Lords of Chaos

Blackmetal harmlöst? Inte om man läser Lords of Chaos - the bloody rise of the satanic metal underground av Michael Moynihan och Didrik Söderlind.

"With the rare exception of groups like Ulver, these people are losers and their actions of no more world significance than the low-life antics of any urban slum." Rik på Fluxeuropa

"It is definitely not for all tastes, and even fans of black metal may find it horrible, because this book has a lot of views. Form (sic!) fans, from the musicians, from people who dealt with the subject of satanism for a long time. But also people how are against the whole scence. Not for the weak of heart. Other than that, it is an very interesting read..." Anna på Tongues of Destruction

"Highly recomended." Andrew Ian Dodge på Dodgeblogium

Här har vi en bok som definitivt upprör framför allt de som inte befinner sig inne i Black Metal scenen - och dessutom några som befinner sig i den - Varg Vikernes till exempel! Boken har kommit ut i två upplagor, en 1998 och en 2003 - så det är ingen "ny" bok i den bemärkelsen.

Vad den däremot gör som ingen annan bok är att på ett fullkomligt utmattande sätt ta upp den norska blackmetalscenen, framförallt de mord och kyrkobränder som förekom i både Norge och Sverige.

Underhållande, javisst, men också jävligt otäckt, och fascinerande. Det jag slås av genomgående är den fanatism som vissa personer i boken uppvisar, deras närmast totala likgiltighet både för sina egna och andras liv, och att blackmetal handlar om så mycket mer än att bara spela musik.

Hårda klappar

Försökte stå emot - men det gick inte så bra. Efter att ha sett alla årsbästalistor som folk har gjort i diverse tidningar och konstaterat att folk är helt insnöade på Justin Timberlakes Futurefucksounds (sic!) så knappade jag in följande lista på vad jag tycker är årets höjdpunkter i skivdjungeln - och vad som kan passa till julklappar.

God jul önskar Metallbibliotekarien.

För läsare av denna blogg torde det inte väcka förvåning att järnjungfrun ligger på listan - sällan har Iron Maiden låtit så fräscha som på A matter of life and death. En ren njutning från början till slut - krävande visst - men lite tuggmotstånd är ju alltid bra.

Lombardo tillbaka - och helt plötsligt känns thrashpapporna i Slayer precis så brutalt hårda, snabba och religionskritiska som för 14 år sedan då kaggedaskaren lämnade skeppet. Ren råthrash med vissa tendenser till utveckling - men stompet och Lombardos kusliga kommando över 16-delarna på bastrummorna gör att alla thrashälskare borde gå upp i brygga över Christ Illusion.

Mäktiga Mastodon fortsätter sitt utforskande av sitt egenhändigt ihoptotade universum - som ju är rejält fucked up. De här grabbarna verkar just nu inte kunna göra några fel - det funkar alldeles förträffligt att ha en blå älgvarelse på omslaget om man lirar som kvartetten från Atlanta. Blood Moutain är en speedtripp på en magnumkula - och en skiva som stannar kvar länge i skallen.

Jag skiter i vad alla belackare säger - The dead eye golvar mig numera som en näve från Armand Kranjc. Inte som rEVOLVEr, One Kill wonder, Made me do it eller The Haunted - vilket är senaste släppets styrka. The Haunted har haft mod nog att förändra sig - vilket förtjänar respekt bara det. Att sedan resultatet faller mig i smaken som en kall öl på en sommardag - det är bara en bonus.

Jag är jäkligt glad över att Anders valde att fortsätta trumma efter att Nasum lades ner som en följd av Mieszko Talarczyk omkom i tsunamikatastrofen i Thailand. För vilken spark i valfritt känsligt område The Contaminated Void är! Grindinfluenserna finns där, rent för jävla bra deathgrowl - men också ett jäkla sväng av örebrocombon.

Ytterligare en stark platta från In Flames. Här har bandet tagit ut svängarna - titellåten Come Clarity är verkligen inget som bandet hade gjort för 10 år sedan. Sväng, speed, snygga gitarriff och en Anders Fridén som sjunger mer övertygande än någonsin.

Choosing death - fet bok om death metal och grindcore

Albert Mudrian har med Choosing death - the improbable history of Death Metal and Grindcore åstadkommit en lika rolig som initierad redogörelse för dessa två extrema grenar av metal.

För oss som gillar death metal och grindcore har det länge saknats en rejäl volym som på ett heltäckande sätt visar på hur genrerna uppkom. Det är därför extremt kul läsa denna gediget genomarbetade bok. Faktum är att vissa recencenter har blivit deprimerade över hur heltäckande boken är - eftersom den inte lämnar kvar någonting att utforska för andra!

Den första grindcoren jag lyssnade på var Napalm Death - och här får man veta precis allt bakom detta bands alla medlemsbyten. Förutom att texten är heltäckande - mängden intervjuer som Mudrian har gjort är rent imponerande - finns här drösvis med bilder, bland annat bilder på en mycket ung Nicke Andersson från tiden då Entombed hette Nihilist. Men absolut roligast är historien om hur Deicide skaffade sig skivkontrakt - Glen Benton stövlade helt enkelt in på Roadrunners kontor, slängde en demo på direktörens skrivbord, röt "Sign us you fucking asshole" varpå han stövlade ut igen! Uppenbarligen gjorde det intryck - för dagen efter var bandet signat!

Helt enkelt - gillar du dödsmetall eller grind är Choosing death en trevlig volym att ha i hyllan.

Inspelning i Örebro

Örebro har alltid betytt två saker för mig - mina trevliga släktingar och Nasum. En helg i början på december fick jag anledning att lägga till ytterligare en trevlig och hård grej - demoinspelning med Auto da Fé.

Jag lirade tidigare i ett band, Blackshift, som innan vi lade ner hann spela in 2 demos, varav jag var med på en tillsammans med en basist som heter Jakob. Denne furiöse man bor numera i Örebro där han tillsammans med Tommy utgör bandet Auto da fé. I ett svagt ögonblick på fyllan gick jag med på att lägga trummor på Auto da Fés nya demo. Föga kunde jag ana att det skulle bli så kul och kännas så bra som det gjorde.

Dag 1

Att rigga trummor brukar ta rätt lång tid, även om man kör på en så pass liten uppsättning som jag gillar. Vi fick hela kitet uppriggat och soundcheckat på runt 3 timmar, och jag måste säga att jag sällan har spelat på ett så pass välljudande trumset. Studion vi spelade in i har det inte särskilt metal-klingande namnet Rymdklang. Vad som däremot fanns var en hel mängd bra trummor. Nu kan jag såklart inte motstå att delge vilka grejer jag körde på - så är man inte fanatiskt intresserad av trumstorlekar kan man hoppa över nästa stycke.

Jag körde på en Slingerland-kick 24"x 24" som man verkligen fick bra ljud ur. De två tommarna var Yamaha Maple Custom 10" x 10" och 12"x 10" samt en Slingerland 16"x 16" (tror jag) och en Premier 14"x 6 1/2" (dock lite osäker på djupet). Min Tama Iron Cobra Jr dubbelpedal, samt 14" Bosphorus hi-hat, 16" Sabian AAX Studio crash, 8" Meinl Amun splash, 19" Paiste Signature Full Ride, 18" Sabian B8Pro Rock Crash och 20" Paiste 2002 China.

Jag var med på sex låtar, men första dagen hann vi bara med "Weakling" en något omarbetad version sedan Blackshift och "Like Puppets" två rejäla thrashlåtar där jag verkligen fick upp stompet i tvåtakt.
Dag 2

Dag två började i samma anda med "Vermin" en låt som klockar in på strax under 2 minuter. Då förstår ni säkert att det är plattan i mattan som gäller. Med hälften av låtarna kvar började både jag, Tommy och Jakob känna oss lite mer avslappnade, vilket märktes i hur snabbt det fortsatta arbetet gick. "The Museum" är en midtempolåt där man verkligen kan groova. Visserligen älskar jag tvåtakt, men sväng är inte att förakta. Med denna under bältet tog vi oss an den kanske svåraste låten "Progression of disorder", en låt jag oroade mig för skulle bli en riktig bromskloss - men mina farhågor besannades inte och facit blev 2 låtar på 3 timmar - vilket verkligen kändes helt OK.

Med en låt kvar att spela in och självförtroendet på topp blev den sista låten "Nothing so disgusting" den svåraste, eftersom jag jammade fram trumstämman. Talande nog tog denna sista låt nästan 2 timmar att få acceptabelt hård.

Klockan sju på lördagen korkade jag upp en redigt kall öl och lutade mig tillbaka medan Marie lade körstämmor...

Till slut - äras den som äras bör: Stort tack till Adam Svensson som hjälpte till att lägga in trumpartierna i GP och till Jakob och Tommy som gav mig tillfälle att både trumma och spräcka skinn.

Gammal är äldst part II - Iron Maiden

För mig kommer alltid Iron Maiden att ha en speciell betydelse, med tanke på att det var järnjungfrun som fick mig in på hårdrock. (För er som vill veta mer om hur det gick till kolla den första posten på bloggen). Därför är det extra roligt att se att det sedan 1999 helt återförenade bandet fortfarande har relevans för scenen. Bara det faktum att man säljer ut 3 föreställningar i Globen (39 000 åskådare bara där) plus en till i Skandinavium på bara några timmar vittnar om att bandet fortfarande har Sverige i ett fast grepp.
Många förväntar sig att bandet alltid ska köra de gamla klassiska låtarna – framför allt från de 7 första plattorna. Och bandet har en imponerande låtkatalog att gräva ur. Därför är det modigt att köra hela A matter of life and death som en första del av konserten. Blandade känslor förstås – men nya plattan håller för en genomspelning – tvärtemot vad många recensenter tycker (läs Joachim Smith i Sydsvenskan 11/11). Ljudet är kanonbra, scenen maffig i form av en krigsskådeplats med Eddie som stridsvagnsförare, och så har bandet Bruce Dickinson, mannen som kan engagera varenda människa som befinner sig i Globen. Vilket han också gör. Personligen tycker jag att bandet verkligen har tagit tillvara grejen att man nu har tre gitarrister – de snygga stämmorna från Dave Murray, Adrian Smith och Janick Gers står som spön i backen, och den mäktiga kompsektionen med kanske världens fulaste trumslagare Nicko McBrain bakom sitt till storleken imponerande kit och Steve Harris på bas gör den här kvällen till en festkväll. Maiden avverkar i rask takt de tre första låtarna från plattan (”A Different world”, ”These colours don’t run” och den mäktiga ”Brighter than a thousand suns”) med en imponerande frenesi och spelglädje. Det här är det bästa jag någonsin har sett på en scen kommer jag på mig själv att tänka – och då såg jag ändå Slayer dagen innan! Samma intensitet hålls genom hela konserten och när bandet river av ”For the greater good of God”, plattans bästa låt tycker jag, får jag gåshud.

Visst, det märks att vissa i publiken blir lite besvikna, men efteråt hör jag ändå många säga att konserten var mycket bra trots att bandet inte spelade så många klassiska låtar, som till exempel ”Run to the hills”. Det överväldigande intrycket blir ändå att alla är lika glada som grisar i gyttja över vad Maiden gör på scen. När sedan bandet avslutar med ett knippe låtar från tidigare plattor – ”Fear of the dark”, ”Iron Maiden”, ”Two minutes to midnight”, ”The evil that men do” och ”Hallowed be thy name” vet lyckan inga gränser. En totalt okänd kille omfamnar mig i rent glädjerus och vrålen som stiger mot Globens tak när Dickinson manar oss att skrika för honom blir mäktiga vittnesmål om att Iron Maiden fortfarande är ett av världens bästa band.

Gammal är äldst part I - Unholy Alliance

Snacka om att Slayer kommer att lämna ett stort hål efter sig när bandet lägger ner. Fredagens (17/11) uppvisning i rå, aggressiv metal på Malmömässan lämnade få i tvivel om detta.

Det enda bandet som i någon mån kunde matcha huvudaktens sköna lir var In Flames som med sin avskalade men ändå effektiva show lyckades få publiken med sig. Anders Fridén må vara avskydd av många, men hans ödmjukhet är så extremt sympatisk att man bara måste kapitulera. Han får publiken att hoppa upp och ner till ”Only for the Weak” en låt som combon river av tillsammans med ”Pinball Map”, ”Egonomic”, ”Trigger”, "Cloud Connected", ”The quiet place”, ”My Shadow” samt titellåten från senaste plattan Come Clarity och ”Take this life”. Bäst på scen är trummisen Daniel Svensson som är jämn, tight och har svinsnygga fills.

Children of Bodom från Finland levererar sin metal ganska tight, men förmår inte engagera mig nämnvärt (sorry Henke) – framför allt eftersom de använder sig så fruktansvärt mycket av keyboards. Att dessutom keyboardisten har handen fast förankrad på pitch-bendern gör inte saken bättre. Gruppen har dock en skön frontfigur i Alexei. Den enda låten jag kommer ihåg är ”Needled 24/7” från Hatecrew deathroll.

Lamb of God har i vissa fall sagts vara det band som plockade upp Panteras fallna mantel – inget bandet gör på scen kan övertyga mig om det påståendet. Varenda låt låter likadan. Thine eyes bleed missar jag helt – mycket beroende på att bandet har ett kort set och att det börjar spela 10 minuter innan aviserad konsertstart!

Vad man dock kan konstatera är att de allra flesta har kommit för att beskåda thrashpapporna i Slayer – under de föregående bandens set hörs alltmer frekvent ju längre kvällen lider vrålet ”Slaaaayer” – och bandet gör ingen besviken när de går på vid halv elva med ”Disciple”. Tom Araya må se ut som en trevlig jultomte med sitt grånande skägg – men han frustar ut texterna med en sådant frenesi att man blir imponerad. Bandet har inget kvar att bevisa, men de verkar inte har tröttnat på att stå på scen. Att trummisen Dave Lombardo finns tillbaka i fållan och kvällen i ära är på ett grymt spelhumör gör konserten till en virvel av rå kraft. Ljudet är föredömligt högt – så högt att man känner varje bastrumslag (och de är ju många) i hela kroppen. Slayer gör allt rätt denna kväll – de vet att många har kommit för att höra ”War Ensamble”, ”Die by the sword” ”Mandatory Suicide”, ”Seasons in the abyss”, ”Dead skin mask”, South of heaven”, ”Raining blood” och ”Angel of Death” och kör också dessa låtar – samtidigt som de har stoppat in några riktiga köttben från senaste släppet Christ Illusion – ”Jihad”, ”Cult”, ”Eyes of the insane” och den supersnabba ”Supremist”.

Coolast är dock att Slayers marshallförstärkare är uppriggade som uppochnervända kors – det blir inte mer metal än så och jag konstaterar med visst vemod att Slayer kommer att lämna ett stort tomrum efter sig när bandet lägger av – ett faktum som oftare kommer upp i intervjuer som bandet ger än tidigare. I den stund jag går från Malmömässan är jag dock alldeles för nöjd för att tänka på det.

Våld för den tänkande människan?

I torsdagens Sydsvenska dagbladet (20061101) tyckte Jonn Jeppson med en lånad fras från Converge-sångaren Jacob Bannon, att detta var våld för den tänkande människan.
Så var den här, The Dead Eye - The Haunteds efterlängtade uppföljare till rEVOLVEr. I mina ögon är denna platta lika efterlängtad som Slayers Christ Illusion och Iron Maidens A matter of life and death.

Trots att skivan har gått att få tag på ett bra tag via nätet skulle jag inte få för mig att ladda ner skivan - The Haunted har länge tillhört mina favoriter och de förtjänar varenda krona de kan dra in på sin musik. Enligt gruppen själv är detta plattan de alltid velat göra - bra låtar och precis den produktion som gruppen själv velat ha - finns representerat på The Dead Eye. Men lika mycker ros som skivan har fått, har det delats ut minst lika mycket pisk - och att denna skiva skiljer sig väsentligt från Göteborgscombons tidigare alster blir tydligt redan med första låten. "The Premonition" är miltals från "Hate song" (The Haunted) "Dark Intentions" (Made me do it) "Privation of Faith Inc." från brutala One kill Wonder och "No Compromise" (rEVOLVEr). Naturligtvis finns här stänkarlåtar med fullt ställ och en Dolving i gammal god gastarstil - "The medication" är en sådan till exempel. Det som är plattans välsingnelse och förbannelse (beror ju helt på vem man frågar) är de låtar som bryter den traditionella mallen - fullt ös - som majoriteten av fansen verkar förvänta sig av The Haunted, låtar som "The Fallout" och "The Reflection" till exempel. Dessa är mer groove-orienterade än vad jag har hört gruppen vara på de tidigare alstren.

Efter första genomlyssningen visste jag inte vad som hade drabbat mig - att vissa spår nog skulle kräva ytterligare genomlyssningar stod helt klart - men jag blev inte besviken direkt. Genomlyssning 2 och 3 genomfördes genast och jag börjar mer och mer inse att detta är plattan som antingen kommer göra The Haunted riktigt stora, eller i någon mån visa vart gruppen är på väg med kommande plattor. Det som jag verkligen gillar med The Dead Eye är den verkligt skitsnygga produktionen, Dolvings rent lysande texter och att här finns tillräckligt med mumma för att tillfredställa mitt behov för full speed på kaggarna och snygga riff.

Tycker man att One Kill Wonder är gruppens definitiva zenit kommer man nog att känna sig splittrad efter några genomlyssningar, rent av besviken - The Dead Eye så mycket mer än en ventil för ursinnig speed och vrål från helvetet. Är då detta våld för den tänkande människan? Det kan det säkert vara - problemet är bara, och detta har skivans kritiker en poäng i - thrash handlar inte så mycket om att tänka - det handlar om mosh. För dem som å andra sidan ger plattan en chans kommer man att upptäcka att den växer för varje lyssning.

För er som föredrar mer traditionell thrash kan jag varmt rekommendera The Scorned från Helsingborg - och deras Demo 2006. Två stenhårda, frustande vidunder till låtar som lämnar mig kippande efter luft och längtande efter mer.