÖVELEN
Det blir nog bra detta pågar!
/Alex
Veckans Youtubeklipp: RAMIN KUNTOPOLKU
Finland - hemvist för en drös verkligt bra band som gillar att smäcka på melankolin nåt så grymt. På andra sidan spektrat finner vi RAMIN KUNTOPOLKU, en gerillaliknande urban grindorkester i ordets bokstavliga bemärkelse. Det finns en hel del material på Youtube med denna härligt galna duo. För ett verkligt gapskratt kolla in videon från House Of Metal 2012. Vid 07:25 ca briserar bandet fullt ut. Ur en hiss.
Då bandet enbart består av en trummis och en sångare är bandet minst sagt mobila. Line-checks blir totalt onödiga då sångaren använder sig av megafon. Trummisen kör på bastrumma med dubbelpedal, en virvel och hi-hat. Inget mer. Och det larmas nåt så för djävligt underbart.
Teknik, teknik, teknik. Och rock.
Vilken helg! Plötsligt har jag förärats en dator och lite pilleri till denna som nu möjliggör överförande av videoband på ett aldrig tidigare skådat sätt. Fort går det, bra blir det och roligt har jag. Såpass roligt att jag beslutat mig för att föreviga några av de roligare ögonblicken i min personliga tillika tämligen modesta karriär som rockartist. Bandet hette CRUSH, vi spelade mellan 1994 och 1996 och även om vi sällan var mer än knappt bra så hade vi roligt och gavs tillfälle att spela på ganska trevliga ställen. Ett sådant trevligt ställe var Mejeriet i Lund där jag tidigare sett ACCEPT (1993 och 1994), MOTORHEAD (1993) samt skulle få se BLACK SABBATH samma år som jag själv spelade där - 1995, den femte april. Den uppmärksamme lyssnaren hör genast att gitarriffet är snarlikt IRON MAIDENs Lord of the flies varför jag önskar påpeka att den låten först såg dagens ljus på hösten 1995 när skivan "The X-factor" släpptes. Sen huruvida det är bra eller dåligt att Iron Maiden anno 1995 valde att göra en låt av ett riff som några taffliga yngligar i södra Sverige också kommit på, ja, det må vara hänt. Vi lyssnar.
Fredagslistan 2013, vecka 14, Gästlistare - Patrik Ylmefors från Moloken
Mina vänner, dagen till ära har vi en gästlistare och det är inte utan att vi är lite smått malliga över att denna gång få celebert besök av Patrik Ylmefors, gitarrist i förnämliga MOLOKEN. Ett band som är lika musikaliskt genialiska som de är trevliga att ha med att göra. Jag och Martin har ordat en del om Umeåsönerna här i bloggen och har ni missat dem är det obligatorisk plikt att ställa saker och ting till rätta genom att exempelvis spana in youtube, deras hemsida, besöka last.fm, Spotify eller helt enkelt use the google on the internet machine. Utan vidare krusiduller lämnar vi ordet till Patrik!
Egentligen kunde jag nog orda ganska mycket om vad min playlist INTE är, men orka försöka redogöra för alla turer fram och tillbaka - som att någon bryr sig. Den korta versionen är att jag övervägde att göra något som var obskyrt, roligt, totalt ocreddigt, ha en klar röd tråd, någon form av bredd eller till och med i någon mån representativt för bandet jag spelar med. Jag hade en massa ambitioner och idéer som vanligt.
Jag funderade också över huruvida det skulle bli en playlist att inspektera några öl till med polarna eller om lotten skulle falla på att göra ett målarsoundtrack – extra aktuellt eftersom jag just nu sitter och harvar med diverse idéer till framtida släpp med Moloken och det vore ju lustigt att kunna bjuda på någon slags glimt av en mood board för det projektet.
Så blev det inte. Istället är det en renrasig topplista med såna där låtar som man plockar fram hörlurarna för och finner sig tillrätta med när insomnian slagit till. Rödare än så blir inte tråden tyvärr, fast det passar mig rätt bra å andra sidan. Jag är lite rastlös och rotlös i min musiksmak, som började i pop- och countryvärlden och letade sig igenom punken fram till metal i tonåren och efter att ha rundat svartmetallen vänt om och gått samma väg tillbaka. I dagsläget tycker jag att det är lika spännande att hitta Pet Shop Boys soundtrack till baletten ”The most incredible thing” som att få nys om nytt material från Deathspell Omega.
Det här brukar reflekteras i de playlists jag gör för mig själv och det har faktiskt varit svårt att avgränsa det här till att bara handla om Tuff Musik. Det har dock varit intressant att kunna ringa in sin musiksmak och se vad som egentligen gäller när det väl kommer till kritan inom detta lilla område. Dock är jag, slutligen, väldigt nöjd med att hålla det här enkelt. Det är en bunt jävligt bra låtar, kort och gott.
Att det är blandbandsregler med en låt/artist behöver knappast påpekas.
Väl mött.
Veckans youtubeklipp: Shade Empire
SHADE EMPIRE heter ett band från Kuopio i Finland. De är ett band som har hunnit med att släppa 3 fullängdare. För mig var bandet helt okänt tills dess att Gunnar Sauermann på Season Of Mist såg till att skicka en länk till mig med bandets kommande skiva "Omega Arcane". Och kors i Kapernaum alltså! Här snackar vi fullständig urladdning, extra allt, megaepiskt - ja det är lätt att hitta ord för att beskriva finnarnas tonala mäktighet.
Hör man till skaran som inte uppskattar svulstig musik så kan det vara idé att hålla sig borta från bandets musik - för oss andra är det bara att sätta på sig haklappen.
Ruins heter nedanstående dänga. Den är mycket talande för hur skivan låter.
/Martin
Nytt på WeRock
Hoppas att ni har haft en skön påsk - jag kan ärligen säga att jag haft det. Förutom god mat, dryck och umgänge med familjen så fick man sig ju ett gott skratt åt Metal Archives magiska försök till aprilskämt där de skrev att
After a long and harsh process, M-A has decided to add Nickelback to its database. Once our Canadian moderators brought up their early releases, and our German mods agreed in unison, we were forced to reconsider them. Indeed, their first album Curb is totally metal and influenced by Soundgarden and Alice in Chains who are both on the site.
We felt like explaining ourselves and we're truly sorry to all their fans for this mistake, they DESERVED their spot on the Archives.
Ja, jag skrattade i alla fall :) Men det är inget skämt att vi trots att andra gick omkring och förökte luras lade upp lite nya recensioner på WeRock igår. Och jag är benägen att hålla med kollega BiblioteKarin att 2013 har öppnat med rejäla kvalitetssläpp. Ser jag på de promos jag har i pipelinen så kommer det fortsätta så ett tag framöver. Mycket roligt.
Sen tycker jag att ni ska spana in IN VAINs "Aenigma" som även den är en riktigt massivt bra skiva. Både jag och Susanne är svårt nerknarkade på norrbaggarnas förmågor. Övriga recensioner som ni återfinner på siten är Fredrik Sandbergs texter om DEATHEMBERs "Going Postal" och THE HYPER ACTIVES "Rock 'N' Roll Lives Again" Bibliotekarins omdömen om ROTTING CHRISTs "Kata Ton Daimona Eaytoy", Jonte Anderssons ord om KVELERTAKs högt emotsedda "Meir" och Robert Gustafssons textmängd om de nya skivorna från SYRON VANES och WHITESNAKE.
/Martin
