01. Cult 02. Consfearacy 03. Flesh Storm 04. Jihad 05. Eyes of the Insane 06. Black Serenade 07. Supremist 08. Skeleton Christ 09. Catatonic 10. Final Six 11. Catalyst
Ovanstående låtlista är från Slayers nästa album Christ Illusion som släpps den 8/9 och skivan utgör 11 skäl till att sommaren är fixad oavsett om det blir sol, regn, hagel, dåliga fester eller bara tråkigt. För mig som snöade in på Slayer totalt sedan jag hörde "Angel of Death" är detta en stor begivenhet. Det gör ju inte saken sämre att på denna platta är min absoluta favvo-trummis Dave Lombardo tillbaka, ett faktum som inte har varit realitet sedan lysande Seasons in the abyss. Om man bara går på omslaget så ser det ju ut att vara en riktigt brutalt köttig platta, något som närmast är självklart när det gäller ett band som Slayer. Ända sedan debuten har Slayer haft något av en ikonstatus, en mycket välförkänt sådan med tanke på att gruppen verkligen har hållt sin linje med tunga riff, brutalt manglande trummor och riktigt onda texter. Kort sagt, det verkar bli en riktigt bra sommar.
11 skäl till att sommaren blir brutalt hård
Hypat vemod från Norrland
Mer och mer misstänker jag att det är nåt speciellt med Norrland som gör att det kommer så mycket bra musik därifrån. Superhypade Khoma från Umeå är inget undantag. Med senaste släppet The second wave har de fått kritikerkåren och publiken att närmast kollektivt gå upp i brygga - och undertecknad är inget undantag.
Det är svårt att säga vad som är så bra med Khoma, men det som skivan framför allt präglas av är ett svår- och vemod från helvetet parat med en rejäl dos ärlighet. Fort går det inte, och skivan är inget för folk som gillar när det går i 250, men å andra sidan är plattan så grymt genomtänkt och konsekvent exekverad att man inte annat kan än kapitulera.
Bästa spår? Helt omöjligt att säga...men skivan bodde i min skivspelare i drygt 2 veckor och så fort jag fick tillfälle så lyssade jag på den.
Som en val från djupen
Mastodons platta Leviathan fullkomligt överrumplade mig när jag först hörde den. Mastodon var ett band vars namn jag tämligen frekvent hade hört nämnas både i min närmsta kompiskrets, och gruppen hade även cirkulerat i olika tidskrifter. Som vanligt blev jag ganska skeptisk, just på grund av hypen, men när jag lyckades hitta Leviathan till en rimligt pris kunde jag inte skjuta upp lyssnandet längre.
Det som nådde mina öron var - tja jag vet fortfarande inte - men skivan fullkomligt krävde hela min uppmärksamhet. Från öppningsspåret "Blood and Thunder" till avslutaren "Joseph Merrick" ryms en hel del influenser, men Mastodon lyckas på ett helt förträffligt sätt sammanfoga dessa till nåt helt eget.
Det som framför allt fastnar hos en trumslagare som undertecknad är hur djävulskt Brann Dailor verkar brinna för varenda låt och varenda grej han gör - och tro mig det är en hel massa hela tiden. Det är inte hans teknik som glänser utan snarare hur han hela tiden vill vidare. Det är inte särskilt lång tid mellan smattrande fills, men konstigt nog förloras inte flowet överhuvud taget.
Skivan är mycket tydligt influerad av boken "Moby Dick" och boken går som en röd tråd genom hela skivan, vilket man märker på låttitlar som till exempel "I am Ahab", "Seabeast", "Iron Tusk" och "Aqua Dementia".
För er som gillar när en skiva tar lite tid att komma in i och verkligen uppskatta rekommenderas Leviathan varmt.
Top 5 Tillfriskningsskivor
Hela förra veckan låg jag däckad i en grym förkylning. För att pigga upp mig under dessa verkligt trista dagar i sjuklägret lyssnade jag på följande plattor:
5. Dark Tranquillity Character och då i synnerhet låten "Lost to Apathy".
4. Khoma The Second Wave - en skiva som faktiskt är lika bra som hypen påstår.
3. In Flames Come Clarity
2. The Haunted Made me do it
1. Mastodon Leviathan
Projektilspya befogad
The Poodles - detta avskyvärda band. Nu förtiden är det knappast nåt som gör mig mer upprörd i saker som gäller musik än detta bands totala fjärmande från hårdrocksvärlden. Går man in på pudlarnas hemsida finner man till sin förskräckelse detta citat:
"Vi må ha halkat ner lite, om än tillfälligt ;-), på Trackslistan men på Svensktoppen knep vi just en 4:e plats.Svensktoppen - närmare den svenska folksjälen kan vi nog inte komma. Vi kan även stolt meddela att The Poodles är det första hårdrocksbandet genom tiderna som legat på Svensktoppen!Skål ta mej fan!"
Att som hårdrockare gratulera sig själv till att ligga på fucking Svensktoppen borde rimligtvis få varje metalband med ett uns av självrespekt att fundera på att skriva in sig själva på antingen avgiftning eller mentalsjukhus. Hårdrock och metallakter ska helt enkelt inte ligga på Svensktoppen. Punkt.
Förmodligen tycker folk att jag nog tar i lite väl mycket, men det finns en gräns för just vilken grad av folklighet som hårdrocken bör ha. Fråga Lemmy om hans mål är att ligga på en lista som närmast förknippas med soggig dansbandsmusik och annat tuggummipoppande och sannolikheten för att du får ett "No fucking way!" och kompanistryk är ganska stor. Syftet med att lira i hårdrock och metalband kan ju inte enligt några måttstockar vara att ligga på Svensktoppen utan att vara skräniga, onda, högljudda, och absolut inte mainstream!
Till er som ändå lyssnar och trivs med The Poodles - vet med er att detta band upphörde att vara hårdrock det ögonblick det ställde sig på Melodifestivalens scen och sålde sig så duktigt. Hårdrock ska inte vara trevligt, inte mainstream och den ska definitivt inte ligga på fucking Svensktoppen.
Top 5 Metalltrummisar
3. Daniel Svensson (In Flames) Jag var lite tveksam innan men kapitulerade fullständigt när Come Clarity släpptes.
4. Vinnie Paul (ex-Pantera, ex-Damageplan) Inga ord behövs egentligen förutom Vulgar Display of Power!
5. Martin Lopez (Opeth) Har bara hört Ghost Reveries, men djävlar i min låda vad han kan trumma!
S:t Anger
S:t Anger är en platta som jag i mångt och mycket emottog med blandade känslor. Å ena sidan var det oerhört skönt att ha tillbaka gruppen i grym aggresiv anda - men å andra sidan var produktionen riktigt usel. Produktionsdelen av skivan har gjort att många av mina kompisar helt har dömt ut skivan, något som kanske är förståeligt med tanke på Metallicas tidigare skivor har låtit. Personligen tycker jag att S:t Anger är ett steg i rätt rikting för bandet som närmast hade blivit en karikatyr av sig själva med lågbottennappen Load och Re-load på sitt samvete. Visst, produktionen på S:t Anger ligger flera snäpp under Metallicas vanliga nivå, något som tyvärr döljer flera utmärkta låtar - och då pratar jag inte om Frantic! Dessutom tycker jag att själva Fuck-it-all-and-fucking-no-regrets-attityden formligen sprutar om skivan, och det är ju alltid trevligt.
