Tystnad

Nä - bloggen är inte död, jag råkar bara ha semester - ett faktum jag helt glömde bort att nämna jag jag gick från jobbet för lite drygt en vecka sedan. Dock kan man inom en snar framtid läsa lite om Helsingborgsfestivalens subfestival Tumstock metaldag i fredags - en dag då Soilwork golvade publiken totalt. På onsdag drar jag Wacken Open Air vilket nog kommer att resultera i ett fett reportage. Att säga att jag ser fram emot festivalen är ett understatement - Maiden spelar första kvällen och även om jag snöat in på lite tyngre grejer har Maiden en speciell plats hos mig - Number of the Beast var den första hårda plattan jag köpte när jag var 12. Reportagen kommer att finnas på Werock

Lite nytt

Lite stiltje på bloggen - men semestern närmar sig och därmed lite mer rännande på konserter.

Under tiden kan man surfa in på Werock.se och läsa en intervju jag gjorde med Anders Jakobsson, trummis i grindande death metal-bandet Coldworker.

Nästa vecka brakar den i övrigt värdelösa Helsingborgsfestivalen igång - om man undantar subfestivalen Tumstockfestivalens fredagslineup: Soilwork, Darkane, Volbeat och Faithful Darkness bland andra - vilket nog kommer att borga för en redigt kul upplevelse på Gröningen. Att det dessutom är helt gratis gör ju inte saken sämre.

Akademisk kartläggning av den svenske hårdrockaren

7.2 Stereotypisk profil

Jag väljer att runda av denna avhandling med en resultatsammanställning i form av en profil
över den stereotypiska svenska hårdrockaren.
Denne är en vit 29-årig man som vuxit upp och fortfarande bor i ett arbetarhem, en lägenhet i någon av landets större tätorter. Han har gymnasieutbildning, kanske med industriteknisk inriktning, och uppehåller sig jobbande. Nämnde ateist har ett samboförhållande som varat i över ett år men förmodligen ännu inga barn. Familjen och
vännerna är det viktigaste i hans liv, vilka han försöker umgås med flera gånger i veckan, medan karriär och utbildning inte betyder lika mycket. Han röstar förslagsvis på Socialdemokraterna eller ett mittenparti och är något intresserad av politik. På fritiden spelar han gitarr och motionerar en till två gånger i veckan men är inte speciellt intresserad av friluftsliv. Den relativt unge mannen är svag för öl, särskilt av den ljusa sorten, och dricker sig berusad minst en gång per månad, men går oftare ut och äter än han besöker krogen. Möjligtvis snusar han, och det i så fall på vardaglig basis, men röker sannolikt inte och är ej heller speciellt intresserad av andra typer av droger.
Han har lyssnat på metal i mer än tio år och uppskattar flera olika typer, främst de
musikaliskt mer lättillgängliga genrerna. Musikkonsumtionen är relativt hög och han köper
hårdrocksskivor för upp till 250 kr i månaden, samt laddar ned upp till fem album via Internet.
Utöver metal gillar han rock och kanske också klassisk musik, blues och jazz, men skyr
kommersiell musik. Annan masskultur faller honom heller inte i smaken, istället föredrar han
ungdomliga, maskulina och nischade genrer – exempelvis fantasy och skräck – och en del
kulturprodukter av det mer legitima slaget.
Med förmodan hyser han uppfattningen att omvärlden ser ned på honom på grund av hans
musiksmak – samtidigt som han själv anser sig stå över densamma – samt att han genom
smaken är lätt att känna igen till det yttre. Trots detta har han inte nödvändigtvis långt hår eller enbart svarta kläder. Chansen är desto större att han tatuerat eller piercat sig, och han tycker sannolikt om att bära plagg i läder eller denim.

Andreas Rana har skrivit en uppsats om oss hårdrockare betitlad Dom kallar oss hårdrockare - en kultursociologisk kartläggning av den svenska hårdrockspubliken. Om jag personligen hade passat in på ovanstående stereotyp borde jag egentligen inte ens hittat uppsatsen, än mindre läst den, och med stor sannolikhet inte tyckt uppsatsen som varande särskilt intressant. Naturligtvis finns det som tur är avvikelser från stereotypbilden av hårdrockaren som en socialt missanpassad individ som full på öl, svartklädd med nitar skränande drar fram till borgerlighetens stora fasa över denna anomali till mainstreamkulturen.

Hur som tycker jag att det var kul att läsa uppsatsen, även om den akademiska skrivformen av hävd och genom paradigm är ganska torr.

Avdelning puckade rektorer

Aftonbladet har en mycket läsvärd artikel som handlar om Emil Koverot, black metalmusiker och lärare som fick sparken innan han ens hann börja på sitt jobb på Hammargymnasiet i Gamleby. Den enda motiveringen han fick var att han just var hårdrockare.

Tänker inte skriva så mycket mer om detta, artikeln är ganska förklarande. Det pågår även en liten diskussion på Shadows of the North.

DIO återvänder till huset

DIOs "Holy Diver" återkom på något mystiskt sätt till biblioteket idag - så nu har personen som förmodligen inte hade tänkt lämna tillbaka skivan fått en fet slant i övertidsavgift - förutom inkassokravet som kvarstår på alla andra medier han lånat. För egen del är jag bara glad att plattan har kommit tillbaka.

"Holy Diver" är i det närmaste att betrakta som en platta som varje bibliotek med självrespekt bör ha till utlåning - för trots att den har en hel massa år på nacken - den kom ut 1983 - håller skivan en jävla hög standard. Värt att betänka att det måste ha varit en headtrip för Ronnie James Dio att dels ha varit med på BLACK SABBATHs "Heaven and Hell" för att sedan bara fortsätta med ett grymt flyt med "Holy Diver".

Samtliga låtar håller en väldigt hög standard - personliga favoriter är Gypsy och Don't talk to strangers - och normalt sett brukar det räcka med ett starkt låtmaterial, fast man tackar ju inte nej när det levereras av ett grymt tajt band som på denna skiva.

This is fucking Opeth!

Efter mästerverket Ghost Reveries hade jag lite dubbeltydiga känslor inför närmandet av Opeths senaste släpp Watershed. 3 genomlyssningar senare inser jag att den oro jag hade över att bandet stagnerat var totalt obefogad.

För mig har Opeth alltid varit bandet vars skivor markerat utveckling mer än någonting annat, samtidigt som man från första tonen hört att det är Opeth. Hur lätt hade det inte varit för bandet att fortsätta i samma spår som Ghost Reveries hade plogat upp? Istället känns det som bandet med Mikael Åkerfeldt i spetsen inte ens ställt sig den frågan. Detta är första plattan med Martin Axenrot bakom trummorna - att bandet inte behöver ångra den rekyteringen blir uppenbar från första slaget. Snacka om mångsidighet - svängigt när det behövs, blästrande blastbeats när det behövs (lyssna bara på "Lotus eater") golvar denne hårdslående batterist mig totalt.

Likadant är det med gitarristen Fredrik Åkesson (ex-Arch Enemy) vars lir inte lämnar mycket övrigt att önska.

Att Opeth är en kanal för Åkerfeldt att ovanpå en heavy metalgrund kunna projicera en hel massa andra influenser är ingen hemlighet - bandets proggighet blir extremt uppenbar i alla låtar förutom inledande "Coil" som är en lugn ballad med kvinnlig sång på (skött av Axenrots flickvän). Det är genomgående låtar på närmre 10 minuter, men tro inte att det blir tråkigt för det - det är så totalt originellt och så fantastiskt bra att jag inte tvekar att säga att när man inte trodde det var möjligt så kommer Opeth och levererar en av sina bästa plattor någonsin. Och det bästa av allt är att jag känner att plattan bara kommer att växa mer och mer för varje lyssning.

Nytt på Werock

Nya grejer på Werock.se - bland annat en intervju jag gjorde med Höganäs stolthet Faithful Darkness. Som vanligt i månadsskiftet en hel massa nya skivrecensioner.