Svartare än lila

Oktober blir en fin månad. Två nya fast gamla släpp kommer att förgylla hösten långt in i juletid, och kanske längre än så. Först ut är den klassiska Deep Purple - Come Taste The Band. Jag gör ingen hemlighet av att just Purples sista sättning innan splittringen 1976 är min favoritsättning. Detta sagt utan att förringa eller nedgöra det faktum att det var de tidigare sättningarna, med emfas på mark II (1969-1973), som skapade namnet och varumärket Deep Purple. Problemen med mark IV (Paice, Lord, Coverdale, Hughes, Bolin) var gigantiska men samtidigt måste man ha i åtanke att när de var bra så var de fanimej fenomenala. Deras enda studiosläpp, Come Taste The Band, har äntligen fått sig en rejäl uppfräschning och man har dessutom lyckats hitta lite outgivet material vilket får mig att salivera in absurdum bara jag tänker på det. Oktober 24 enligt Darker Than Blue-sidan. Glöm aldrig det.

Nästa släpp, och då hoppar vi endast en dag fram, var synnerligen oväntat och ingen i hårdroksvärlden trodde det var sant. Black Sabbaths två fina 80-talare blir återutgivna, Seventh Star och The Eternal Idol. Inget märkvärdigt med det, men Idol har en bonusdisk som heter duga. Skivan har som bekant Tony Martin på sång, men den spelades först in med Ray Gillen (ersättaren på turnén 1986 när Glenn Hughes "blev sjuk..."). Denna har cirkulerat i bootlegform i många år, med mer eller mindre ok kvalitet, men nu har alltså herr Iommi själv godkänt ett officiellt släpp av denna första inspelning av skivan. Gillar man bara Sabbath med Ozzy så bör man hålla sig undan, gillar man Black Sabbaths alla sättningar och år så blir det fyrtiosex julaftnar samtidigt när denna släpps och jag lovar att inte en enda av mina grannar kommer att kunna undvika ta del av detta faktum. Oktober 25 skriver vi i almanackan.

Deep Purple: Gettin´ tighter (studioversion)
Deep Purple: You keep on moving (live Tokyo 1975)
Black Sabbath: Eternal idol (Ray Gillen demo-version)
Black Sabbath: Eternal idol (Tony Martin)

/Alex