Gott folk!
Denna vecka återvänder jag till 1900-talet, närmre bestämt 1992. Om ni tycker att det finns en röd tråd i detta bakåtblickande så har ni faktiskt helt rätt. Sedan förra 90-talslistan så kunde jag inte ljuga längre för mig själv: det kommer bli fredagslistor om alla år på 1990-talet. Detta årtionde framstår allt mer som en guldgruva att gotta ner sig i - och tanken är att jag ska ta chansen att gräva ner mig i skivor som jag kanske inte höll speciellt högt eller ens var medveten om när de gavs ut.
Vi kör!
W.A.S.P. har inte varit ett band som jag tagit på allvar någonsin. Jag tror att mycket av detta beror på att bandet ofta dök upp på OKEJs omslag i samma veva som exempelvis TWISTED SISTER och KISS och att Jackie Lawless - bandets oomstridde ledare - i nästan varenda intervju framstod som en dryg och självgod herre. Men, jag minns hur jag fastnade för bandets video (som visades i Diezel i SVT) till
The Idol. Att den var pompös hör bara till sakens natur. "The Crimson Idol" är ett konceptverk om Jonathan Steel som efter det att hans bror dött i en trafikolycka glider ifrån sina föräldrar som alltid har sett Jonathan som ett misslyckande in i missbruk som fortsätter in i hans musikaliska karriär som visserligen går uppåt men ändå inte kan ersätta den känsla av övergivenhet som Jonathan känner. I slutändan försöker Jonathan återta kontakten med sina föräldrar som inte vill veta något av honom och han begår självmord genom att hänga sig i sina gitarrsträngar under en konsert. Ja, ni fattar. Detta är en skiva och en story som ni antingen får acceptera eller förkasta. För egen del var det kul att återupptäcka framför allt låten
The Idol, men så har jag nästan alltid varit svag för det storvulna och melodramatiska. Förresten - om ni vill kolla in videon där trummisen Frank Banali uppvisar en fullständigt orimlig bredd mellan sina bastrummor -
så hittar ni en version här.Vi gör en tvär sväng i valfri riktning till Tyskland och thrash/speedmetalbandet DESPAIR som hann med att klämma ur sig 3 album innan sagan var all 1993. Kände jag till "Beyond All Reason" när den kom ut? Nä, sannerligen, det gjorde jag inte. Jag tycker att skivan har en produktion som är stenhård och nästan oeftergivlig. Och det passar den bra - vi pratar inte allsång kring lägerelden här. Väldigt sköna vibbar då detta låter rätt mycket som den thrash som kom från Bay Areaområdet och som i flera bands fall alltid slog ur underläge. Noterbart om bandet är att sångaren Robert Kampf bildade numera gigantiska labeln Century Media och att bandets gitarrist Waldemar Sorychta mer eller mindre blev husproducent för labeln. Bland annat styrde han upp ljudet på UNLEASHEDs "Where No Life Dwells".
SUICIDAL TENDENCIES ökade på sin metalratio för ett tag sedan då bandet rekryterade Dave Lombardo att sköta trumspelet. Bandet från Venice Beach var ett band som flöt omkring i periferin för mig. De var alltför eklektiska egentligen för att jag skulle acceptera den crossovermusik som bandet stod för rakt av. Idag inser jag att det är just detta som är bandets styrka. "The Art Of Rebellion" köpte jag faktiskt i CD-formatet när det begav sig och den fick kanske inte överdrivet med speltid, men blev ändå en skiva som jag återkom till kanske bara med en vag vilja att se om den vuxit till sig. Jag blev helt till mig när jag drog upp skivan ur minnets dunkla vrår och lyssnade igenom den igen. En låt som
I Wasn't Meant To Feel This/Asleep At The Wheel var exakt lika skön som under 90-talet och det blev därför den jag valde. Andra synnerligen sköna låtar att kolla in:
We Call This Mutha Revenge och
Gotta Kill Captain Stupid. Notera gärna att det är Robert Trujillo som lirar bas på skivan.
Jomenvisst! Jag väjer inte för lite Yngwie vid väl valda tillfällen. Hela skivor - för att inte tala om hela konserter - pallar jag inte. Men enstaka låtar, ja, då har detta strängbändarego min fulla uppmärksamhet. "Fire & Ice" är den skiva som jag oftast återkommer till i Malmsteens diskografi och den är den sjätte skivan som han gav ut. Malmsteen är ju en instrumentalist som inte håller igen. Klassiskt är ju yttrandet
How can less be more? More is more! och det kan väl tjäna som ett mission statement för Malmsteens hela karriär, haha! Oavsett vad vi tycker om mannens personlighet så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att inte imponeras av hans teknik som har förvärvats genom verkligt gediget övande. Så här bra blir du inte över en natt, eller ens de där berömda 10.000 timmarna.
"Dehumanizer" var faktiskt den första skivan av BLACK SABBATH jag köpte. Och det skedde på en stor - gigantiskt faktiskt - affär i Tyskland. Lite visste jag då att denna skiva markerade återkomsten för Ronnie James Dio till bandet efter 10 år. Detsamma gällde trummisen Vinnie Appice och - nästan chockerande - Geezer Butler som inte hade lirat med bandet på nio år! Och det märks att bandet har haft både kul och lyckats skriva ihop låtar som det både svänger tungt om och som bjuder på fantastiska individuella insatser från medlemmarna. Det var helt fantastiskt kul att lyssna på skivan igen, och jag hade svårt att bara välja ut en enda låt att representera hela skivan. Nu blev det
Master Of Insanity som har ett snyggt basdominerat intro, bra riff, tempoändringar och kingsång från Dio. Överlag är produktionen avskalad. Appices trummor låter verkligen som trummor och det finns en fin råhet i Iommis ton. Jag misstänker att jag kommer återvända till skivan lite emellanåt de kommande veckorna, haha!
/Martin
