Två dagar med Marillion

I helgen var det äntligen dags igen, efter tre år återvände MARILLION till våra breddgrader. I Köpenhamn i fredags och i Göteborg i lördags stod det återigen klart att de faktiskt är världens bästa band. Steve Hogarth hade en envis förkylning som han burit med sig ända sedan USA-svängen i juni, men detta hindrade inte honom från att köra på alla cylindrarna i Köpenhamn och de flesta cylindrarna i Göteborg. Jag har dock hört att hans röst var i princip borta i Stockholm och att publiken fick sjunga, all heder åt bandet som åtminstone inte ställde in nu när det dröjt så många år mellan besöken.

Köpenhamnsspelningen var magisk, låtlistan var en aning bättre där och bandet så taggade att det var underbart att se. Jag och Henke blev inbjudna att se soundcheck och fick då avnjuta den nya låten Power (som även spelades på konserten) samt lite pilleri pillera från andra låtar. Marillion är ett så in i benmärgen trevligt band att ingen frynte på näsan när jag och Henke försiktigt smög in på Amager Bio på eftermiddagen, istället hälsades vi med leenden och varma handslag. Väldigt trevligt och välkomnande.

Göteborgsgiget blev lite annorlunda, låtlistan gav oss fyra utbytta låtar gentemot Köpenhamn vilket bland annat gjorde att vi fick eposet Ocean Cloud. SOM EXTRANUMMER! Det var en väldigt vågad grej, att som avslutning spela en obskyr låt som bara är med på specialversionen av "Marbles" och som dessutom är tjugo minuter lång. Jag njöt. Något jag förundrades över så till den milda grad var dock de tre personerna som stod utanför innan konserten och jagade autografer - en av dem tog autografer på POST IT-LAPPAR. Jag skämdes å hans vägnar och förflyttade mig raskt till en annan del av Trädgår´n eftersom jag näppeligen vill bli sammanblandad med sådana personer. Om man nu prompt ska jaga autografer kan man väl iallafall investera i en skiva, begagnad eller vad som helst. Skumt.

Nya skivan släpps om en månad, mitt ex är förbokat och klart. Att jag ska se dem igen snart är helt självklart, frågan är bara om det blir i november i Eindhoven eller Nürnberg, eller om det blir i Port Zeelande i mars. Vad säger du Henke?

/Alex (som i den andra kanalen idag sänder en ny resa till ingenstans)

Century Media

Century Media är sedan gårdagen tillbaka på Spotify. Jag är faktiskt ganska glad över detta faktum då labeln har ett sjukt diversifierat och kvalitativt stall av artister. Så nu är det fritt fram att götta ner sig i exempelvis MARDUK, Jeff Loomis, KRISIUN, VILDHJARTA och THE AGONIST igen.

/Martin



Testaments nya

Antar att de flesta av oss som gillar TESTAMENT har sett att skivan nu ligger ute på Spotify.  Jag har sett fram emot skivan något oerhört. Nu när jag har lyssnat igenom skivan en ynka gång kommer jag på mig själv med att faktiskt fundera över om skivan lever upp till mina (höga) förväntningar. För helt övertygad är jag faktiskt inte, även om gitarrarbetet ligger på en nivå som får mig att till stora delar gå batshit crazy. Bredvid detta står till exempel Dragon Attack och Animal Magnetism två låtar som kan vara bland det sämsta bandet presterat på skiva överhuvudtaget. Och varför i hela helvetet tar man med en cover?! Det spelar liksom ingen roll att det är IRON MAIDENs Powerslave - covers är något som man ska pyssla med när man inte är ett etablerat band. Skriv egna låtar.

Återkommer om ett antal lyssningar - då jag hoppas att skivan växer med fler lyssningar i bagaget.

/Martin

Fredagslistan vecka 30: Thrash pre 1990

Dags att prata allvar och grotta ner sig i en tematisk lista som heter duga. För nu ska vi prata thrash metal, och då pratar vi seriös skit på riktigt.

Thrash metal var min första stora kärlek inom den hårdare musiken. Jag minns fortfarande med glädje första gången jag lyssnade på METALLICAs "Kill 'em All" och SLAYERs "Reign In Blood" och var lika glad som en gris i hästskit när Big 4 spelade på Ullevi förra året.

Så nu tänkte jag att ni tar jag tillfället och köttar en rejäl thrashlista innan Susanne och Alex kommer tillbaka från sina semestrar och lägger sig i ;-)

Listan har en kronologisk tilt - enbart låtar som kom ut före 1990 är med. Tänkte att det kunde vara en liten kul grej att leta upp låtar som band från den första vågen är ansvariga för.

Vi börjar med ANTHRAX. Huruvida de ska räknas till the Big 4 är ju en debatterad fråga. Jag tycker det inte, men det går ju inte att bortse från att bandet lirade thrash vid tiden för utgivningen av "Among The Living" (1987). Skivan brukar räknas till bandets bästa - och bandet har kört hela skivan ett försvarligt antal gånger under 2006 på gigdatum då bandet lirade utan backup.

I Am The Law har ett riktigt rivigt och tonstinnt mittparti som jag verkligen gillar och blir därför låtvalet från den skivan.

Nästan exakt en månad efter att ANTHRAX gav ut "Among The Living" kom DEATH ANGELs "The Ultra-Violence" ut. Skivan har ett piskande driv, och det är förståeligt då skivan spelades in på tre dagar (15-17 juni)! Ja, jösses - säg det band som kan klara det idag. Ni får inte svara BRAINDRILL.

DEATH ANGEL har ju fortfarande fanan högt och producerar skivor och turnerar flitigt fortfarande. Här får ni dock en låt som visar på den sanna old-school känslan - Thrashers.

Köttigt är det även när vi beger oss över till Europa och närmre bestämt Tyskland. DESTRUCTION är kanske ett namn som ringer bekant? Tänkte väl det. Från "Infernal Overkill" tar vi kanonlåten Bestial Invasion och går igång. Det gjorde i alla fall jag när jag lyssnade igenom låter efter många års ickelyssnande.

Vi håller oss kvar i Tyskland med KREATOR i lurarna. Här har vi ju ett band som även det kör vidare som om det inte fanns en morgondag. Lyssna gärna lite extra på den fina martinitorra produktionen i Extreme Aggression tagen från skivan med samma namn. Jag gillar den verkligen då den lyckas hålla balansen från att bli helt snustorr som METALLICAs "And Justice For All" blev.

"Peace Sells...But Who's Buying" från 1986 hör till MEGADETHs finaste stunder. Det är såklart helt okej att inte hålla med mig i detta - jag har flera nära vänner som inte har insett skivans storhet och hellre lyssnar på "Rust In Peace" från 1990 istället. Men den vrede som Mustaine kände över att ha fått kicken från METALLICA är fortfarande kännbar när man lyssnar på skivan där många av låtarna ligger på en bra nivå - ett exempel är Wake Up Dead.

Kan man ha en sådan här lista utan OVERKILL? Nä, det kan man såklart inte. Här har vi ett band som likt många andra thrashband fått en nytändning på senare år - kolla gärna in "Ironbound" eller "The Electric Age" så får ni skäppan full av bra musik. Shred är en no-nonsenselåt som bjuder på både härlig chugga-chuggaaction som glödande gitarrsolon. Och hockeykörer.

SACRED REICH har alltid varit lite av underdogs rent försäljningsmässigt - musikaliskt hör de till de mer intressanta banden. Jag hade glömt av precis hur otroligt bra gänget från Arizona kan vara i sina bästa stunder. Intressant är att senaste fullängdaren bandet släppte kom 1996 - och trots att bandet återupptog turnerandet efter en 6 år lång dvala 2007 så är inget nytt album planerat. Ignorance från albumet med samma namn är en härligt tung och bitvis svängig dänga som får mig att dra på smilbanden rätt rejält.

SEPULTURAs "Beneath The Remains" är en favoritskiva i bandets diskografi vid sidan av "Arise". Vi köpte in skivan till biblioteket och blev av med den till en fekaliespya till låntagare som tyckte att det var en bra idé att bli indriven av vårt inkassobolag. Go figure. Stronger Than Hate är låten som får representera en grymt stringent skiva som förutom innehållet har ett fantastiskt fint omslag.

Tysk thrash igen av det mer skojfriska slaget. TANKARD är verkligen ett gäng som inte tar sig själva på allvar - och de har lyckats göra det under en karriär som numera spänner över 30 år. De ölstinna frankfurtarnas musik är något som man inte sätter på när man ska kontemplera ellipser om jag säger som så. Med skivtitlar som "The Beauty And The Beer", "Beast Of Bourbon" och "Stone Cold Sober" fattar ni varthän det barkar inte sant. Zobie Attack från skivan med samma namn var bandets debut 1986. Och det hörs :-)

Vi avslutar med skivaktuella TESTAMENT i en låt som har hängt med i lyssnandet i över 10 år för mig i alla fall - Disciples Of The Watch från "The New Order". Fy satan vad bra den är - förhoppningsvis inser ni det också, haha!

/Martin

Fredagslistan vecka 30: Thrash pre 1990

Sylosis

SYLOSIS förra skiva "Edge Of The Earth" hade sina förtjänster. Inte produktionen dock som lät platt och tråkig faktiskt. När nu bandet är på gång med inspelningen av "Monolith" tror jag inte att vi behöver oroa oss för den detaljen. Jösses vilket episkt stort ljud de har fått till i klassiska Monnow Valley Studios.

/Martin

Fredagslistan vecka 29: Den synnerligen otematiska listan

Hoj!

Denna veckan blir det en helt otematisk lista - efter Getaway och Den ultrakorta listan förra veckan kände jag verkligen inte för att leta musik på det sättet ytterligare en vecka, utan bara lyssna på sånt jag faktiskt gillar sedan tidigare.

Vi börjar med favoriterna i THE FACELESS. Inte musik för alla, det medger jag villigt. Jag har tokdyrkat bandet sedan jag såg gruppen på Bonecrusher-turnén för ett antal år sedan. Gillar man metal i DEATHs efterföljd så är Coldly Calculated Design från "Planetary Duality" en go to-låt.

BLINDED BY FAITH - totalt ooriginellt, men sympatiskt. Jag hör spår av CHILDREN OF BODOM, IN FLAMES och THE BLACK DAHLIA MURDER  i kanadensarnas musik. Stranger In The Mirror från "Chernobyl Survivor" är betydligt trevligare än det faktiskt synnerligen fula omslaget till skivan. En stunds god underhållning helt enkelt.

PHOBIA ska ni hålla koll på om jag får ge ett tips. Grottig, crustig grindcore när den är som näst bäst. NASUM kommer alltid vara bäst, så är det, men under Infraction Of Pride från "Remnants Of Filth" så nickar jag förnöjt med. Likadant är det med crustiga och mörkerdystra TRAGEDYs tonala utsvävningar i Close At Hand från "Darker Days Ahead". Det låter fint på det där hipsterartade sättet som jag egentligen avskyr. Men här funkar det faktiskt. Avgör själva ni om det är bra eller anus :)

Sen kommer mästarna - Time To Discharge från "Helvete". NASUM. Världsmästarna i evig tid - nemA.

WOE OF TYRANTS. Ja ni får ursäkta att jag tjatar om det bandet, men de är ju så förbannat bra att jag inte gärna kan annat än att ta med dem med oregelbundna intervall på listan. Revelations (en av de mest ooriginella låttitlarna i metalhistorien. 341 träffar på Metal Archives talar sitt tydliga språk) från magiska "Behold The Lion" förgyller tillvaron under fyra minuter och elva sekunder.

Lite lokalfärg i CHINEs Greed Amongst Dogs från senaste plattan "Betray Your Own Kind". Och ja, jag sitter med intervjun Fredrik ;)

Sen byter vi språk till svenska i två låtar. Alltsedan jag såg RAUBTIER på GRF så har det lyssnats en del på bandets musik. Låt Napalmen Regna Ner från senaste skivan "Från Norrland Till Helvetets Port" låter inte lika maffig på skiva som live - men låten förflyttar mig i alla fall känslomässigt tillbaka till Gävle. Likadant är det med DIA PSALMA som förra året drog igenom hela "Gryningstid" under sin konsert på GRF. Kalla Sinnen är ett självklart val inte bara för att den är en kanonlåt utan för att även den låten flyttar mig i tid och rum till Karlskrona och gymnasietiden på ett fullständigt klockrent vis.

Hoppet blir sen brutalt från svensk punk till kanadensisk aspretentiös musik från RUSH och episka, i ordets alla bemärkelser, 2112. Rundar av lite lätt tänkte jag med en låt på 20 minuter bara för att.

Trevlig helg hörni!

/Martin

Fredagslistan vecka 29: Den synnerligen otematiska listan

Hur Jon blev min Lord

Det har gått några dagar och det börjar sjunka in så smått att JON LORD har lämnat oss. Cancern han drabbades av för något år sedan skulle, i förlängningen, ta honom av daga och lämna ett tomrum som jag inte tror någon riktigt förstår vidden av ännu. Han var ju inte bara en f.d. medlem tillika grundare av DEEP PURPLE, han var en musiker i ordets allra vackraste definition, en musiker vars mångsidighet var så oändligt stor att det är i det närmaste ogreppbart.

Min historia börjar på sensommaren 1993 då jag står på turistbyrån i Helsingborg och ska lämna tillbaka min SCORPIONSbiljett eftersom de ställt in sin septemberspelning i Köpenhamn. Damen i kassan frågar om jag ska ha något annat, "vad har du?" frågade jag och hon svarade " tja, Deep Purple kommer ju i november". Jag funderade ett tag, jag kunde bara två låtar med dem men det var ju ett sånt där klassiskt rockband så jag sade till slut ja och köpte biljetten. Jag och min väninna åkte in till Valbyhallen den 12:e november och jag hade väl egentligen inga dunderförväntningar. Efter förbandet så var det en ganska lång paus innan hallen släcktes ned, och i samma stund som Highway star kickade igång så visste jag att jag var hemma. Den låt som satte störst prägel i mitt sinne var dock Child in time, det skulle visa sig vara den sista turnén som Ian Gillan åtminstone hjälpligt kunde sjunga låten live och jag får fortfarande rysningar när jag hör Jons keyboardintro.

Jon ja. Det var där i Valbyhallen som jag fick en första glimt av ett musikaliskt geni, helt i paritet med forna tiders Mozartar eller Beethovens. Under åren som gick så fick jag se Deep Purple några gånger till, den finaste gången var og i Göteborg år 2000 när de tillsammans med en symfoniorkester körde den magnifika "Concerto For Group & Orchestra", jag och Svärra trodde inte våra öron när vi satt där och njöt av detta fulländade möte mellan symfoniorkester och rockmusik. Det skulle även vara sista gången jag såg Jon med Purple, året efter när de bl.a. skulle spela i Helsingborg så stannade Jon hemma med ett dåligt knä, ersatt av Don Airey. Jag hade dubbla känslor inför att se dem utan Jon, och har inte sett dem sedan dess även om jag är övertygad om att Don Airey gör ett fullgott jobb i bandet. För mig VAR Purple kombinationen Jon Lord och Ian Paice och jag sitter nöjd med att ha fått se dem när de var som allra bäst på 90-talet.

I februari 2005 härjade en storm (snöstorm? minns inte) i Europa, egentligen hade vi tänkt köra ner till Hamburg men i sista stund fick det bli tåg. Det var bra tänkt eftersom autobahn var fylld med olyckor. Jag, Danny och min sambo stövlade in på anrika Musikhalle i den stora salen där Jon Lord och hans Gemini Orchestra skulle spela klassisk musik från hans nya skiva "Beyond the notes". Det var en otroligt vacker kväll, och det blev den sista gången jag såg honom. Jag minns med glädje hur han berättade uppsluppet om musiken, orkestern, sin tid i Deep Purple och massor av dåliga skämt och anekdoter. Det var, sin stela inramning i Musikhalle till trots, en väldigt uppsluppen kväll och när jag själv ligger på mitt yttersta så ska inspelningen från just den konserten ljuda en sista gång över ålderdomshemmet så att väggarna skakar.

Jag träffade Jon 1996 på hotellet i Karlshamn i samband med Karlshamn Rock Festival. Jag, Danny och Svärra fick en lång stund i ett avskilt hörn av hotellet tillsammans med denne gigant av giganter som skulle visa sig vara en av de mest ödmjuka människor jag någonsin skulle ha nöjet att få träffa. Han tog bilder med oss alla, och när han såg att jag hade glasögon på mig så beslöt han att ta på sina också (han tog helst inte bilder med glasögon annars). Det kändes otroligt overkligt att sitta där den dagen och det känns lika overkligt när jag tänker tillbaka på den idag.

Världen är tråkigare nu. Den kan aldrig bli som förr. Vi kan dock med en lp-skiva, lite kaffe och ett tänt ljus göra den lite mer uthärdlig genom att lyssna och minnas Jon och musiken han gav oss.

Tack för allt. Hälsa Dio.

/Alex