Tack och God Jul samt Gott Nytt år!

År 2008 närmar sig sitt slut - och det har varit ett ganska bra år för metal får man ju säga; 10 i Topp listan talar sitt tydliga språk tycker jag.

Även bloggandet har nått nya höjder för min del - i den mån man tror på kvantitet kan man märka att inläggen ökar för varje år.

Stort tack till alla som har varit inne och läst och kommenterat detta år - det är alltid lika roligt när det klämtar till i inboxen av ett kommentarsmejl.

Vi syns 2009!

Metallbibliotekarien

Julbonanza på hårdrocksavdelningen

Som vanligt när nyåret närmar sig har jag gjort en ny inköpsrunda till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning.

Behöver väl egentligen inte skriva nåt speciellt om denna platta. AC/DC är tillbaka och låter precis som de alltid har gjort - Angus lirar samma ackord, spelar solon som vanligt, basisten spelar 8-delar nästan genomgående, trummisen Phil Rudd kompar tryggt, precis som Malcolm, och Brian låter som Brian. AC/DC är bandet som får många att känna trygghet i en föränderlig värld genom att låta som de alltid har gjort - bra, stabil gitarrock.

Här har vi ett band som dyrkar Riffet. En massiv gitarrvägg dominerar doom/sludge outfiten BISON B.C. och tyngden är det som prioriteras framför hastighet. En knäckande platta som hämtar inspiration från 1970-talet i stor utsträckning. "The Quiet Earth" är en perfekt platta att slänga i stereon om man känner för riktigt tung gitarrdominerande musik.

En av årets absolut bästa plattor. "Traced In Air" är lika originell som CYNICs debut från 1993, "Focus" och bräddfylld med genreutmanande musik som ställer krav på lyssnaren. En antingen-eller platta.

Helsingborgs stolhet DARKANE levererar här sin hittills bästa platta - oberäkneligt, högkvalitativt mangel. Bländande gitarrspel, trumspel, basspel och en sånginsats från nye Jens Broman gör att det rycker i headbangningsmuskulaturen från första till sista tonen.

Sugen på riktigt mörk och brutal death metal? Då bör du, om du inte redan gjort det, kolla in MISERY INDEX från Baltimore som krossar det mesta. Inte särskilt variationsrikt men riktigt bra extrem death metal med vissa grindcore-inslag räcker rätt långt när man är på det humöret.

Norsk black metal har aldrig tillhört min favoritgenre, och gör det inte efter ett antal genomlyssningar av ENSLAVEDs "Vertebrae". Dock tycker jag att det ska finnas minst en platta av ENSLAVED på varje självrespekterande biblioteks hårdrocksavdelning.

Wow! Här är en riktigt bra, annorlunda platta som bitvis är så knäckande tung att det känns som om man träffats av ett ton tegelsten i nackpartiet. Fransk metal är man ju inte bortskämd med, men GORIJA har med "The Way Of All Flesh" lagt ribban rätt högt. Ett tänkande band, vars medlemmar regelbundet går till psykologer för att lära känna sig själva bättre trotsar även det bilden av ett stenhårt manglande metalband - men när det resulterar i sån musik som på denna platta struntar jag blankt i det.

Fjorton år och med en inspelningsbudget som motsvarar flera länders BNP kom GUNS 'N' ROSES (eller Axl Rose med kompband om man så vill) "Chinese Democracy". Lika bra som "Appetite For Destruction" och "Use Your Illusion" 1 och 2? Inte på långa vägar - men här finns ett antal ganska hyfsade låtar och en del njutbara gitarrsolon - samt att Axl låter som han alltid gjort; gastande med sin påträngande röst vet jag att han gör många människor lyckliga över att skivan nu finns utgiven.

Om SATYRICONs "The Age Of Nero" skriver Jonn Jeppsson i Sydsvenskan att

"Fullängdare nummer sju – festligt nog inspelad i samma studio som Metallica använde till ”Death Magnetic” – består av åtta spår på sammanlagt fyrtiotre minuter. Soundet är så eget att black metal inte är en vidare användbar varudeklaration och musiken så avklädd att den kunde åtalas för förargelseväckande beteende. Satyr och evige batteristen Frost har rationaliserat bort varenda fras, ton och trumslag som går utan att arrangemangen kollapsar. Kvar är ett sorts genialiskt AC/DC-via-Celtic Frost-sväng, lika enkelt och lättgillat som det är slitstarkt och nyanserat. Möjligen finns här ingen stadionvältare i stil med ”K.I.N.G.” från föregångaren ”Now, Diabolical”, men i gengäld är allt ännu mer tydligt och konsekvent än sist."

Jag tycker det räcker med det.

Plattorna finns tillgängliga för utlån från den 22/12 på Helsingborgs Stadsbibliotek

10 i Topp 2008 Plats 1

OPETH – ”Watershed”

Mikael Åkerfeldt är ett musikaliskt geni, låt oss slå fast detta redan nu. ”Watershed” är en triumfatorisk ”comeback” för ett band som med sin originalitet når ut, mycket välförtjänt, till stora lyssnarskaror, och som verkar förföra oavsett om man gillar death metal eller progg.
Hade jag gjort en platta så fantastisk som ”Ghost Reveries” hade jag nog känt en fruktansvärd ångest över uppföljaren. Om Åkerfeldt med mannar har känt så, märks det inte ett spår av denna ångest på plattan. Min ursprungliga recension av skivan hade rubriken ”This is fucking Opeth!” för är det något band som så tydligt särskiljer sig från andra är det OPETH. Man hör från första tonen i bräckligt vackra Coil att det är OPETH man lyssnar på. Och bara en sådan sak att öppna med en lugn ballad med kvinnlig sång gör att man höjer lite extra på ögonbrynen.

Det är förstås extremt hög standard på låtarna – men min absoluta favorit sedan första genomlyssningen är brillianta Heir Apparent som är som ett tvärsnitt av allt det OPETH står för – låtlängd, brutala partier blandande med lugnare, Åkerfeldts fantastiska sång, och ett fullkomligt sanslöst sväng. Martin Lopez tvingades sluta, men jävlar i min låda vilken ersättare bandet har i Martin ”Axe” Axenrot som mosar med sitt fantastiska trumspel genom hela plattan; sväng, brutala blastbeats, kreativt och aldrig tråkigt att lyssna på. Men framför allt är OPETH ett vansinnigt samspelat gäng, som definierar tajthet på en nivå som få andra band kan nå upp till.

"Watershed" är en platta som kommer att stå sig mycket långt in i framtiden, på grund av sin originalitetsgrad, sina fantastiska låtar, men framför allt som ett mäktigt vittnesbörd över att OPETH fortfarande är ett av Sveriges allra bästa band, som fortfarande efter 9 plattor fortsätter att bryta ny mark på ett sätt som närmast framstår som självklart.

Heir Apparent

10 i Topp 2008 Plats 2

CYNIC – ”Traced In Air”

1993 års legendariska debutplatta ”Focus” av CYNIC har nu fått en uppföljare – och låt mig säga redan nu, ”Traced In Air” är ett mästerverk väl i paritet med bandets extremhypade debutalster.

CYNIC har aldrig varit och kommer aldrig bli ett band som är älskat av alla – det spretar som fan om denna bångstyriga fyrmanna-combo som helt verkar följa sina egna regler, i den mån den har några, i skapandet av musik som utmanar örat till bristningsgränsen. ”Traced In Air” är en förhållandevis kort platta, 8 spår som klockar in på cirka 38 minuter. Ingen torde bli förvånad när jag säger att plattan definitivt känns längre i en bättre mening än dessa 38 minuter.

Sångaren/Gitarristens Paul Masvidals sköra, bräckliga, eteriska röst svävar som en dröm ovanpå det bitvis hetsiga, bitvis lugna, ofta vackra, alltid pockade på uppmärksamhet soniska ljudlandskap som CYNIC skapar. Glöm sådana saker som vers, refräng, stick – plattan känns mer som en enda lång, vindlande, komplex orgie i originalitet. Bandet, som förutom Masvidal, består av trummisen Sean Reinert, growlande gitarristen Tymon och basisten Sean Malone är en ruggigt samspelt grupp musiker som verkar ha en fullkomligt fantastisk kommunikation med varandra.

”Focus” hade ett gäng fantastiska låtar, men produktionen anno tidigt 90-tal lämnade i alla fall för mig en del övrigt att önska. Detta är inte fallet med ”Traced In Air” där produktionen signerad av Masvidal och Reinert är fullkomligt, i likhet med det mesta på denna platta, lysande. CYNICs återkomst med ”Traced In Air” är utan tvekan ett av de bästa släppen år 2008, och är en platta som kommer, och bör, hyllas lika mycket som deras debutplatta för 15 år sedan.

Evolutionary Sleeper

10 i Topp 2008 Plats 3

DARKANE – ”Demonic Art”

Helsingborgs söner i DARKANE tillhör inte den skara band som pressar ur sig en platta vartannat år – ”Demonic Art” är gruppens femte alster sedan debuten med ”Rusted Angel” från 1998. Man har hunnit med att byta sångare två gånger sedan starten – Lawrence Mackrory gastade endast på debutplattan, sedan tog Andreas von Sydow över men slutade ett par år efter plattan ”Layers Of Lies”. Med nye vrålaren Jens Broman (även i The Defaced) har bandet gjort ett riktigt storkap – aggressivt på gränsen till nervpåfrestande ligger Bromans sång som en kil rakt in i trumhinnan.

En jämförelse med SOILWORK ger vid handen att DARKANE är mycket, mycket meckigare än sina kollegor, något som kom fram mer tydligt på föregångaren till ”Demonic Art” – den här gången verkar bandet ha satsat mer på raka rör och på plattan- i- mattan- thrash när den är som bäst. För detta är vansinnigt bra – frågan är om detta inte är gruppens bästa platta överhuvudtaget. Det finns en rak linje genom hela plattan, och varje låt ligger på en mycket hög nivå – vid skrivande tillfälle håller jag dock Leaving Existence en riktigt thrashstänkare, mäktiga Impetious Constant Chaos, Execution 44 och The Killing Of I med en illvrålande Jens Broman i högform som favoriter.

Genomgående är det brilliant spel från samtliga musiker – Peter Wildoer har jag länge hållit som en av Sveriges absolut bästa trummisar; hans spel är tajt, snabbt och naturligtvis kryddat med de där vansinnes-fillen som har blivit lite av hans signum. Gitarristerna Christofer Malmström och Klas Ideberg levererar här något av det bästa spelet jag har hört – det fullkomligt glöder om strängarna i de matiga, brutala riffen som kryddar hela plattan. Basisten Jörgen Löfberg har fått till ett basljud från helvetet och fullkomligt krossar med sitt innovativa spel.

”Demonic Art” är en fantastisk platta från en av Sveriges bästa grupper och att inte ha med den på topp 10 år 2008 hade närmast varit att betrakta som tjänstefel.

Leaving Existence

10 i Topp 2008 Plats 4

BLOODBATH – ”The Fathomless Mastery”

Det finns death metal band – och så finns det BLOODBATH. En sökning på Google på söktermen ”bloodbath fathomless mastery” renderade i ungefär 112000 träffar, vilket helt ovetenskapligt får anses vara ett ganska ok resultat för den typen av musik vi pratar om här. BLOODBATH har kallats supergrupp, och låt mig säga så här, alla grupper som har Mikael Åkerfeldt som medlem bör kallas supergrupp. Dennes ursinniga growlande på ”The Fathomless Mastery” håller absolut världsklass. När han dessutom spottar ur sig rader som

The advent of Christ shall matter not to us

Abortus bastards, our nemesis be gone

Yearning to entice the cowardice in our enemy

So hasten the plague when all the rats shall come

i låten At the behest of their death då förstår ni att det är det högsta betyget man får plocka fram. En jämförelse med Åkerfeldts andra band, OPETH, ger att BLOODBATH är väldigt annorlunda musik – det är plattan i mattan, no nonsense fucking death metal som levereras på ”The Fathomless Mastery”. Två-takten (oh yeah!) dominerar kraftigt, strängarna är så nedstämda att de får gomseglet att vibrera och bänds med en fruktansvärd precision av Anders ”Blakkheim” Nyström gitarr, Jonas Renkse, bas och Per ”Sodomizer” Eriksson, gitarr. Att BLOODBATH dessutom är så lyckligt lottade att ha trummisen Martin ”Axe” Axenrot (även han i OPETH) som medlem gör att trumspelet larmar som en blästringspistol. ”The Fathomless Mastery” är årets death metal platta vad mig anbelangar, och det vill inte säga lite.

At The Behest Of Their Death

´

10 i Topp 2008 Plats 5

TESTAMENT –”The Formation Of Damnation”

Årets snyggaste omslag? Helt klart i min bok! En himmelshär av änglar över en brinnande stad i det utförandet som finns på omslaget till ”The Formation Of Damnation” uppföljaren till kanske en av de bästa metalplattorna överhuvudtaget; ”The Gathering” lämnar inte mycket övrigt att önska. Att dessutom innehållet reflekterar ytan i fråga om kvalitet gör att man i det närmaste börjar böla av lycka från första tonen i thrastitanernas återkomst.

All killer no filler är ett ganska uttjatat begrepp, men TESTAMENT kommer bra nära på denna platta. Klassisk thrash metal har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat, och Chuck Billy med mannar i det närmaste förkroppsligar denna genre.

For The Glory Of… inleder denna orgie i tvåtakt, långa briljanta solon och Chuck Billy som här sjunger bättre än på mången god dag. Jag älskade visserligen mannens growlande på 1999 års släpp ”The Gathering”, men hans sånginsats på ”Formation…” är helt enkelt suverän. Gitarrspelet, vilket som förväntat ligger på en extrem nivå, visar att Alex Skolnicks utflykter till jazzen nog var bra, eftersom han visar prov på att nu tycker han det är kul att lira metal igen. Eric Petersons lir är också synnerligen njutbart att lyssna på. Paul Bostaph, inhalkad återigen efter Nick Barkers visumproblem gör som vanligt ett väldigt habilt jobb. Den mannen slår på sin utrustning om jag säger så!

Att TESTAMENT med åren har blivit tyngre gör mig absolut ingenting – som få andra band kan de spela klassisk thrash metal och att de kan komma igen med en så pass stark platta som ”The Formation Of Damnation” efter alla de bekymmer bandet har drabbats av är synnerligen glädjande.

The Formation Of Damnation