Allting börjar med att en fläkt startar.
På B-sidan av kassetten jag nämnde på plats fyra fanns en skiva vid namn "Fireball". Där A-sidans "Machine Head" förvisso var en enkel förstafavorit för den nyanställde så var det "Fireball" som skulle dra ett längre strå i mitt liv efterhand som tiden gick. Denna skiva kastar mig idag tillbaka i tid och rum, det är sannerligen "min" skiva. Jag minns att den förvisso rotat sig ganska hårt redan i juni 1994 när jag och Calle skulle se bandet på Heden i Göteborg. Vi lyssnade på några skivor under förmiddagen innan vi begav oss in till stan, jag uttryckte då en liten önskan om att få höra titelspåret live men man visste ju att det aldrig skulle ske.
Konserten började bra, Ritchie hade tyvärr lämnat bandet i november 1993 men den temporära ersättaren tillika gitarrfantomen JOE SATRIANI gjorde ett fenomenalt jobb. Så kom den från ingenstans som fjärde låt. Fireball. Dessutom följde den i kölvattnet efter fina och typ aldrig spelade Maybe I´m a leo, och som sexa skulle vi även få Pictures of home. Jag visste där och då att det var jag och Purple for life.
Från den optimala öppningen med fläkten som inleder titelspåret kastas vi mellan "vanlig" rock, blues, nästan lite jazzrock i den allra mest dynamiska av Mark II-skivor som man kan lyssna på. Det finns inte ett enda bottennapp på denna skivan. Jag vet förvisso att medlemmarna uttalat sig om att de inte anser den vara mer än sisådär bra, jag vet att vissa knappt ens minns att de spelade in den, allt detta är för mig dock helt egalt.
"Fireball" är den skiva jag lyssnar allra mest på (förutom den på plats 1). "Fireball" är den skiva jag VERKLIGEN kan och vet varenda ton och takt på. I en perfekt värld hade Demon´s eye varit bandets klassiska hit istället för vattenröken. Men världen är inte perfekt. Tur att "Fireball" är det.
Och allt börjar med den där fläkten.
/Alex
0 kommentarer:
Skicka en kommentar