1990. Ett oerhört fint år inom metal. Det var en ren chansning kan jag säga att vi valde att fokusera veckans fredagslista på just detta år. Glädjen blev stor när vi upptäckte vilka makalösa skivor som släpptes det året. Lite skrämmande att man hade glömt det.
Susanne inleder på det enda sätt som det är möjligt att inleda på - med ENTOMBED och titellåten från "Left Hand Path". Inte så mycket att orda om där inte - klassisk platta som piskar upp alla wannabedödsare med ena handen bakbunden.
CARNAGE - ytterligare ett band som hade svängdörrar för sin personal. Inte helt ovanligt under det tidiga 90-talet när det gäller dödsmetallscenen. Bandet befolkades Johan Liiva Axelsson, Michael Amott, Johnny Dordevic, Jeppe Larsson, Fred Estby, Matt Karki och David Blomqvist. Inte så konstigt att det bara blev en skiva, "Dark Recollections" under bandets korta och intensiva levnadsbana. Skivan är, enligt Metal Archives, den tredje bandet som spelades in i klassiska Sunlight. De övriga två var, rätt gissat, ENTOMBED och TIAMAT. Och det hörs verkligen på Death Evocation att det just är den studion som har begagnats. Fläsksvål säger jag bara.
DEICIDE. Ni vet bandet som ryktesvis fick kontrakt genom att Glenn Benton - mannen med mest inställda spelningar någonsin på sitt bildliga samvete - stormade in på Roadrunners kontor och levererade demon med orden Sign us you fucking asshole till Monte Conners som var A&R-ansvarig för labeln vid den här tiden. Dagen efter var tydligen kontrakten på väg. Jag har sett bandet en enda gång på Copenhell för ett par år sedan. Nja säger jag. Nja. Avgör själva dock - Sacrificial Suicide är inte helt tokig emellanåt.
"Harmony Corruption" är inte vanligt förekommande i högtalarna hemmavid. Och då är ändå NAPALM DEATH ett band jag tycker hyfsat mycket om för att använda ett understatement. Barneys sång är betydligt mer guttural än vad den har varit de senaste åren. Det är mörkt, det är dystert, det är tydligt influerat av den begynnande dödsscenen.
DEATH. Ett ofrånkomligt band. Fy fan vad bra de var. "Spiritual Healing" spelades in i ytterligare en klassisk studio, Morrisound, i Tampa. Också en väldigt distinkt produktion. Och Chuck Schuldiner - mannen med en låtskrivartalang utöver det vanliga och med ett verkligt personligt uttryck i sin sång - levererar precis som vanligt.
Sen gothar vi ner oss. PARADISE LOST, flera mil från den svulstiga väl avrundade produktion bandet har skämt bort oss med på senare år. Här, på "Lost Paradise", låter det skitigt och hamnarbetarrått så det räcker och blir över.
Ytterligare ett ofrånkomligt band: PANTERA. Ett band som jag minst sagt är bitter över att jag aldrig fick se. Jag var nära lipen när polaren Daniel berättade om bandets gig på någon av Hultsfredsfestivalerna under 90-talet. Marken hade tydligen nästan pulvriserats. Anselmos intåg i bandet ledde till en markant uppning av anten ifråga om hårdhet. "Cowboys From Hell" inledde denna nya era med ett sväng som inte många band nådde upp till varken förr eller senare.
ANACRUSIS. Hört namnet? Jag hade det inte kan jag säga förrän jag såg det i listan. Meckig thrash som, enligt många kritiker, skulle ha gjort bandet mycket större än det blev. Symptomatiskt för den tidiga thrashscenen minst sagt där de allra flesta lyssnarna verkar ha gått till METALLICA, SLAYER och MEGADETH. Det låter inte helt tokigt om Quick To Doubt om jag får säga det själv. Och det får jag ju.
Sen, ta mig tusan, går Susanne ner sig i grungen. Vi pratade om det tidigare i veckan - var grungen bra? Jag har länge hävdat att grungen mer, i det långa loppet, hjälpte metallen att återfå den gnistan som hade försvunnit i och med alla jävla hårmuppsband som fördärvade scenen under senare delen av 80-talet än att skälpa scenen. ALICE IN CHAINS hade åtminstone en skönt ångestdriven ton som jag gillade oerhört mycket, framför allt på den skiva som lyfte bandet till de övre nivåerna - "Dirt". Nu har Susanne valt en låt från "Facelift" - It Ain't Like That - som också är fin.
DANZIG. Gick förbi bandets gig på GRF för två år sedan. Eller band och band - det var mest Glen Danzig som hade sig nåt så förfärligt att jag fick bråck på trumhinnorna. Och detta väljer Susanne att avsluta sin lista med ;-) Jag kan se ett reellt syfte med DANZIG - att avslöja MUSTASCH som ett renodlat DANZIG-coverband. Du glade vad likt det är.
Så nog rantat om detta. Lite hederlig ilska? Då är KREATOR ett go-toband. "Coma Of Souls" är en dänga till skiva. World Beyond - nu snackar vi två-takt. Och en illgastande Mille Petrozza. Inga krusiduller med andra ord.
"Seasons In The Abyss". Ni såg den komma eller hur? Jag har för ovanlighetens skull inte valt Spirit In Black från den skivan. SLAYER har ju trots allt en hel del annan musik att götta ner sig i. Nu valde jag Hallowed Point eftersom den innehåller några textrader av absolut toppklass i form av
Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly
och dessutom har en del extremt njutbara markeringar i sig.
Nu ska vi prata undervärderad platta. Hur många gillar "No Prayer For The Dying"? Jag ska säga så här - det var ett glatt återseende när jag lyssnade igenom skivan härförleden. Står den sig mot de klassiska albumen? Nej, men den är inte dålig. Jag är till och med villig att hävda att singeln som gick rakt in på förstaplatsen i England, Bring Your Daughter To The Slaughter, är en klämkäck dänga i all sin enkelhet. Nu har jag inte valt den utan Public Enema Number One. Jag köper den extremt dåliga ordvitsen med viss tvekan för låten är så pass bra.
"Rust In Peace" - ytterligare en klassiskt kvalitativ platta. MEGADETH har aldrig varit bättre än på den plattan. Jag har tjatat mycket om denna skiva - ofta har valet landat på andra låtar en den som nu finns representerad i listan - Five Magics. Det händer verkligen mycket i den låten om jag säger så.
Kör vidare på thrashspåret med TESTAMENT och titellåten från "Souls Of Black". TESTAMENT är, det vet ni, ett av de mest drabbade banden av medlemsbekymmer. Bekymmer som har lett till att ett jävla skitband som ANTHRAX räknas till the big 4. Så ser jag det i alla fall - för TESTAMENT har till största delen av sin karriär skrivit låtmaterial som är stabilare och vida bättre än det ANTHRAX presterat. Svänget i Souls Of Black är klockrent. Chuck Billy är en vokalist av rang, och gitarrarbetet toppklass.
Vi hoppar över till textmässigt väldigt förbryllande OBITUARY och "Cause Of Death". Jag har alltid föredragit bandet på platta. De två gånger jag sett bandet live har bara förstärkt den tanken. John Landy måste vara den tröttaste frontmannen i metal. Han gäspade nämligen bägge gångerna jag har sett bandet, haha! Musikaliskt är det dock väldigt underhållande.
Vi dänger till med ytterligare en låt från "Cowboys From Hell". Den håller för det, listan. Clash With Reality. Bara att sätta igång och helikopterveva med armarna. Fy fan vad bra det är.
SACRED REICH har jag ju nämnt tidigare. Det är inte ett dumt band faktiskt. Jag gillar Phil Rinds stämma. Jag gillar att bandet inte krånglar till det i onödan. The American Way är dessutom ett inte speciellt originellt men ärligt känt angrepp över att USA förvandlats för jag vet inte för vilken gång i ordningen till ett girighetens paradis där de rika trampar på de fattiga.
Sen kör vi på med lite Yngwie. Ni vet vad hans musik går ut på så jag dryftar inte mer om det, utan nöjer mig med att konstatera att den mannen för all tid kommer att låta som om 80-talet är en konstant idé att dröja sig kvar i ad nauseam.
Vi rundar av listan med lite köttdöds. MERCILESS drar igång köttkvarnen i Pure Hate, en fullt rimlig titel om ni frågar mig. 3:29 minuter okonstlad metal som visar att enkelhet i vissa fall är en dygd.
/Martin
Fredagslistan vecka 48: Back to the 90s
Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 7
Nominerad: "The Devil's Resolve" - BARREN EARTH
Så, nu ska vi snacka finsk melankoli. BARREN EARTHs första skiva - "Curse Of The Red River" var en stor upplevelse vågar jag hävda. Därför var uppföljaren efterlängtad.Och jag skrädde verkligen inte orden när skivan väl skulle sättas under lupp.
[A]tmosfäriskt vemod, driv, förträffligt growlande och rensångsgastande från sångaren Mikko Kotamäki. Framför allt låter det så förbannat vackert – ett faktum genomgående på plattan. Lyssna på The Rain Begins och försök att inte sluta ögonen och bara njuta. Gunget, vemodet, melodierna. Och då har jag inte nämnt att jag faktiskt börjar böla likt Börje Ahlstedt i rollen som Ronjas far Mattis när bandet släpper på en hammondorgel vid 2:55. Och detta är låt nummer två!
Då jag verkligen är glad i att ta i från hälsenan så kan ni ju veta med er att jag fortfarande menar varenda ord så till den milda grad att jag faktiskt har överseende med den mer än lovligt ooriginella videon.
Deep Purple-nedräkning, plats 2 - Fireball
Allting börjar med att en fläkt startar.
På B-sidan av kassetten jag nämnde på plats fyra fanns en skiva vid namn "Fireball". Där A-sidans "Machine Head" förvisso var en enkel förstafavorit för den nyanställde så var det "Fireball" som skulle dra ett längre strå i mitt liv efterhand som tiden gick. Denna skiva kastar mig idag tillbaka i tid och rum, det är sannerligen "min" skiva. Jag minns att den förvisso rotat sig ganska hårt redan i juni 1994 när jag och Calle skulle se bandet på Heden i Göteborg. Vi lyssnade på några skivor under förmiddagen innan vi begav oss in till stan, jag uttryckte då en liten önskan om att få höra titelspåret live men man visste ju att det aldrig skulle ske.
Konserten började bra, Ritchie hade tyvärr lämnat bandet i november 1993 men den temporära ersättaren tillika gitarrfantomen JOE SATRIANI gjorde ett fenomenalt jobb. Så kom den från ingenstans som fjärde låt. Fireball. Dessutom följde den i kölvattnet efter fina och typ aldrig spelade Maybe I´m a leo, och som sexa skulle vi även få Pictures of home. Jag visste där och då att det var jag och Purple for life.
Från den optimala öppningen med fläkten som inleder titelspåret kastas vi mellan "vanlig" rock, blues, nästan lite jazzrock i den allra mest dynamiska av Mark II-skivor som man kan lyssna på. Det finns inte ett enda bottennapp på denna skivan. Jag vet förvisso att medlemmarna uttalat sig om att de inte anser den vara mer än sisådär bra, jag vet att vissa knappt ens minns att de spelade in den, allt detta är för mig dock helt egalt.
"Fireball" är den skiva jag lyssnar allra mest på (förutom den på plats 1). "Fireball" är den skiva jag VERKLIGEN kan och vet varenda ton och takt på. I en perfekt värld hade Demon´s eye varit bandets klassiska hit istället för vattenröken. Men världen är inte perfekt. Tur att "Fireball" är det.
Och allt börjar med den där fläkten.
/Alex
Osannolikt häftigt
Jag måste bara meddela alla som vill veta att vi har blivit bönhörda! ULI JON ROTHs spelning på Sweden Rock 2001 går nu att köpa på DVD! Ett av de gig jag sett som jag mest önskat att få se eller höra igen men som till och med bildledes varit ofattbart svårt att uppringa något ifrån har nu släppts av Uli själv, iallafall första halvan av giget (eller lite mer). Man får med annat på skivan också, men jag kommer först och främst att avnjuta Sweden Rock-delen.
Det skulle ta 11 och ett halvt år, men nu får vi snart se det igen. Shiny Happy Bergdahl i Helsingborg denna afton kan jag säga!
Beställ HÄR!
/Alex
Deep Purple-nedräkning, plats 3 - Burn
"Burn". Detta är en rent för jävla bra skiva. Fortfarande lite studioåterhållen, låtarna skulle få ett annat slags liv live, speciellt dräparen Mistreated som på liveskivan "MKIII: The Final Concerts" är så vacker att man vill ladda ner tändarappen till telefonen och sombert låta lågan lysa under hela låtens gång.
Any which way, pendeln svajar rejält på "Burn", från det inledande titelspåret som formligen fräser iväg via den gungiga Might just take your life följt av klassiska rockstänkare i Lay down, stay down och fina Sail away. På sida två (om man lyssnar på vinylutgåvan - och varför skulle man inte göra det?) blir det sedan ett brutalt möte mellan det forna och det nya Purple i svängiga You fool no one och What´s goin´ on here, för att till slut nå klimax med just Mistreated. Glenn Hughes och David Coverdale var två nytillskott sannerligen värda namnet, efter "Who do we think we are" från 1973 var det nog ingen som trodde att bandet skulle nå upp till sin forna glans, speciellt inte när två nyckelpersoner försvann. Lyckligtvis blir sällan något som förväntat och efter att askan av det gamla skakats av överrocken stod ett nytt, fräscht och suget Deep Purple på KB-hallens scen i december 1973 för att ta de första livestegen på vad som skulle bli ett fenomenalt liveår i bandets historia.
Skivan lyssnas bäst på här, man kan med gott mod hoppa över den för mig intetsägande A200 men glöm inte att lyssna på den gravt underskattade och framjammade Coronarias redig som är en fräck och lite lössläppt stund till och med för att vara Deep Purple i studio. För den som vill avnjuta en exceptionell liveinspelning ber jag att få bjuda på den klassiska California Jam-konserten härnedan, för övrigt inspelad samma dag som ABBA vann melodifestivalen med Waterloo i Brighton.
Nu börjar grisen närma sig marsipanen. Två skivor kvar. Jag lyssnar och njuter och ser redan fram emot att delge er alla de två återstående. Tills imorgon,
Alex
Supporta scenen: OPETH
Det som skiljer den turnévända bandet är ute på nu från den för ett år sedan är att nu jävlar i min låda är growlet tillbaka. Även i fall jag hissade giget på Trädgårn, så klagar jag sannerligen inte på att bandet nu återigen har späckat setlisten med låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition och Deliverance. Mumma säger jag för att parafrasera Alex.
Vill man både se OPETH och kanske tjöta med mig och Henke om man känner för det, är platsen för eventet Kulturbolaget, datumet den 29/11, och tiden 20.00. KB ber oss dock observera att tiden skall uppfattas som en cirkatid. Förband? Ja, tyvärr. Jag säger "tyvärr" bara denna gång då jag oftast tycker om att upptäcka nya band, men det jag hört av VON HERTZEN BROTHERS imponerar inte och jag har den bestämda uppfattningen att 3-4 timmar OPETH är fullt rimligt.
Kort sammanfattning:
Vad? OPETH
När? Torsdagen den 29/11, kl. 20.00
Var? KB, Malmö
Pris? 380 spänn
/Martin
Deep Purple-nedräkning, plats 4 - Machine Head
När man ska skriva om en av världens mest klassiska tillika söndertjatade eller sönderspelade skivor så får man försöka se bortom tiden som gått och endast se till själva skivan. "Machine Head", råder det väl ingen tvekan om, är en av de absolut mest anrika rockskivorna som över huvud taget står att finna. Den innehåller på gott och ont ett av världens mest kända gitarriff, sådant kan både hjälpa och stjälpa. Själv går jag tillbaka till när jag först upptäckte bandet 1993 då en trevlig herr Svärra spelade in ett kassettband till mig med denna skivan på den ena sidan. Genast blev det mycket trevligare att cykla till och från skolan, och tillsammans med en skiva som vi får läsa om på torsdag så lärde jag mig precis RUBBET utantill och älskade det. Med ett undantag.
Jag kommer inte ifrån det. Att ett band av sådan dignitet som DEEP PURPLE med en fantastisk flora av studiosläpp mellan åren 1968 och 1975 ens bemödade sig att skriva, än mindre spela in, pekoralet Smoke on the water är för mig en gåta. Jag är naturligtvis tacksam att de gjorde det eftersom den låten enskilt beredde dem vägen att fortsätta leva på sin musik, men personligen anser jag att det är en av de tråkigaste låtar som man kan lyssna på. Detta är ingen ny åsikt, tanken slog rot redan under cyklandet 1993 och jag har inte ändrat ståndpunkt sedan dess. En endaste gång har jag hört en någorlunda intressant version av låten och det var i Köpenhamn 1993 då bandet under ledning av Ian Gillan under låtens "sjung med allihopa"-parti tonade ner den lite varpå Ian tackade publiken för alla år och sade några fina ord. Det var faktiskt ganska vackert, speciellt i kölvattnet av att detta skulle bli en av Ritchie Blackmores sista spelningar, men det är också den enda gång jag hört låten som jag inte somnat halvvägs.
Utöver denna passus så serverar herrarna Lila en högoktanig skiva med Highway star, Maybe I´m a leo och den FENOMENALA Pictures of home som den inledande och i princip oslagbara trojkan. Produktionen är denna gång ypperlig, där "In Rock" känns lite för polerad står "Machine Head" ut med en underbar, äkta och närvarande ljudbild som gör att man lätt känner att man befinner sig i rummet med bandet. Lazy gör sig förvisso bara hyggligt på skiva, det var live den låten skulle upplevas. Senare års nyutgåvor har dessutom haft den goda smaken att även inkludera vad som först bara var en singellåt, Ian Gillan sjunger When a blind man cries med en sådan inlevelse att inte ett öga är torrt i salongen. Och vem minns inte när de körde den i Karlshamn 1996, en nästintill fullkomlig version av en vacker låt.
För den som vill njuta trekvart klassisk rock går det bra att klicka här. För den som hellre vill höra de flesta av låtarna i en livemiljö så är förstås den lika klassiska "Made In Japan" ypperlig, även om den inte är någon av mina personliga favoritliveskivor så är den likväl en njutning för kräsna öron (och innehåller dessutom inte en enda överdubbning).
Jaha, så han har "Machine Head" på fjärdeplats. Det är ju världens bästa skiva tycker alla, det har jag läst i en tidning en gång. Men det ska alltså finnas tre skivor som är BÄTTRE?
/Alex
