Fredagslistan 2013, vecka 49: metal med blås

Godmorgon!

Denna vecka bjuder jag på en mycket skruvad lista: metal med blås. Detta hör inte till vanligheterna vågar jag påstå. Men, invänder nu vän av ordning, finns det inte flera band som har samarbetat med symfoniorkestrar, körer, och individuella instrumentalister som har lirat solon i låtar? Jo, det har det. Men det var inte detta jag var ute efter i detta fall. Jag ville se om det faktiskt fanns band som fullt medvetet hade skrivit musik med tanke på att använda en blåssektion eller en enskild musiker redan från början. Och det fanns det. Inte speciellt många, men tillräckligt för att jag skulle få ihop en fem låtar lång lista på musik som verkligen heter duga.

RIOT är ett band med en lång historia. Bandets första sejour varade mellan 1975-1984. Efter det att bandet inte nådde större framgångar rent ekonomiskt lade man ner, men återupptog verksamheten redan 1986. Bandet är idag fortsatt verksamt och släppte så sent som 2011 skivan "Immortal Soul". Men det är inte den skivan vi ska prata om idag utan "The Priviledge Of Power" som kom i februari 1990. Här har man alltså tagit in en hel blåssektion. Och det är inte vilken blåssektion som helst kan jag tala om, utan snarare blåssektionen med stort B: Tower Of Powers blåssektion. Detta är alltså blåssektionen som i pricip alla som behövde ha en top-notch blåssektion och hade en hyfsad budget använde sig av under en väldigt lång period. Och jag förstår varför - detta är ren lyxkräm om ni frågar mig. Låten i fråga, Killer, är en störtskön, assvängig låt redan utan blåssektionen. Jag vill dock verkligen hävda att blåset höjer låten ytterligare. Det är måktigt, skruvad och fullständigt briljant.

Vi släpper lös sköna galningarna i THE DILLINGER ESCAPE PLAN i låten White Lizard som förutom ett helt klockrent utnyttjande av en blåssektion vräker på med piano och mer än lovligt galen sång från Greg Puciato. Detta är ren och skär magi om ni frågar mig.

HAKEN är ett band som jag stiftade bekantskap med tidigare i år genom "The Mountain". Detta är progressiv musik som när den funkar är alldeles ypperlig. Låten i detta fall heter Somebody och är en finstämd låt med en fin långsam stegring i intensitet för att i sluten vräka på med tungt brass. Jag tycker att detta verkligen är bra - första gången jag lyssnade på låten hajade jag till när den fullständigt ljuva klangen från brasset nådde öronen.

Ni kanske såg det komma? STRAPPING YOUNG LAD och bandets primus motor Devin Townsend drog sig verkligen inte för att korsa gränser vad gäller rätt mycket. Antiproduct från "The New Black" är från början en rätt skruvad historia. Precis som större delen av bandets musik var. Mellanspelet är dock helt briljant - för det första svänger det utav bara fan. För det andra dyker det upp en flöjt.

SEAR BLISS är ett ungerskt, mycket eklektiskt black metalband. Jag stötte på bandet när jag recenserade bandets senaste skiva "Eternal Recurrence" från 2012. Första låten på den skivan heter The Eternal Quest och innehåller inte bara stomp och growl utan även trumpetspel som verkligen höjer låten.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 49: Metal med blås

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 18

Nominerad: "Vermis" - ULCERATE

I min recension av "Vermis" skrev jag att

Letar man [...] efter musik som verkligen kräver uppmärksamhet och tålmodighet, musik som handlar om att försätta lyssnaren i extrema känslotillstånd då är ”Vermis” en världsmästarplatta. För när eller om poletten trillar ner då trillar den ner på allvar. Jag lovar.

Bandet från Nya Zealand har genom hela sin karriär gjort musik som utmanar lyssnaren - detta är musik som aktivt tar avstånd från trevnad, harmonier och linjära låtstrukturer - musik som gjord för apokalypsen.

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 17

Nominerad: "Construct" - DARK TRANQUILLITY.

Jag var djupt missnöjd med "We Are The Void" som släpptes 2010. Jag tyckte den var djupt såsig, tråkig, och jag kände att mitt intresse för DARK TRANQUILLITY sjönk som ett sänke.

Därför är det såklart kul och rent av trevligt att konstatera att bandet med "Construct" verkar ha återfunnit en del av den magin som fanns på tidigare skivor.

Mikael Stanne har fortfarande pipan att prestera growl och rensång på ett rent ypperligt vis. Amelie skrev i sin recension av skivan att Sången måste uppmärksammas särskilt. Att kunna growla med stil är i sig en konst och när det gäller att också kunna verkligen sjunga sin text growlande finns det ingen som slår Mikael Stanne. Han har en melodi och en frasering i growlet som få andra behärskar. Artikulerat growl helt enkelt. Att Stanne dessutom utvecklat sin rensång betydligt under senare år gör att den vokala delen lyfter låt efter låt på albumet. Och detta att man avstått från att tillföra kvinnlig sång, som ofta gjorts på en eller annan låt i tidigare album, är ingen förlust i sammanhanget. Mikael Stanne är numera en fullt komplett vokalist.

Jag kan inte annat än hålla med. 

/Martin

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 16

Nominerad: "Pinnacle Of Bedlam" - SUFFOCATION

SUFFOCATION tillhör det gamla gardet när det gäller teknisk brutal dödsmetall. De har ingenting att bevisa för mig längre då bandet redan 1995 släppte en klassiker inom genren - "Pierced From Within". Att bandet då sedan återaktiverandet 2002 har kavlat ut skivor av alldeles finfin karaktär är bara att betrakta som presenter.

"Pinnacle Of Bedlam" är en skiva som visar på att bandet fortfarande har fingertoppskänsla när det gäller att hitta balansen mellan det verkligt brutala och det synnerligen tekniska. Kolla bara in Purgatorial Punishment för ett alldeles ypperligt exempel på detta.

Och Frank Mullen har fortfarande rösten och auktoriteten som en vredgad galt skulle vara avundsjuk på.

/Martin

Getaway 2014

Getaway Rock Festival har gått ut med första bandet till nästa års festival, och det är VOLBEAT. Varierande mottagande på festivalens facebook minst sagt. Allt från "Otroligt dåligt släpp" över "Och där förlora (sic!) ni mitt besök^^Det var kul att lära känna er! hejdå!" till "Jaaa!!!". Jag är själv inget fan av bandet, men det är klart att mainstreamakter av VOLBEATs storlek och popularitet drar folk till festivaler, och ett band gör ju ingen festival.

/Martin

Från en galen doktor till ett molnlandskap - en hyllning

Att tjugo år kan gå så fort. Imorgon, den 3/12, är det tjugo år sedan jag medelst telefonsamtal och brev lyckats övertala Rockbolaget i Helsingborg att jag var en hygglig prick vilket gav mig möjlighet att komma in på denna klubb för att se debutspelningen med DOCTOR WEIRD. Detta lokala band skulle öppna får de dåvarande storheterna MENTAL HIPPIE BLOOD som jag också tyckte om.

Jag ville verkligen inte missa detta, och det gjorde jag således inte heller. Rockbolaget var en underlig klubb (jag har skrivit om dem tidigare) men minnena från denna tid är obestridligen positiva. Man skulle lite prosaiskt dessutom kunna säga att efterhand som Rockbolaget utvecklades och flyttade till Ångfärjestationen, sedermera The Tivoli, så utvecklades och förändrades även Doctor Weird.

De har varit med i tjugo år nu, på lillejulafton 2002 avslöjades det på scenen att bandet officiellt bytte namn till Cloudscape och en ny era danades. Medlemmar har förvisso kommit och gått, den första sättningen bestående av Roger Landin, Anders Johansson, Björn Eliasson och Björn Persson är tvivelsutan den som betytt mest för mig personligen. Den första inspelningen för PAMA Records (Dangerous game för bövelen), EP:n, konserterna och allt därikring inkluderat. Jag och Ernhäst som glatt såg varenda spelning. Those were the days. Jag har skippat både FREAK KITCHEN och HAMMERFALL eftersom jag nästintill urskiljningslöst lämnat konsertlokalerna när Doctor Weird/Cloudscape spelat. Det har liksom inte funnits någon anledning att stanna kvar.

Idag består Cloudscape av Mike Andersson, Stefan Rosqvist, Håkan Nyander och Fredrik Joakimsson och fanan hålls högt. En ny skiva är på gång och det finns ingen som helst anledning att tro att den inte kommer att hålla samma klass som de tidigare. Bandet fick en rejäl jävla vitamininjektion i och med Stefan Rosqvists tillkomst för ett par år sedan vilket omöjligen kan ha lämnat något fan av metal oberörd.

Och nej, jag har inte glömt. Under tjugo år har epitetet Solid As A Rock fått en ny definition. En person har varit beständig under bandets alla omformningar och medlemsbyten. En som jag dessutom stolt kallar för en av mina bästa vänner. Patrik Svärd träffade jag genom nattliga sittningar i en lägenhet på Brommagatan under tidigt 90-tal och sedan dess har vi sett otaliga konserter världen över ihop. Dessutom har han sedan den sena kvällen på Rockbolaget för tjugo år sedan otröttligt axlat rollen som yxhanterare i detta formidabla band. Jag vet inte hur många miljoner demotaper och rehearsaltaper jag genom honom fått höra genom åren, och det har inte mattats av efter alla dessa år utan kreativiteten flödar fortfarande.

Tjugo år. Det är bra jobbat. Tack för alla minnena Svärra, Balle, Mini, Anders, Björn, Hans, Mose, Mike, Stefan, Håkan, Fredrik och alla ni som jag för tillfället glömt men inte skulle vilja ha varit utan. Se nu till att fortsätta skapa nya minnen!

/Alex

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 15

Nominerad: "Sky Swallower" - VATTNET VISKAR

USA är ju inte direkt känt för sin black metal. Det enda bandet av rang som jag kan tänka på är WOLVES IN THE THRONE ROOM, men så är jag ju heller inte en högt rankad kännare av black metal heller.

VATTNET VISKAR är sitt namn till trots ett amerikanskt band, från New Hampshire. Den tredje september i år släppte bandet sin debut "Sky Swallower". Den fick fina recensioner, men då bandets musik beskrevs som atmosfärisk black/doom metal var det ingenting som jag kände mig omedelbart lockad av. Därför dröjde jag med att lyssna på skivan tills dess att den hade hamnat på Spotify. Och du glade säger jag bara! Inte bara tyckte jag att produktionen var direkt lysande, låtarna bjöd på både röj som direkt kontemplativa passager. Jag blev med andra ord i det närmaste fullkomligt såld på "Sky Swallower".

/Martin