Till två fans

Dagens blogginlägg tillägnas två ca. 14-åriga killar.

Iron Maiden var ok i fredags på Ullevi, det var 23:e gången jag såg dem och i det läget är det lätt att bli lite blasé. De nya låtarna funkade tyvärr inte så vidare bra, men när The trooper drogs igång efter ungefär en halvtimme så exploderade Ullevi och stämningen stannade kvar under nästan hela återstoden av spelningen.

Där skulle jag kunnat sluta skriva, men det går inte. Jag såg min 23:e Maidenkonsert i ett nytt ljus tack vare två unga killar som stod ett par rader nedanför mig och som förbehållslöst älskade varje sekund av konserten. Plötsligt kände jag mig gammal och nästan lite dum där jag satt med min lilla anteckningsbok för setlists och genomanalyserade precis allting. Ljud, sånginsats, låtval - inget lämnas åt slumpen när jag går på konsert. För killarna framför mig (som jag inte har någon som helst relation till) var det annat ljud i skällan.

Det kanske var deras första Maidenspelning. Eller deras tredje. De var i vilket fall garanterat inte födda när jag såg Maiden första gången. De älskade varje sekund, varje minut, varje ton och varje låt. Efter ett par låtar insåg jag att det var jag som stod där för sisådär ungefär 20 konserter sedan. Inga referenspunkter till huruvida låtlistan var bättre i Garmisch-Partenkirchen en vecka innan, inga synpunkter på väder, uppresa eller för få bajamajor. Bara kärlek.

Jag kände mig som sagt först lite gammal. Sen insåg jag att inget egentligen hade förändrats. Även om jag helst sitter ner på en läktare idag än står i skramlet på golvet så har jag också kärleken kvar. Inte lika kravlös, och det är min brist, men den är fortfarande stor på gränsen till monumental. Jag såg två killar framför mig som upplevde sina än så länge ganska korta livs kanske bästa spelning, och jag njöt tillsammans med dem. I vimlet av alla låtsasfans som bara kommer för att det är en stor spelning (Robbie Williams, Kalle Jularbo, Mahatma Gandhi - bara det är på Ullevi så är det fräckt) återupptäckte jag inte bara Maiden som liveband utan kom även till insikt om att det finns hopp. Trots att världen går mot en mer glättig snabbköpsinriktad demusikaliserad och dekulturaliserad verklighet så finns det människor som är beredda att ta facklan från generationen innan och hålla den högt.

Maiden sjöng det bäst för oss, och om oss.

And if you´re taking a walk throught he garden of life
What do you think you´d expect you would see?
Just like a mirror reflecting the moves of your life
And in the river refelections of me

We´re blood brothers.



/Alex