Lite nya plattor

Ny månad - nya skivor på avdelning Hårdrock på Helsingborgs Stadsbibliotek.

- "My name is Ken Owen and I'm the definition of Heavy Metal". Yttrandet har satt sina spår och sitter kvar i huvudet sedan TV-programmet Diezel hade ett inslag om legendariska death-metal bandet Carcass. Konstigt nog har det dröjt tills nu som jag har börjat lyssna på bandet! Fast å andra sidan inser jag mer och mer att bandets återföreningsturné (dock med Daniel Erlandsson på trumpallen istället för Owen som drabbades av alvarlig sjukdom och är oförmögen att spela dessvärre) kommer att bli riktigt bra om man ska gå på låtmaterial. Heartwork delar fansen i två läger - i alla fall om man ska tro allmusic.com - men för egen del tycker jag att plattan är mumma. Feta riff över hela linjen är det som gäller från gitarrist Michael Amott (numera i Arch Enemy), och plattan är tung och brutal. Dessutom kopplar bandet på svänget lite då och då.

Om man tycker att man faktiskt kan vara med i fler än ett band kan man göra som Edguy's sångare Tobias Sammet - skriva en rockopera i 2 delar. Normalt sett är inte detta min kopp av te, men ta mig fan om inte The metal opera pt 1 och pt 2 är svåra att stå emot. Musiken är bitvis väldigt traditionell powermetal, men det som gör plattorna bra i mina öron är den svallvåg av gästartister som svallar över plattorna - Mikael Kiske kanske är den i sammanhanget mest kända. Varje sångare har en roll i operan och det finns en grundhistoria - men plattorna funkar lika bra rent musikaliskt om man vill strunta i denna. För en fullständig genomgång av gästartister se denna artikel från Wikipedia.

Candlemass behöver väl inte nån närmre introduktion - detta är klassisk doom-metal av ett av de bästa banden inom scenen. Candlemass tillhör inte banden jag brukar slänga på hemmavid, men det är ju närmast att betrakta som kardinalsbrott att inte ha minst en skiva av Edlings pojkar i beståndet.

Likadant är det med mannen till höger - oavsett om man gillar gitarronani på den nivå som Malmsteen ligger på eller inte; han är en jävulsk lirare på att bända strängar och Fire and Ice är inget undantag från denna regel - lååååånga solon a la en hårdrockens Paganini.