Lite rensning

Såg till min stora besvikelse att jag inte kan gå på Scandinavian ProgPower på The Rock i november. Varför? Jag jobbar hela helgen! Japp, både lördag och söndag går åt till att hjälpa i och för sig trevliga människor som har sökt sig till biblioteket. Well, well....

Sen har jag tagit bort den feta listan över Helsingborgs stadsbiblioteks metalplattor eftersom vi har bytt system så stämmer inte den listan alls. Tanken är att det ska komma upp en ny, tydligare och framförallt utökad lista när jag lärt mig hur jag gör dynamiska länkar igen.

Hatesphere ställer in Dimmu-turnén

Enligt Blabbermouth kickas Hatesphere's sångare med omedelbar verkan vilket leder till att bandet ställer in sin medverkan på Dimmu Borgirs turné i höst. Tur att man hann se bandet i Helsingborg, men ändå lite trist eftersom jag tyckte att Jacob Bredahl stod för en gedigen sånginsats på Hatespheres senaste släpp Serpent smiles and killer eyes.

Woohoo!

Med risk för att låta som en självgod jäkel sticker jag ut hakan och hävdar att bästa stället att bo på i Sverige denna höst/vinter är Skåne. Varför? Därför att de fede konserterna i regionen är många, och riktigt riktigt tunga.

Om Dark Tranquillitys spelning på KB för några veckor sedan var en bra start på konserterna denna höst skäms inte fortsättningen för sig heller. Först ut är de gamla rävarna i Entombed tillbaka i god form med släppet Serpent Saints på The Tivoli i Helsingborg nästa fredag - och äntligen ska jag se till att bocka av detta band från min måste-se-lista. Känns närmast perverst att man inte har sett denna legendariska kombo live! Hoppas att de kör "Out of hand" från favoritsläppet Wolverine Blues - då lär jag få storspatt av glädje!

Entombed i all ära - Behemoth smäller högre just nu i min bok, vilket läsare av denna blogg nog vet. Annars kan man kolla här. Skånes närhet till Köpenhamn är nånting som inte nog kan prisas denna höst - för i Köpenhamn ligger The Rock, klubben som har bjudit på band som Cannibal Corpse, Hatesphere, Morbid Angel, ja ni fattar att det är heavy shit vi pratar om här. 11/10 lär stället brisera när den polska death/blackbataljonen med trumdemonen Inferno bakom kaggarna anländer för leverans av sonisk slakt.

Oktober verkar bli den mest konsertspäckade månanden under hösten, för ytterligare två konserter i slutet på månaden - Eastpack Antidote turnén med helsingborgsmetallarna Soilwork som headlinare på KB 27/10 samt Dimmu Borgirs gig på Mejeriet i Lund tillsammans med Hatesphere och Amon Amarth månadens näst sista dag - borgar för att nackkotorna är rejält nerslipade och plånboken ganska tom efter dessa urladdningar!

Men det är bara att ladda om inför Scandinavian ProgPower på The Rock den 10/11 som även finns i tvådagarsversion om man nu skulle känna för det. Hoppas bara att Darkane genomför sin spelning trots Andreas Sydows avhopp.

Efter vad jag tror kan bli det mest tekniska giget under hösten dröjer det exakt en månad till en helvetes urladdning i KB-hallen när Black Crusade turnén kommer för att med Robb Flynns ord "to plunder all of the vodka in all your towns and see our beer-breathed brethren pillaging alongside us". Black Crusade paketet har en verkligt imponerande line-up. Vad sägs om Machine Head, Arch Enemy, Trivium, Dragonforce och Shadows Fall?

Enough said.

Fet inledning på konserthösten med Dark Tranquillity

Tänk vilken skillnad det är på spelningar och spelningar! Dark Tranquillity smäckte järnet på KB i lördags inför en närmast dyrkande publik.

Läsare av denna blogg vet att jag gillar KB som lokal - desto trevligare blir den när den fylls av en massa metalheads helt inställda på att banga järnet till Blofly, Sonic Syndicate och kvällens headlinare Dark Tranquillity. Blofly måste ha spelat världens kortaste set, för när jag snubblar in på KulturBolaget vid 21.20 är redan Sonic Syndicate igång. Jag behöver inte lyssna särskilt länge för att konstatera att ljudet är väsentligt bättre än när jag såg gruppen på Malmöfestivalen i augusti, men å andra sidan sedan när får man uppleva bra ljud på den festivalen? Bandet öser på som fan, och lyckas bra med att värma upp publiken - det moshas till och med i blygsam skala längs framme vid scenen.

Ända sedan jag såg DT på Sweden Rock i somras har jag velat se bandet igen, mycket för att ett dödsmetallband (även om det är melodiskt) inte funkar speciellt bra i dagsljus. Om bandet funkar bättre på en rökinpyrd scen? Det kan man konstatera redan till första låten - "Terminus (where death is most alive)" för ett sådant spelglatt gäng som står på scen får man leta efter! DT är sprängfyllt av självförtroende och det märks. Bandet matar på med "The lesser faith", "Misery's crown", "Lost to apathy", "The new build", "Inside the particle storm", "Blind at heart" plus en mängd andra som jag inte kommer ihåg namnet på!

I absolut centrum står Stanne, denne demoniske publikdominator vars röst är så vansinnigt bra! Hans publikkontakt borde vara förebild för alla frontmän - han till och med stagedivar!

Resten av bandet gör sitt till, och verkar stortrivas, men det är ändå sångarens makalösa glädje som sitter kvar i skallen, även några dagar efter konserten.

Svängig döds

Legendariska dödssvängbataljonen - Entombed - är tillbaka. Och som de är tillbaka!

1993 traskade jag till vardags omkring på en gymnasieskola i Karlskrona. I min klass gick det en kille som beslutade sig för att skriva ett fanzine, i vilket tanken var att jag skulle skriva skivrecensioner. Vilken tur att Entombed hade kommit ut med mästerverket Wolverine Blues ganska så lagom innan första numret. Jag skrev en lång och glödande recension av plattan som verkligen imponerade på mig med sitt röjiga sväng, och avslutade den med orden "suveränt. Köp för fan!" När zinet kom hade min klasskompis strukit allt förutom just de avslutande orden!

Icke desto mindre gjorde skivan ett stort intryck på mig, precis som de flesta av Entombeds plattor, och därför är det så jäkla kul att se att gruppen trots avhopp levererar en platta som Serpent Saints.

Skivan har fått ett blandat mottagande, vissa tycker att bandet har sina bästa dagar bakom sig, och att de hade förväntat sig mer av denna institution inom dödsmetallen. Andra tycker att bandet med LG Petrov i spetsen visar att det inte är uträknat. Personligen tycker jag att plattan är om inte i samma klass som många av gruppens andra plattor (som Wolverine Blues och To ride, shoot straight and speak the truth) men ändå ett styrkebesked. Svänget som har blivit något av ett signum för bandet finns här, LG:s karakteristiska röst, som även om det finns grymmare growlare därute ändå är så fruktansvärt bra, och en tung fet produktion på gitarren (japp, bara en numera) gör att man bitvis går upp i brygga över plattan. Titellåten, "Masters of death", "Ministry", "When in Sodom" gör att jag bara vill gå ner på alla fyra och dyrka detta band som en hund från helvetet, medan andra låtar inte gör mig lika tokig av satanisk glädje.

Trots dessa reservationer måste jag ändå rekomendera Serpent Saints - det finns så pass många starka ljuspunkter på plattan för detta.

Metal på Malmöfestivalen 2007

Metal på måndagar är inte det optimala om du frågar mig, men med tanke på att metal från Sonic Syndicate, Mayhem och Testament erbjuds så ska jag verkligen inte klaga.

Platsen är precis som förra året Mölleplatsen, ett bra drag eftersom man då endast får musik och slipper de horder av försäljare som infesterar varje stadsfestival. Sonic Syndicate är först ut, och här har vi ju ett band på uppåtgående - som förband till Dark Tranquillity på bandets Skandinaviensväng och som del av Easpak Antidote paketet både turen runt Sverige och utlandssvängen ( då med Soilwork, Caliban och DT) har man mycket kul att se fram emot.

Dessvärre lider bandet av ett riktigt sunkigt ljud, något som gör att jag inte riktigt kan njuta fullt ut av bandets melodiska dödsmetall. Men visst ser man att dett nog kan bli ett band att räkna med i framtiden. Absolut coolast är Karin Axelsson på bas.

I varenda tidning jag har läst de senaste dygnen har Mayhems gig, ett gig som jag blev högeligen förvånad över när jag fick reda på det. De flesta artiklarna har ganska självklart tagit upp om bandet skulle ta med sig grishuvuden på scenen eller inte. Det gör bandet inte. Vad det däremot gör är att släpa upp en tornado av ondska och larm. Sångaren Attilla ömsom väser ömsom gallskriker fram rent hat.

Demonen bakom trummorna Hellhammer hamrar på med en ferocitet som bandets musik behöver. Bandet är inget favoritband, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av den maskin som Mayhem trots allt är. Totalt kompromisslös blackmetal som får djävulen själv att framstå som en korgosse.

Regelbundna läsare av denna blogg vet nog att jag är smått tokig i bra thrashmetal, och det torde inte förvåna nån att för mig var Testaments gig kvällens absoluta höjdpunkt. Testament har ju inte som flera av sina medband i 1980-talets thrashvåg från Californien (Metallica, Megadeth, Slayer) sålt lika många plattor, men vilka låtar bandet har! Giget är en kavalkad av matig thrash - inledande "The Preacher" sätter tonen, och bandet fortsätter med att mata på med "The new Order", "Souls of Black", "Practice what you preach", "Into the Pit", "Over the wall", "Low", "The Haunting", "Sins of Omission", "Electric Crown" och en av mina absoluta favoriter "D.N.R." från bandet senaste studioplatta The Gathering. Jag och och min kompis Henke är lika glada som två småpojkar som har fått nycklarna till godisaffären. Enda negativa är egentligen att bandet inte kör "Trial by Fire", "Burnt Offerings" eller överhuvudtaget fler låtar från The Gathering en ren slaktarplatta, med låtar som nye trummisen Nick Barker med lätthet skulle sätta.

Ofrånkomlig mittpunkt på scenen är Chuck Billy, denne man som återhämtade sig från cancer och numera ser helt frisk ut. Som vanligt med sitt halva mikrofonstativ vrålar han ut texterna med sin rent fantastiska growlröst.

Som sångare måste Chuck vara skitglad över att ha Alex Skolnick och Eric Peterson på gitarrer för det liras luftgitarr till varenda liten grej som yxmännen gör.

Det är genuin glädje och i det närmaste totalt publikfriande, men vad gör det egentligen?

Hela bandet verkar ha skitkul och det fyras av leenden från samtliga bandmedlemmar utom från Nick Barker som sammanbitet levererar stompet från sitt från Dimmu-tiden betydligt nedslimmade trumset. Riktigt kul verkar dessutom Björn "Speed" Strid ha, speciellt när Chuck under "Disciples of the Watch" springer ut till sidan av scenen och låter Björn vråla Obey!!!!

Kompetent 2-taktsthrash

Danska thrashmaskinen Hatesphere har med Serpent eyes and killer eyes gjort ett sjukt starkt album.


Här finns rötterna i gammal hederlig två-taktsmatarthrash i så pass riklig mängd att man som thrashdiggare kapitulerar, men det känns för den skull inte särskilt mossigt. Recensionerna har överlag varit positiva.

Skivan rivstartar med "Lies and Deceit" och det är så att man vill hoppa upp och ner av glädje för det matas 2-takt och köttiga riff så att man känner att thrashmetal, det är nåt av det bästa som finns i musikväg. För mig som bara har hört bandets Ballet of the Brute, plus en konsert tycker jag att framförallt produktionen på Serpent... är riktigt riktigt bra. Bandet har lyckats få fram en ganska tydligt ljud utan att förlora den skitigheten som jag tycker att bra thrash ska kännetecknas av. Att man sedan har begåvats med en riktig riffmästare i Pepe, som också står för de flesta av låtarna gör ju inte saken sämre.

Så, ett litet kort inlägg om en skiva som om man inte har den och gillar thrash bör pallra sig iväg till skivaffären och införskaffa.