Darkane från Helsingborg släppte förra året Layers of Lies, och har sedan dess turnérat i både Europa och USA. Metallbibliotekarien träffade Christofer Malmström, gitarr, på en fest. Resultatet blev denna intervju.
Hur många år har bandet funnits?
Darkane [som förutom Christofer inkluderar Peter Wildoer, trummor, Jörgen Löfberg, bas, Klas Ideberg, gitarr, och Andreas Sydow sång] bildades i Januari 1998 av mig och Peter, så 8.5 år.
Vilka band skulle ni säga är era största influenser?
Det är svårt att säga, för dels har det varierat mycket under åren, och sen så lyssnar vi på så mycket olika band och stilar. När vi bildades var vi influerade av At the Gates. Sen har det smygit sig in en del trash som Slayer, Exodus och Forbidden, och sedan Strapping Young Lad och Meshuggah. Lite äldre band som Entombed, Death och Morbid Angel har alltid funnits med i min ryggrad när jag skriver låtar.
Brukar ert arbetssätt skilja sig från platta till platta?
Det vanligaste är att Peter och jag träffas och sätter ihop idéer som vi har fått var och en för sig till låtar. I början jobbade vi med trummaskin och portabandspelare, och sedan med dator hemma hos Peter. Nuförtiden har vi en egen studio där vi sitter och kommer på låtar och spelar in direkt med programmerade trummor. Klas bidrar även med lite låtmaterial på sitt håll.
Har ni mycket skrivet redan när ni går in i studion?
Musiken brukar vara 100% färdigskriven och arrangerad när vi börjar spela in. Det är värre med sången. Ibland får vi sitta och skriva textrader och arrangera dem efterhand som vi spelar in, men till nästa skiva ska vi ha sången bättre förberedd, dels för att spara tid, och för att ha en chans att ändra ifall man inte är nöjd.
Vilka plattor är ett absolut måste i turnébussen?
Vi har nog inga plattor som måste vara med. För det mesta pallar man inte lyssna på något i bussen när man har gigat själv och kanske kollat på de andra banden. Men skulle det hända att man lyssnar på något kan det bli precis vad som helst.
Vilka är de största skillnaderna mellan att turnera i USA och Europa?
I USA kan man få uppleva alla årstider inom loppet av några veckor, och dessutom större skillnader i naturen… från platt öken till skogsbeklädda bergskejor. Bussarna i USA har dessutom bara ett plan medan de i Europa alltid har två våningar, där man sover på ovanvåningen. Publikmässigt är det nog inte så stor skillnad. Vi har ju bara gjort en USA-turné som vi gjorde med Fear Factory, Soilwork och Strapping Young Lad, och eftersom det är rätt stora band upplevde vi det som att det var mer publiktillströmmning och bättre drag på de gigen än i Europa. Det är också ganska ovanligt att det finns duschar i logerna i USA, så har man otur går det några dagar mellan duscharna.
Hur såg en "normal" dag ut under senaste turnén?
Inte speciellt spännande. Man vaknar någon gång mellan kl 13 och 15, ibland senare. Har man tur står bussen redan utanför stället man ska spela på, och då kan man gå in och kolla in scenen och äta lite frukostbuffé. Befinner man någorlunda centralt i en intressant stad kan man gå ut och kolla in lite sevärdheter i några timmar. Ibland ligger spelstället ute i något industriområde, och då finns det inte så mycket att göra. Framåt kvällen soundcheckar man och sedan äter man medan de börjar släppa in folk. Peter brukar börja värma upp ca en timme innan giget, och sångaren Adde Sydow joinar honom den sista halvtimman med sångövningar för att mjuka upp halsen. Vi andra brukar värma upp i två minuter ungefär. Några snabba skalor, och lite tänjningar i nacken, och sen får det vara bra. Efter giget stretchar vi i logen, och kanske drar några Jack and Coke, och duschar. När huvudbandet börjar närma sig slutet brukar vi gå ut till tröjförsäljningsståndet och hänga och skriva autografer till de som vill ha. När giget är slut och publiken är ute hoppas man på att få lite nattmat medan crewet plockar ihop backlinen. När allt är nerpackat hjälps alla banden åt att snabbt lasta ut det i bussen, och sen drar vi vidare mot nästa mål. Några sitter nere i loungen och dricker whiskey och snackar ett tag innan dom lägger sig. Jag brukar för det mesta se en film uppe i min sovkoj innan jag somnar.
Om ni fick välja vilket band skulle ni helst turnera med och varför?
Det skulle nog bli Slayer i så fall. Dels för att de är gamla idoler till oss, och sen hade det varit mycket bra reklam för Darkane eftersom Slayer drar mycket folk, vilket innebär mer publik till oss också.
Vilket skulle ni föredra (om ni var tvungna); vara stora och respekterade i Sverige eller utomlands?
Utomlands är ju roligare för då får man komma ut och resa. Vi har spelat i Japan, USA, stora delar av Europa och till och med i Tel Aviv i Israel. Hellre det än en turné till Bromölla.
Vilket är ert värsta, respektive bästa turnéminne?
Vi har varit med om mycket skit, och mycket kul! En historia som jag måste förkorta avsevärt är när vi skulle spela på Hell on Earth-festivalen i Österrike 2001. Vi hade lånat en Chevrolet-van av Brandsta City Släckers, men strax efter gränsen mellan Tyskland och Tjeckien dog den. Vi fick rulla den tillbaka flera kilometer tills vi var över i Tyskland igen för att få bättre service. Sen fick vi låna en mycket risig Folkabuss av verstaden så att vi kunde ta oss till Österrike och genomföra giget. Festivalen var en katastrof, och fast vi skulle spela kl 20:30 på kvällen slutade det med att vi lirade 1:30 på natten, och det var bara ca 50 besökare kvar eftersom festivalen var slut. Anledningen var att banden före oss drog över på tiden, och huvudbanden ändå krävde att få spela på utsatt tid, vilket innebar att vi blev flyttade bakåt. Hade vi lirat 20:30 hade ca 1000 pers sett oss, och det hade varit lite vettigare. Hursomhelst, så åkte vi tillbaka till verkstaden i Tyskland för att hämta upp vår van, men de hade inte fått rätt på den, så vi fick spendera två nätter till på hotell innan vi kunde åka hem. Allt som allt gick hela kalaset på 9000 kr back för vår del, och 6 dagar av sommarsemestern för att spela inför 50 pers i Österrike.
Bästa turnéminnet borde vara turen till Japan. Vi lirade i Tokyo, Nagoya och Osaka, och blev behandlade som riktiga rockstjärnor, med fina hotell osv. Fansen var också helt galna och hängde på tågstationerna när vi kom dit, och i hotell-lobbyna. Det var kul att få uppleva, och jag hoppas på att få komma dit igen.
Många i bandet håller på i andra band. Ser ni detta som nåt naturligt eller brukar det leda till konflikter?
Det har aldrig lett till konflikt i vårt fall. Det är klart att man måste få utlopp för sitt behov av att spela med andra musiker, och andra stilar också. Så länge man kan göra vad man ska med Darkane så får man syssla med vad man vill vid sidan om.
Vad tycker ni om att band som The Poodles och Lordi har haft så stora framgångar inom schlagervärlden?
Kul för dom, men det är inget som påverkar mig. Jag är inget fan. Schlagerträsket behövde dock något som rörde om bland allt fjolleri.
Till sist, var händer i Darkane-lägret inom den närmsta tiden?
Vi ska lira på Graspop-festivalen i Belgien på midsommarafton. Senare i sommar spelar vi på en festival i Italien också, och innan dess ska vi förhoppningsvis ha skrivit lite nya låtar så att vi kan lira in en platta vid årsskiftet eller däromkring.
Darkane
...And Justice for all
Vad är det som gör en skiva bra? För mig handlar det mycket om den känsla som musiken förmedlar. När jag hörde Metallicas ...And Justice for all var det framförallt två saker jag hörde - att 
bandet verkligen hade tagit ut svängarna och att ljudet var extremt torrt. Många tycker att basen är alldeles för låg på plattan, och visst jag kan hålla med om det, men på något sätt så funkar låtarna mycket bra i den mixen. And Justice for all har blivit en platta som jag ständigt återkommer till, mycket beroende på att jag tycker att låtarna är så otroligt jävla bra och genomtänkta, och för att skivan verkligen visar på att Metallica hade nått ett steg i utvecklingen där deras teknik var närmast fulländad. Som trummis har man svårt att inte uppskatta Ulrichs närmast maniskt drivande spel och supercoola fills. Många brukar nämna de där bastrumslagen i slutet på "One" men i mitt tycke är fillet i "Frayed ends of sanity" bland det coolaste jag har hört. På ett sätt markerar Justice vägs ände för Metallica i fråga om låtkomplexitet. För varje skiva fram till och med Justice hade låtarna blivit längre, taktarterna mer udda och låtarna krävde mer av lyssnaren än tidigare. Metallica verkar ha insett att de inte kunde dra denna växel längre - lyssna bara på Black Album! Intryck från Roskildefestivalen
Största glada överraskningen var Trivium (se bild) som i det närmaste slaktade publiken med sin konsert. Trots att bandet har en mycket låg medelålder, kanske den lägsta inom metal var det inget fel på den podus och det självförtroende bandet har - vilket det gavs bevis på när sångaren beordrade publiken att "get your fucking horns in the air" och ett helt hav av nävar sträckte sig mot tälttaket. Brutalt mangel, respektingivande kaggearbete och snyggt koordinerat headbangande gav intrycket att detta band kan bli riktigt stort.
Strax efter Triviums spelning begav jag mig bort till Pavillion där svenska Burst levererade sin numera belönade metal - och som de gjorde det. Volymen var naturligtvis hög men den furiösa attack som företogs mot publiken var fenomenal. Det är ju bara så skönt att se ett band komma ut på en scen med viljan att göra en bra spelning och seda
n göra just det. Största besvikelsen då? Tyvärr - Guns 'n' Roses. Ett band som visserligen har gjort några av rockens bästa låtar men som inte har gett ut en skiva på evigheter har inte råd att komma ut på scenen en timme efter utsatt tid. Att bandet dessutom plågade publiken med intetsägande jam och 6 dåliga solon bara för att Axl skulle hinna med att byta skjorta totalt dödade konserten. Kör - bromsa, kör - bromsa. Med en sådan formel blir det inget flyt i konserten, och då spelar det ingen roll hur bra bandet framför sina låtar.Totalt sett var årets festival mycket bra, och det är rent märkligt hur bra stämning det kan råda på ett ställe som under festivalen är Danmarks fjärde största stad! Det utbud av upplevelser som festivalen kan erbjuda gör att man kan bortse från de odörer som härskar på vissa ställen, man kan bortse från dammet, att trängas, att stå och vänta på att få köpa öl eller mat så länge att man förlorar förståndet. Det är ett ganska gott betyg för en festival.
11 skäl till att sommaren blir brutalt hård
01. Cult 02. Consfearacy 03. Flesh Storm 04. Jihad 05. Eyes of the Insane 06. Black Serenade 07. Supremist 08. Skeleton Christ 09. Catatonic 10. Final Six 11. Catalyst
Ovanstående låtlista är från Slayers nästa album Christ Illusion som släpps den 8/9 och skivan utgör 11 skäl till att sommaren är fixad oavsett om det blir sol, regn, hagel, dåliga fester eller bara tråkigt. För mig som snöade in på Slayer totalt sedan jag hörde "Angel of Death" är detta en stor begivenhet. Det gör ju inte saken sämre att på denna platta är min absoluta favvo-trummis Dave Lombardo tillbaka, ett faktum som inte har varit realitet sedan lysande Seasons in the abyss. Om man bara går på omslaget så ser det ju ut att vara en riktigt brutalt köttig platta, något som närmast är självklart när det gäller ett band som Slayer. Ända sedan debuten har Slayer haft något av en ikonstatus, en mycket välförkänt sådan med tanke på att gruppen verkligen har hållt sin linje med tunga riff, brutalt manglande trummor och riktigt onda texter. Kort sagt, det verkar bli en riktigt bra sommar.
Hypat vemod från Norrland
Mer och mer misstänker jag att det är nåt speciellt med Norrland som gör att det kommer så mycket bra musik därifrån. Superhypade Khoma från Umeå är inget undantag. Med senaste släppet The second wave har de fått kritikerkåren och publiken att närmast kollektivt gå upp i brygga - och undertecknad är inget undantag.
Det är svårt att säga vad som är så bra med Khoma, men det som skivan framför allt präglas av är ett svår- och vemod från helvetet parat med en rejäl dos ärlighet. Fort går det inte, och skivan är inget för folk som gillar när det går i 250, men å andra sidan är plattan så grymt genomtänkt och konsekvent exekverad att man inte annat kan än kapitulera.
Bästa spår? Helt omöjligt att säga...men skivan bodde i min skivspelare i drygt 2 veckor och så fort jag fick tillfälle så lyssade jag på den.
Som en val från djupen
Mastodons platta Leviathan fullkomligt överrumplade mig när jag först hörde den. Mastodon var ett band vars namn jag tämligen frekvent hade hört nämnas både i min närmsta kompiskrets, och gruppen hade även cirkulerat i olika tidskrifter. Som vanligt blev jag ganska skeptisk, just på grund av hypen, men när jag lyckades hitta Leviathan till en rimligt pris kunde jag inte skjuta upp lyssnandet längre.
Det som nådde mina öron var - tja jag vet fortfarande inte - men skivan fullkomligt krävde hela min uppmärksamhet. Från öppningsspåret "Blood and Thunder" till avslutaren "Joseph Merrick" ryms en hel del influenser, men Mastodon lyckas på ett helt förträffligt sätt sammanfoga dessa till nåt helt eget.
Det som framför allt fastnar hos en trumslagare som undertecknad är hur djävulskt Brann Dailor verkar brinna för varenda låt och varenda grej han gör - och tro mig det är en hel massa hela tiden. Det är inte hans teknik som glänser utan snarare hur han hela tiden vill vidare. Det är inte särskilt lång tid mellan smattrande fills, men konstigt nog förloras inte flowet överhuvud taget.
Skivan är mycket tydligt influerad av boken "Moby Dick" och boken går som en röd tråd genom hela skivan, vilket man märker på låttitlar som till exempel "I am Ahab", "Seabeast", "Iron Tusk" och "Aqua Dementia".
För er som gillar när en skiva tar lite tid att komma in i och verkligen uppskatta rekommenderas Leviathan varmt.
Top 5 Tillfriskningsskivor
Hela förra veckan låg jag däckad i en grym förkylning. För att pigga upp mig under dessa verkligt trista dagar i sjuklägret lyssnade jag på följande plattor:
5. Dark Tranquillity Character och då i synnerhet låten "Lost to Apathy".
4. Khoma The Second Wave - en skiva som faktiskt är lika bra som hypen påstår.
3. In Flames Come Clarity
2. The Haunted Made me do it
1. Mastodon Leviathan
