Ofta tycker jag att jag är född alldeles för sent, men en fördel med att inte ha varit ”med när det hände” är att jag istället kan välja vad jag gillar och inte gillar med olika band. Jag lutar mig inte på några gängse axlar som hävdar saker som att ”DEEP PURPLEs Mark II var såklart bäst”, ”KISS är bara bra när det är originalmedlemmarna som spelar” eller ”LILI & SUSIE blev alldeles för kommersiella efter första skivan”. När mitt stora uppvaknande skedde i början av 90talet fick jag istället ofta 20 år långa karriärer att lära mig om, lyssna på och njuta av. Självfallet är det uppväxtens band och musik som präglat även mig, jag håller som bekant Kiss från 1987-1990 som en stor favorit även om detta inte är det gängse accepterade (Herregud - inget smink, ingen originalsättning, och skivan ”Hot in the shade” kan han väl ändå inte tycka är bra? Det vet ju alla att den suger?).
Jag drar mig till minnes att de äldre i min ungdoms vänkrets hade massor av åsikter om alla dessa band som vi alla följde och dyrkade slaviskt, exempelvis sågs inte Tommy Bolins version av Deep Purple med blida ögon av somliga. Detta skulle sedermera bli ”min” sättning, det är den enda Purplesättning jag genuint samlar precis allt material med, skivan ”Come taste the band” är min favorit med bandet och turnén de gjorde 1975-76 är den svåraste av dem alla eftersom de pendlar mellan fullkomliga katastrofspelningar och de bästa spelningarna de gjort.
Med detta sagt – BLACK SABBATH. Hos mig finner ni ingen ”Det ska vara Ozzy annars är det inte Sabbath”. Ni finner ingen ”Utan Bill Ward vägrar jag ens lyssna på skivan”. Det ni finner är ett fan som håller nästan alla sättningar av bandet lika högt, och som framförallt koncentrerar sig på tre perioder. Jag skulle aldrig få för mig att exempelvis slakta skivan "Born again”, den har fått en slags revival idag men för de som var med när det hände så var skivan ett svek. När Ian Gillan tog över sången i Black Sabbath så svek han Deep Purple-fansen, och Black Sabbath svek sina egna fans genom att just få med Deep Purple-sångaren. Detta var en konflikt som nästan upplevdes som lika svår som ”Synthare eller Hårdrockare?”: ”Purple eller Sabbath?”. När det stod klart att banden själva inte brydde sig så svek fansen båda banden. Idag kan det för många av oss kännas urfånigt, det blev ju ändå bara en skiva och en turné, men det räcker med att posta ett inlägg på facebook om att man lyssnar på en inspelning från turnén så får man garanterat kommentarer från folk som var med då och som inte gillade det – trots att det rent objektivt av inspelningarna att döma varken lät bättre eller sämre än bandet gjort tidigare. Jag gör dock inte ner de som inte gillar perioden, jag förstår deras reaktion eftersom musik gör det här med människor – den engagerar. Ibland ändrar man sig med åren, ibland inte. Ibland vill man inte ändra sig – det kan vara behagligt att ibland sjunka in i en roll man en gång hade men sedan länge skakat av sig, om så bara för några minuter.
Med detta sagt – vad är då facit för vilka perioder med Black Sabbath som varit bäst? Som följer:
1. 1970. Debuten samt ”Paranoid” och världens hungrigaste band. Uteslutande bra musik innan droger och annat satte små käppar i hjul. Innan ensamsolona tog över spelningarna. Perfektion.
2. 1985-86. ”Seventh star”-skivan är en av mina favoriter, och när Glenn Hughes efter några spelningar visade sig inte kunna sjunga tog man in Ray Gillen. Vips så var den musiktekniskt bästa versionen av Black Sabbath igång, tyvärr blev det inget annat än denna turné. Vi lever dock gott med bootleginspelningarna och hoppas att den filmade Londonspelningen någon dag ser dagens ljus.
3. 2007. Heaven and hell – Schmeaven and Hell. Det var Black Sabbath som återförenades med Dio och Vinny Appice. Dessutom utan att spela låtar från några andra skivor än just ”Heaven & hell”, The mob rules” och ”Dehumanizer” så när som på de få nyskrivna. Bandet var starkt, oerhört starkt. Låtlistan ännu starkare. Konserten på anrika KB-hallen i Köpenhamn där vi dessutom slapp genomlida ett förband tillhör den allra finaste av stunder jag upplevt i herrarnas sällskap. Konserten i Helsingfors några dagar efter var lika bra.
There you have it, morgonens lektion! Gå nu ut i världen och se dig om idag – kanske är det dags att omvärdera något? Hur var det nu med Paranoid….bra låt? Sönderspelad? Aldrig gillat den? Lyssna med nya öron och ge dig fan på att hitta något nytt. Det tänker jag göra.
/Alex
0 kommentarer:
Skicka en kommentar