Fredagslistan vecka 24: Den matiga listan

God morgon!

Idag ska vi prata matighet. Listan denna vecka är låtmässigt inte längre än vad den brukar vara, 20 låtar, men bjuder på 120 minuters musik. Ni vet vad detta betyder: band som gillar att skriva långa låtar är starkt representerade.

Att skriva långa låtar bör inte vara ett självändamål - och det är det inte för de banden på listan misstänker jag då musiken är synnerligen vältalig och fylld till brädden med kvalitet.

Susanne börjar dock sin del med en slagkraftig dänga i form av BLOODBATH - Blasting The Virginborn från kvalitetsmässigt magiska "Unblessing The Purity". Den låten har ett sånt sjukt härligt gung att det är svårt att inte le lika massivt som blastbeatsen i låten.

Vi matar vidare med COLDWORKER. Jo, Anders från NASUMs "nya" band. "The Doomsayer's Call" heter skivan - låten The Glass Envelope. Ganska trevlig låt, även om den - såklart - inte spelar i samma liga kvalitetsmässigt som NASUM.

DAATH. Här blir det betydligt trallvänligare. Nästan lite easy listening ;) Betydligt mer melodier i vilket fall.

Kyliga NEURAXIS bjuder på en sonisk miljö stavad triggade baskaggar. Jag gillar det. Kanske mycket beroende på att det oftast går undan i Of Divinity utan att det för den sakens skull saknas melodiska inslag. Den kyliga atmosfären går igen i nästa låt Victory Through Intolerance. Bandet heter KOMMANDANT, kommer från Chicago och är skitskraja för att bli utsatta för gasattacker. Alternativt släpper samtliga i bandet sura fisar nästan jämt. I varje fall är det ett ivrigt nyttjande av gasmasker på scen för detta gäng.

Skönt då att hoppa vidare till DARK FUNERAL och The Arrival Of Satan's Empire. Kvalitet det är prick vad man får av detta gäng. Inga krusiduller. Och det är skönt.

Sen kommer första långa låten - 7:33 varar DESTROYER 666s I Am The Wargod från "Phoenix Rising". Och den är episk. Och lite pretentiös. Och bra.

Raskt hopp till galet oprentiösa DEATH BREATH. Nicke Andersson latjar runt med polarna ungefär. Fast vi har ju slagit fast att även när Nicke bara fjantar sig så blir det bra. Titeln på låten säger en del om vilken nivå vi rör oss på  - Giving Head To The Dead. Tjosan.

HORSEBACKs Mithras är, jag är ledsen Susanne, ett av de största sömnpillren jag hört på bra länge.

Å andra sidan hamrar den in vilken extrem verkshöjd Of The Leper Butterflies ligger på. NE OBLIVISCARIS heter bandet.

Kommer ni ihåg när jag hade lagt hela BARREN EARTHs "The Devil's Resolve" i min listdel vecka 11? Susanne kommenterade detta med att jag hade gått "fullständigt batshit crazy".

Well jag har gjort det igen, fast med en annan skiva. Och det är lite Susannes fel. Förra veckan hade hon en låt, Xenoflux, från "Portal Of I" av NE OBLIVISCARIS. Hon skrev också att man egentligen borde lyssna på hela skivan. Så det gjorde jag. Och jävlar vad jag trillade dit. Jag kan lugnt säga att allt, prick allt, jag lyssnat på den gångna veckan har bleknat i jämförelse. Det kan vara så att "Portal Of I" är den bästa skivan på hela året. Faktiskt.

Så, vad har då bleknat i jämförelse? I tur och ordning - Throne Of Ice av BEFORE THE DAWN, Hessian Peel,  The Devil's Orchard och Master's Apprentices av OPETH. Det säger det mesta.

/Martin

Fredagslistan vecka 24: Den matiga listan

Nyheter på Werock.se

Aningens konstig uppdatering på WeRock denna veckan.

Jag hade pingat två nya recensioner att läggas upp imorgon - men det ville inte databasen som lade upp dem bums. Kollar ni på publiceringsdatumet står det dock 15/6. WeRock är alltså en site som kan warpa tiden ;).

Vilka skivor pratar jag då om?

BEFORE THE DAWNs "Rise Of The Phoenix" är den ena. Och det är en riktigt trevlig skiva kan jag säga - stenhård med oerhört melankoliska melodiska detaljer som sig bör när det gäller finska band.

Den andra är brutala WHITECHAPEL. Jag recenserade även föregångaren till den nya självbetitlade skivan och tyckte att den hade sina förtjänster. Musiken på senaste given har tagit flera kliv framåt - Bozeman på sång har hittat en jordplätt han gillar - för han står kvar och stampar allt vad han orkar på den genomgående.

Plus - en pekbok. Från synnerligen roliga förlaget Kalla Kulor. Samma förlag som Mattias Klings Europe-biografi kom ut på.

Boken, lämpligt betitlad "Pek-Heavy" är en bok som man enligt recencent BiblioteKarin, behöver ha en smula humor för att uppskatta.

/Martin

King Diamond - inte en recension

Första gången jag hörde dem var i en vit Mitsubishi på väg hem från en vän. Ur en nästintill outhärdlig ljudvolym kunde jag urskilja röster som verkade tala till mig. Jag vågade knappt lyssna, som tolvåring är man inte vidare stöddig inför sådant man inte förstår. Under de kommande månaderna skulle dock rösterna bli allt tydligare. Jag förstod tidigt att jag stod vid någon form av vägskäl. Där och då valde jag fel väg, eller fel...fel är nog bara en illa genomtänkt efterkonstruktion eftersom alla vägar jag någonsin gått tagit mig till exakt den punkt befinner mig på idag och det är där jag vill vara. I vilket fall så valde jag en väg som kom att prägla mig under de kommande tolv åren eller så. Någonstans innerst inne visste jag hela tiden att det skulle komma en annan tid, att annat sätt att leva på. Jag visste bara inte när och hur. Rösterna var hela tiden med mig.

För ganska exakt tio år sedan trodde jag att jag inte behövde rösterna längre, eller att de inte behövde mig. De verkade ha tystnat. Under ett års tid levde jag i en slags behaglig dvala. När så saker och ting togs till sin spets ett år efter det så formligen exploderade rösterna inom mig igen och växte sig starkare och starkare. Det var första gången jag förstod att jag alltid hört dem, jag hade bara inte tillåtit mig att lyssna. Från den dagen lyssnar jag. Från den dagen lever jag.

När Han visade sig vara en helt vanlig människa som dessutom kunde bli sjuk brännmärkte jag mig själv. Först en gång. Sedan en till. Mitt hopp om att ännu en gång få stå i närheten av det perfekta, det ljusa, det klara var i det närmaste tillintetgjort.

Han skulle dock snart visa sig vara mer än en människa. Han skulle snart visa sig lyckas med något ingen annan gjort tidigare, vilket dessutom lämnade en hel läkarstab i förundran. När jag för första gången läste om händelserna och eftermälet blev jag tårögd, dels av den oförblommerade lyckan att han återvänt, dels av insikten att jag gör och har gjort rätt.

I början av 2012 stod det klart att våra vägar skulle korsas den nionde juni. Rösterna kallade klarare än någonsin.

Den nionde juni. En slump?

Eller, om man så vill 12.06.09.

18.

En slump?

Slumpen existerar inte. Det somliga kallar för slump eller tur bär jag alltid inom mig. Jag ser till att det händer. Jag litar eller tror inte på att någon annan ordnar det åt mig. Ibland tryter dock självförtroende och hoppet en aning och den rent (o)mänskliga sidan visar sig. Lyckligtvis är det inte så ofta längre.

I lördags stod vi symbios, Han och jag. Efterhand som tiden gick stod den alltmer stilla. Den står fortfarande stilla. I mitt huvud hörs rösterna som efter i lördags inte längre enbart talar till mig utan även med mig. Det var ett uppvaknande jag bevittnade i lördags. Inte bara Hans.

Nu tryter orden. Det finns inte mer att säga.

18 is 9.

/Alex

Sweden Rock 2012 - Lite kors och tvärs

I eftermälet av mitt livs spelning tänkte jag dela med mig av tankarna och möjligen även bristen på dylika efter årets tillställning. Den intresserade kan således bänka sig med lite kaffe och möjligen en donut, för här kommer facit (jag var på plats hela lördagen och under fyra timmar på fredagen varför det naturligtvis blir dessa dagar jag avverkar).

Oh, and FYI: Allt jag talar om exkluderar KING DIAMOND av den enkla anledning att det inte var en spelning, det var ett livsverk. Det kommer en helt egen grej kring den föreställningen lite senare.

ÅRETS OVERKLIGASTE: ÄNGLAGÅRD. En underbar timme trots ösregnet och trots det faktum att den obegripligt placerade scenen led av att MICHAEL SCHENKER körde SCORPIONSlåtar på en annan scen. Som Anna i gruppen skrev till mig efter att ha sett min film: "Videon var intressant... alla lugna passager blev en Änglagård/Schenker-mix... ". Sista somrar var så magisk att jag stod som i koma. Eller trans. Eller vad som helst.

ÅRETS MEST MENINGSLÖSA: Norska RETURNs återkomst. Varför kom de tillbaka? Hade någon bett dem? Även om det på intet sätt lät dåligt eller så så var det kanske den absolut mest meningslösa spelning jag sett. När de körde hitten (and I use the term in its widest definition) Bye Bye Johnny så var det någon som klappade. Jag tror att han trodde det var Johnny B Goode.

ÅRETS ÖDMJUKASTE: ADRENALINE MOB. Superstjärnor, men av divalater märkte man ingenting. Efteråt när de signerade i tältet var de om möjligt ännu trevligare. Ett på alla sätt föredömligt band. Bra spelning dessutom, den tidiga timmen till trots.

ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE: FISH såklart. Få artister har varit önskade under lika lång tid som honom. Tyvärr fick han bara 75 minuter, men han fyllde dem med bravur. "I´m 54 and every year I get angrier" varpå han körde Vigil. Inte ett öga var torrt. När jag och Hinke träffade honom i publikhavet fick vi dessutom lova honom att Sverige ska krossa England i fotbollen. Undrar hur det blir med den saken.

ÅRETS KORTASTE: SLAUGHTER. De fick 90 minuter, de använde 64 av dem. Jag tycker det är alldeles för snålt av ett band som aldrig varit här. De första fem låtarna lät ok, speciellt Spend my life och Burnin´ bridges. Efter det lade Marks röst av, och det kanske är detta som är anledningen till att de bara kör en timme. Synd, men man var iallafall där och fick uppleva halva VINNIE VINCENT INVASION på en scen. Bara en sån sak.

ÅRETS STÖRSTA ÖVERRASKNING: Jag brydde mig egentligen inte nämnvärt att LYNYRD SKYNYRD skulle spela, de likt många andra gamla band kör på övertid. Därför blev jag överraskad själv när jag upptäckte att jag faktiskt tyckte det var ganska trevligt. Jag yppade något till Svärra om att de ju gott kunde köra Tuesday´s gone som jag tycker mycket om. Ett par låtar senare så gjorde de det. Jag blev glad.

ÅRETS SVÄRRA: När man känner folk som envetet spottar ur sig medvetna och omedvetna oneliners så är det en ynnest att få stå i skottgluggen ibland. Svärra är en sådan person, under vår 20 år långa bekantskap har det mellan oss varit högt, lågt och allt däremellan. Mest lågt. Lördagen var inget undantag, och när han dissade Peter Criss i KISS genom att hävda att Paul Rodgers, sångare i BAD COMPANY, är så jävla bra att HAN spelar trummor bättre än vad Criss ens SJUNGER - då fick jag andnöd. Lite internt kanske, men alla som begriper skämtet skrattar nog med mig.

ÅRETS SÄMSTA: Egentligen var det kanske inte skitdåligt, jag vet inte för jag bryr mig inte nämnvärt, men när AXEL RUDI PELL kör en massa skitcovers då kändes det verkligen som att det var en gubb-festival. Han har väl släppt en miljon skivor ungefär med egen musik, så varför spotta sina fans i ansiktet och köra andras låtar? Och dessutom lägga in ett trumsolo? På 75 minuter. Jag hade begärt pengarna tillbaka ur den fanklubben direkt kan jag säga.

ÅRETS VACKRASTE: Vigil med Fish och Bad Company med Bad Company. BC gjorde en fruktansvärt bra spelning och Fish var, well, Fish. Omöjligt att välja mellan dessa två. Tur jag slipper.

ÅRETS TRUMSOLO: Existerar inte. Precis som vanligt. Alla former av ensamsolo skulle vara belagda med dryga böter, speciellt på festivaler. Men visst - Tommy Lee i MOTLEY CRUE lyckades med konststycket att vara lite mer ointressant än de flesta andra eftersom hans solo inte innehöll något mer än än att han höll takten och åkte rutschkana eller nåt. En gång i tiden var han en oerhört bra trummis. Det känns som att det var länge sedan.

ÅRETS MEST MISSHANDLADE DJUR: Katten som någon stod och stampade på, mickade upp och kallade för sång courtesy of Vince Neil i Motley Crue. Han har aldrig kunnat sjunga, det är sant, men numera låter det så hiskeligt att jag hellre hade lyssnat på en fyra timmar lång upptagning av utblåsljudet från en Volta U7510 än en mixerbordsupptagning av hans "sång".

ÅRETS MISSRIKTADE INSATS: Jag gillar förvisso att Sweden Rock släppte på alla former av förbud mot kameror och dylikt, förhoppningsvis genererar det bra filmer från gigen. Den omedelbara konsekvensen var dock att pressfotografer, dessa miffon, nu stod i fotograven i tre låtar och fotade och sedan gick ut långt fram i publikhavet med sina monsterobjektiv och skulle fortsätta fota. Allvarligt talat - hur många bilder behöver du på [insert valfritt band]? Och varför tror du att jag är det minsta intresserad av att förminska min konsertupplevelse för att du vill att jag ska stå still så att du får tjugotusen bilder på [banddags igen]? Avskräde. Håll er borta.

ÅRETS TOPP 10-LÅTAR:
Bad Company - Bad Company
Bad Company - Seagull
Fish - Vigil
Fish - Fugazi
Adrenaline Mob - All on the line
Lynyrd Skynyrd - Tuesday´s gone
Änglagård - Jordrök
Änglagård - Sista somrar
Motley Crue - Piece of your action (även om de låter röv så var den kul att höra)
Slaughter - Burnin´ bridges

ÅRETS TOPP 3-SPELNINGAR:
1. Bad Company. Det var, helt enkelt, en jävligt bra spelning. Bra låtval, bandet maxade sina 90 minuter utan solon, mellansnack eller annat trams. Och Paul Rodgers sjöng röven av ALLA sångare som någonsin ställt sig på någon av Sweden Rocks scener.

2. Fish. Jag är hemligt förälskad i denna två meter långa skotte. Det var femtonde gången jag såg honom. Hoppas det snart är dags igen.

3. Änglagård. En nästan tjugo år lång väntan är över. Nu gäller det bara att lyckas fånga dem inne i ett konserthus istället, för säga vad man vill men jag tror att de låter ÄNNU bättre om man inte samtidigt hör Rock you like a hurricane i bakgrunden.

There you have it. Lika sant som enkelt. Lördagen i år var en jävligt bra dag i princip utan paus. Det tycker vi om. Det kommer som sagt en längre grej om King Diamond senare. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva.

/Alex

En helt vanlig fredagslista.

Nu så, fredagslistedags! Med anledning av att både jag och Martin har haft en del att stå i på sistone så kör vi en otematisk (men icke desto mindre fantastisk för det) fredagslista dagen till ära. Ja det är inte så mycket att orda om, vi kör igång direkt med de tio första bidragen signerade undertecknad.

Kristen metal (!) som genre har jag aldrig haft mycket till övers för men låten Crucifix av DEMON HUNTER är såpass bra att till och med jag får kapitulera. Den sätter sig dessutom fast som en envis bit gaffatejp i innerörat med sin hockeyrefrängssvängighet och får därmed inleda listan, denna överraskningarnas fredag. DEADBORN fortsätter med den äran. De spelar teknisk döds som om det var nobodys buisness samt härstammar från Baden-Baden. Gott så.

ABORTED följer upp med en portion belgisk midtempo-döds och lite mordprat. Jag har ibland svårt för den här typen av elaka samplingar där någon random maniac berättar om död av det onda och bråda slaget som han eller hon har (eller för den delen inte har) medverkat till, men här funkar det. Dags sedan för dagens blastbeats-frenesi: HORNED ALMIGHTY visar var det danska black-skåpet ska stå i Blessing the World in Pestilence. Själv blir jag ju till mig bara av titeln. (Här intill ser vi gänget i full färd med att plocka osynliga äpplen.)

Sedan lite tyngd i form av SECTU innan stonerpartiet signerat HIGH ON FIRE och ORANGE GOBLIN tar vid. De båda sistnämnda har blivit någon form av husgudar för min del de senaste veckorna, det ska villigt erkännas. Ingen vet riktigt varför eller varifrån det kom, kanske är det sommarens fel, kanske är det dags för mig att odla helskägg och bosätta mig i ett garage i Kalifornien, eller så är det bara riktigt trivsam musik det handlar om. Vi går vidare med en gammal goding från förr: NEUROSIS och Under the Surface från skivan "Times of Grace".

Så en helt ny bekantskap, NE OBLIVISCARIS (som för övrigt är Latin och betyder Lest we forget). Skivan "Portal of I" är en uppvisning i pampig progressiv metal som liksom nästlar sig in i sinnet och bygger ett litet bo där. Egentligen behöver man lyssna på hela skivan i ett svep, men det får ni göra på eget bevåg - här är i alla fall ett litet smakprov. Guldstjärna i himlen för ett mycket tjusigt skivomslag också. Avslutar de första tio gör IHSAHN och den symfoniskt svulstiga Misanthrope.

Martins del sparkas igång av MISERATION, inget att klaga på där. Det manglas på och growlas i ansenliga hastigheter helt enkelt. Trevligt. BARREN EARTH drar ned tempot med The Dead Exiles tjusiga melodislingor innan IN FLAMES tar vid. Det är göteborgsgängets Bullet Ride från "Clayman"-skivan som står på tapeten och i min bok betyder detta habil melodisk döds som inte gör något jättebestående intryck. Det är inte på något sätt dåligt, det mest bara är. KREATOR sedan, ett band jag inte har någon särskild relation till alls fastän de är thrashens tyska gudfäder. Det har helt enkelt inte blivit av. Your Heaven, My Hell tycker jag är okej, den vinner på några genomlyssningar.

Efter detta kommer en gammal klassiker av bandet man verkligen hade velat se live - DEATH. (Och det där var faktiskt en ofrivillig ordvits, tro det eller ej.) Martin har valt att damma av "Individual Thought Patterns"-plattan och till detta kan jag bara jubla och gratulera. WOE OF TYRANTS härnäst och segertåget fortsätter. Nästa band till rakning med det gedigna namnet IGNOMINIOUS INCARCERATION fick jag leta upp på Metal Archives för vidare utbildning om och kring. Visar sig att herrarna ifråga kommer från Storbritannien, har släppt en fullängdare och en ep samt bytt namn till THE SOULLESS. Jag vet inte vad jag tycker om namnbytet men musiken är väl godkänd i kategorin mangeldöds med melodiska partier.

SON OF AURELIUS bjuder sedan på en uppvisning i den mer tekniska dödsskalan innan FLESHGOD APOCALYPSE kastar loss. Dessa glada gossar har en förmåga att köra en musikalisk all in på allt hela tiden vilket ofta funkar men lätt blir överväldigande och i längden känns som lite för mycket av det goda. Som om ANAAL NATHRAKH och Robert Wells hade skaffat ett kärleks(?)barn. Det är liksom både bra och tvivelaktigt på samma gång. Ja, ni förstår. Skönt att få lugna ned sig lite efter detta crescendo med en gammal hederlig NILE-dänga från förr som också avslutar listan. Ha nu en förträfflig helg, själv ska jag räkna ned till nästa helgs festivalande i väst.

/Susanne

Fredagslistan vecka 23

Passar på att

göra fredagen till den inläggstätaste dagen denna veckan och berätta att jag har satt ner nya skivor på avdelningen idag.

Utan gradering:

ASPHYX - "Deathhammer". Är precis vad titeln så nätt antyder en death metalplatta som levererar utan pardon. 90-talsproddningen gör att jag dyrkar än mer.

I, THE BREATHER - "Truth And Purpose". Metalcore. Är det bättre än AUGUST BURNS RED frågar sig den uppmärksamme bloggläsaren? Nej, det är det inte.



VILDHJARTA - "Måsstaden". Rejält meckigt, nedstämt av bara helvete. Magiskt bra i vissa stunder. Matigt, så det är tur att vi har 4 veckors lånetid på skivor nuförtiden, haha!

BORKNAGAR - "Urd". Henke gav den en 10:a. Jag ger den en stark 7:a.

Gemensamt för skivorna är att de inte finns på Spotify. Det ni.



/Martin

Fredagslistan vecka 22: Festival!

Sommaren är på intågande, och med den alla festivaler! Ser man globalt på alla festivaler som finns för tuffare musik så är det inte speciellt svårt att konstatera att hårdrock/metal är en scen som mår oerhört bra. Kollar vi på Sverige så kan man enkelt konstatera att vi är en av världens högborgar vad gäller festivaler för folk som gillar att headbanga i grupp.

Därför har vi lagt upp fredagslistan denna vecka utefter premissen 20 låtar från artister som spelar på festivaler jag och Susanne tänker besöka i sommar. Och de är tre till antalet: Getaway som jag åker till för andra året i rad, Metaltown som Susanne åker till, och Faceplant Metalfest i Malmö. Nu kör vi.

Förra årets Getaway Rock Festival i Gävle gav verkligen mersmak för mig - det är en av anledningarna till att jag åker upp igen. En annan synnerligen tung anledning är bandet som öppnar veckans fredagslista - BEHEMOTH. När ett av mina absoluta favoritband lirar i Sverige så försöker jag verkligen se det. Giget på Full Of Hate i februari gör att jag inte ser fram mindre emot att se bandet. Från episka "Evangelia Heretika" har jag tagit Pan Santyros - en liten trallvänlig dänga.

AUGUST BURNS RED - ett av få metalcoreband jag anser vara värda uppmärksamhet. Jag gillar verkligen skivan "Constellations" och då i synnerhet låten Marianas Trench som bjuder både på vackert spel och råröj. Röj, det får man i stora lass när vi hoppar över pölen och tar med oss DYING FETUS tillbaka. NY-bandet har i stort sett bara ett läge - och det är att mecka till dåndönet något alldeles ljuvligt. Concieved Into Enslavement har samtliga dessa element: toklir på gitarrer, blastbeats, ultraguttural sång och tyngd att försätta berg med. Med en vettig ljudtekniker kommer bandets gig att ha pontential att bli klassiskt.

Trött på hypen kring GHOST? Jag var själv det innan jag såg bandet förra året på festivalen. Spelningen i Gasklockan var en verklig höjdpunkt för mig under GRF 2011. Det är därför kul att festivalen har bokat bandet igen. Jag hoppas på nytt material. Tills dess får vi hålla till godo med Stand By Him från "Opus Eponymous".

Groove i all ära - mot MESHUGGAHs maskinella driv står inte många pall. Bandets tajthet får andra band att tugga fradga av vanmakt och frustration. Och detta med rätta. Senaste skivan "Koloss" visar återigen att bandet är bland de bästa i världen på rytm och driv - The Demon's Name Is Surveillance är ett förödande exempel på det.

Jag blev fullständigt skogstokig av glädje när festivalen bokade OBITUARY. Jag återupptäckte bandet när vi hade 5-års jubileum på WeRock och vi lottade ut vinyler av "World Demise" och "Cause Of Death". Två plattor som är väl värda att kolla in, även i fall jag tagit titellåten från vad många (med mig) anser vara bandets bästa skiva "The End Complete" till veckans lista. Här har bandet fått till allt: låtarna är samtliga bra, och produktionen är fullständigt suverän. Klassiskt.

Jag vet - loggan är inte den snyggaste. Drar mer tankarna till breakdance än metal. Vad den helt färska Faceplant Metalfest  i Malmö inte har misslyckats med är lineupen som ser så fruktansvärt stark ut att jag inte kan annat än imponeras. Vi öppnar med döds som är gjord 2011 - låter som 90-tal. Och ENTRAILS bildades faktiskt på 90-talet men splittrades 1994 innan de hann släppa material på skiva. 2008 återuppstod bandet igen. Och de gjorde det med den äran. Det är omöjligt att inte tokflina åt en låt som Unleashed Wrath  från "The Tomb Awaits" om man som jag älskar old school döds.

Vi matar vidare med klassiska och förträffliga MARDUK. The Levelling Dust  från "Rom 5:12" är om ni frågar mig en klockren låt.

Vi avlutar Faceplant-delen med lite melodisk döds. Festivalen har bokat en hel del såna band. IMPLODE är ett sådant. Failure är inte den mest originella låten jag hört - men det är ett skönt driv i den och finfint gitarr- och trumarbete i den. DARK TRANQUILLITY headlinar festivalen. Gott så - när bandet tillhör liveeliten i landet. Det är sällan helt bortkastat att se bandet om jag säger som så. Oftast är det fantastiskt. Som i Punish My Heaven från "The Gallery".

Metaltown har, de andra festivalerna får ursäkta, en fullständigt grym lineup. Jag är lite bitter över att jag inte kan åka, men gläder mig mycket å Susannes och alla andras som ska dit vägnar.

VADER öppnar med Return To The Morbid Reich från episka "Welcome To The Morbid Reich". Och vilken öppning! Jag gillar verkligen VADER och bandet har lyckats återvända efter sju sorger och åtta bedrövelser till storform. Polsk döds är för övrigt suverän.

DEVILDRIVER. Ett helt okej band i mina öron. Det brukar vara ett jävla levande på scen när Dez Farfara med mannar står på, och jag förstår varför festivalen har bokat bandet. Från "The Last Kind Words" har Susanne valt Not All Who Wander Are Lost.

DETHRONE - ett helt nytt band för mig. Och det låter sådär - produktionen gillar jag inte faktiskt. Undrar om bandet själva är det egentligen? Bandets köttiga döds hade mått bra av just detta, mer kött. För det är en helt okej låt som Susanne har valt i The Facebraker från "Dethrone 2011".

NASUM. Har ni inte kapitulerat där så är det nåt fel. Avslutningsturnén är igång. Och här är jag helt övertygad om att det inte kommer att bli nåt nu drar vi ut på det á la AT THE GATES. Därför ska ni ta chansen att se bandet på Metaltown. En annan anledning är att inget annat band kommer i närheten av bandets kvalitetsgrind. Utom möjligen ROTTEN SOUND. Scoop från "Helvete" borde övertyga er ytterligare.

LAMB OF GOD. Väldigt tajt och bra liveband. Senaste "Resolution" har en hel del fin musik. Ghost Walking exempelvis som har ett patenterat sväng och ett förträffligt driv. Kommer nog att bli en fin konsert.

Udda låtval från Susanne i frågan SLAYER. "Divine Intervention" är inte favoritplattan. Och jag gillar inte den plastiga produktionen heller. Sex. Murder. Art.  hade med rätt rattning blivit så mycket bättre. För låten är det inget större fel på. Missade ni bandets gig på Big Four förra sommaren bör ni se bandet då Gary Holt fortfarande vikarierar för Jeff Hannemann. Och Holt har tänt en svetslåga i SLAYERs röv så att bandet lirar bättre än någonsin. Så nu vet ni det.

MACHINE HEAD är ytterligare ett fantastiskt band som festivalen har bokat. Clenching The Fists Of Dissent från überbra "The Blackening" är ett tydligt bevis på att Robb Flynn och medmusikanter är ett svinbra band som kan lira loss som bara fan.

Peter Tägtgren är när han drar igång dödsvalsen med HYPOCRISY fullständigt galet bra. Det har blivit en hel del rotation av senaste släppet "A Taste Of Extreme Divinity" hemmavid. Och den skivan har vuxit i takt med antalet lyssningar kan jag säga - Solar Empire, som är Susannes val var inte en av favoriterna under de första genomlyssningarna hos mig kan jag säga. Nu stampar jag glatt med, haha!

Vi hoppar vidare till IMMINENCE som jag gissar är ett band som är på uppåtgående. "Born Of Sirius" heter skivan som The Deciever är tagen ifrån. Det funkar för stunden i mina öron, men bestående intryck? Njae.

Ett band som bevisligen har åstadkommit intryck är avslutande artist på veckans lista - MASTODON. Fy satan vad bra de är. Fläsksvängiga Black Tongue från "The Hunter" är precis av digniteten gigantisk och en synnerligen värdig avslutning på veckans lista.

/Martin

Fredagslistan vecka 22 - Festival!