Inte molnigt i helgen

I snart nitton år har jag följt ett lokalt band, CLOUDSCAPE (tidigare DR. WEIRD). Jag vet inte hur många gånger jag sett dem live, jävligt många har det blivit och needless to say så har jag upplevt både toppar och dalar. I lördags på The Tivoli i Helsingborg såg jag något som måste vara den absoluta toppen hittills. Medlemmar har kommit och gått genom åren, alla har naturligtvis satt sin prägel på respektive sättning men jag måste säga att med nytillskottet Stefan Rosqvist på gitarr så har de nått en höjd jag inte upplevt på flera år. Alldeles oavsett band så är det såklart alltid lite trevande att vara the new kid, speciellt i ett band med en lång historia. Av detta märktes prick INGET i lördags, det var som att hela Cloudscape lyftes och peppades medlemmarna sinsemellan. Spelglädjen var inte att ta miste på och under ett par dubbelgitarrgrejer mellan Stefan och Patrik Svärd så rös jag faktiskt lite över armarna. Den nya låten Voyager 9 från kommande plattan "New era" bådar dessutom oerhört gott. Lagom till 20-årsjubileet nästa år borde väl en Sweden Rock-spelning vara på sin plats?

Cloudscape var för övrigt förband till FREEDOM CALL. Innan någon frågar hur de var så kan jag meddela att jag var hemma igen långt innan de spelade sin första ton, och jag hänvisar framgent alla som önskar en recension eller låtlista att kolla på ERIC SAADEs message board alternativt fråga lillsyrran.

Be that as it may (and I doubt that it was) så gick helgen även i skivornas tecken. Det är sällan jag sätter mig ner och lyssnar på skivor bara sådär numera, bootlegs tar en enormt stor plats i mitt liv och jag är på gott eller ont betydligt mer intresserad av vad BLACK SABBATH gjorde 1971 än vad OZZY gör idag. I vilket fall, två monumentala skivsläpp kan jag inte bortse från att nämna. FLYING COLORS debutplatta med monsterguden Mike Portnoy och den ännu större Neal Morse lämnar mig sannerligen inte besviken. True, inga tjugominuterslåtar med världens mest komplexa taktbyten men en behaglig, väl avvägd tillika fenomenalt producerad skiva som låter som allt jag älskar i musik men som jag ändå inte hört förut. Synd bara att det inte kunde vara detta gänget som kommer till Sweden Rock istället för hiskeliga ADRENALINE MOB.

Nästa skiva som avnjöts var WARREN HAYNES liveskiva "Live At The Moody Theatre". Inspelad i höstas med fantombandet han även hade med sig i Köpenhamn i augusti förra året, och det räcker att körsångerskan Alecia Chakour öppnar munnen så faller jag pladask. Det uppstod dock ett litet problem vad gällde speltiden, hela giget gick inte in på två skivor. "Vad gör vi då" tänkte väl någon. "Äh vad fan, släng med rubbet på en extra dvd" svarade någon annan. Det tycker jag var en trevlig gest, en 2-cd med extra dvd för 149 kronor. Få band, om ens något, bjussar på slikt.

Annars ägnades hela lördagen i princip åt en box, men MILES DAVIS och hans milstolpe "Bitches Brew" avhandlas nog bäst någon annanstans.

Slut för idag, tack för idag och happy valborg. Eller som David Coverdale sjöng 1974: BUUUUUUURN!

/Alex

Fredagslistan vecka 17: All hope leaves

Denna vecka ska vi prata tunga känslor. Tungt brukar det ju förvisso vara i vanliga fall också, men denna veckan har vi plockat fram de grova vapnen i form av känslomässiga fälthaubits som avfyras med kuslig ackuratess i dryga 2 timmar. Vi pratar melankoli och dysterhet i mängd. Susannes del av listan hade arbetsnamnet All Hope Leaves - och det stämmer rätt bra får jag säga när jag lyssnar på de låtar hon valt. Fy satan säger jag bara. Ta bara en låt som Unter Dem Gletscher av tyska orkestern HELRUNAR. Det dryper av ångest och tungsinne så att det räcker och blir över. Underbart.

Att Susanne och jag delar en del band får ni leva med. Speciellt när vi inleder våra respektive delar med samma band, samma skiva men olika låtar - GHOST BRIGADE är ju ingen högoddsare i detta sammanhang. Och skivan "Isolation Songs" är alldeles för bra för att hoppas över dessutom. Into The Black Light  och Concealed Revulsions (titeln, titeln!) får ni från detta makalösa melankoliska finska kollektiv. Det andra bandet som vi delar är SWALLOW THE SUN. Olika plattor denna gång faktiskt. Jag har från "Ghosts Of Loss" tagit en mycket fin och lång låt betitlad Gloom, Beauty And Despair. Lämpligt eller hur? Och den låten är direkt hemsökande kan jag lugnt säga. Susanne har valt Falling World från "New Moon". Galet vacker låt måste jag säga, med en skir men samtidigt avgrundsdjup atmosfär.

Sen börjar vi divergera. Rätt mycket får jag säga. AMORPHIS håller jag högt när det gäller att skapa stämningsfull musik. Her Alone är en oerhört fin låt som bjuder på en refräng jag inte har fått nog av, trots att jag lyssnat på låten oerhört många gånger. I samma fack hittar vi husgudarna OPETH med Hope Leaves tagen från bandets makalösa spelning på Royal Albert Hall. Sista bandet som jag lyssnat mycket på (jag strävade faktiskt efter att upptäcka nya band denna gång) är KHOMA. The Guillotine från bandets bästa skiva "The Second Wave" har en svärta så djup att jag i stort sett tappar andan varje gång jag lyssnar på låten.

Nytt var det ja. OMNIUM GATHERUM är likt många band i den dystra skolan från Finland. Riktigt trevlig bekantskap, och ett band vars diskografi jag kommer återvända till misstänker jag. Deep Cold från "New World Shadows" innehåller oerhört vemodiga, bölande gitarrstämmor vid sidan av grov tyngd. FOR MY PAIN (med Tuomas Holopainen från NIGHTWISH på keyboard) är kanske lite väl lättlyssnat, men jag har svårt att värja mig mot Sea Of Emotions faktiskt. Betydligt ödsligare blir det i ENTRHOPEs The Desolate som bjuder på ett grepp jag gillar mycket - growl blandad med kvinnlig rensång. Utmärkt substitut för DRACONIAN som inte finns på Spotify om ni undrade varför inte det bandet är representerat i listan.

Heter bandet man lirar i YEARNING så vet man vad som väntar inte sant? Moll utav bara helvete får vi vält rätt in i hörselgångarna i låten Nocturne. THE CHANT är ett band som jag kommer lyssna mer på. Green Waters från "Ghostlines" är ett bra exempel på välproducerad musik som bjuder på lite mer lättsmält tungsinne. Tänkte att det kunde behövas i denna misär, haha!

Nu till Susannes del. Värt att veta är att Susannes hjärta bankar för goth. Vi pratar alltså om en verklig expert på tunga känslor. Och, ja du glade alltså, det märks på ett oerhört fint sätt. WINTERFYLLETH får mig att sjunka ner i ett tillstånd av verkligt tungsinne. Jag njuter i fulla drag av det under hela A Valley Thick With Oaks. AGALLOCH har jag inte alls lyssnat på. Jag vet att det är en brist när You Were But A Ghost In My Arms (titeln, titeln!) drar igång. Ack så vackert! Det formligen dryper av vemod.

Pianot är ett mycket bra instrument för att framkalla vemod. Lägg till detta en ljudbild där det låter som om pianisten sitter i en gigantisk grotta och spelar och ni får hur Innocent Child låter. ARCANA brer på rejält med stråkar och en mastodontartad värdighet i den vokala leveransen. Jag gillar det starkt. Att låten inte innehåller några trummor tänker jag inte alls på faktiskt. KATATONIA. Ja, ni visste ju att det gänget skulle dyka upp inte sant? For Funerals To Come från plattan med samma namn vill man inte bara ha misär i nuet utan även i framtiden. Låten kan dock inte skämtas bort bara så där, trots att sången inte får mig att gå igång så värst.

Episk mäktighet och desperation får vi skopvis av i Erwachen av AGRYPNIE, ytterligare ett för mig okänt band innan fantastiska Pale Rider av SOLSTAFIR avslutar listan. Skivan den är tagen från heter "Köld". Nog sagt tycker jag.

/Martin

Fredagslistan vecka 17 - All Hope Leaves



It was twenty years ago today

För tjugo år sedan idag satt jag uppe sent och såg Headbangers Ball. Jag tror att IRON MAIDENs nya singel Be quick or be dead spelades i början av programmet. Jag var inte överjävligt imponerad just då, men den fina lilla biten växte och idag tycker jag mycket om den. Det var dock inte denna kuplett som stod på önskelistan utan självfallet premiären av KISS nya alster Unholy från kommande plattan "Revenge". Jag har skrivit om detta en gång tidigare men jag vägrar att låta detta monumentala 20årsjubileum passera förbi ouppmärksammat om det så är det sista jag gör.

Låten led tyvärr sedermera av det som låtar sjungna av Gene Simmons lidit av ganska mycket genom åren, den var svår att få till live. Må vara att KISS sällan eller aldrig likadant låtit på skiva som live, men i synnerhet Genes låtar har ofta varit svåra att få ihop i konsertsammanhang. Låtar som Calling dr. love, I love it loud, God of thunder och andra har alltid fått anta en lite annan kostym live. Tyngden i just studioversionen av I love it loud har aldrig återfunnits live, den släpiga monsterkänslan i God of thunder gick aldrig att återskapa och just Unholy, en av de mer komplexa låtar Gene sjungit in, lät aldrig sådär hård, brutal och hänsynslös live som jag skulle önska. Förstå mig rätt, den lät inte dålig, men den lät som vilken Gene-låt som helst bara. Det kunde lika gärna varit Betrayed, Burn bitch burn eller Fits like a glove. Det är såklart inget fel på de låtarna men just Unholy hade jag gärna hört krossa live istället för att bara vara en låt i mängden. Den nästintill smädande versionen 2004 som dessutom bröts i mitten när Gene skulle flyga ner på scenen från ljusriggen vägrar jag dessutom nämna.

Be your own judge. Låten är fantastisk i vilket fall som helst, och minnet av denna premiärkväll är för evigt inetsat i mitt hjärta. Likaså det faktum att jag sedan satt och spelade in låten på kassettband från tv´ns högtalare, jag fyllde en hel sida av en kassett och spelade i princip sönder denna. Det är kärlek det.

/Alex

Onsdagsskivan: "Hell Is Empty And All The Devils Are Here"

Att brittiska ANAAL NATHRAKH (som betyder ungefär ormens andedräkt enligt wikipedia, källan till alltings visdom) är ett av mina favoritband torde inte komma som någon större överraskning. I sann onsdagstipsanda á la skivor som betytt mycket för en tänkte jag skriva lite om just en sådan: "Hell Is Empty And All The Devils Are Here" heter den. Jag är mycket för musik som nästan gör något med en rent fysiskt när man lyssnar på den. Den här skivan var för mig en veritabel käftsmäll när jag hörde den första gången. Och en kärlek som gick rakt in i magen på karatesparksmanér. Det var också första gången jag hörde gruppen ifråga kan tilläggas. Året var 2007, på vintern, strax innan jul och nyår. Jag hade noll koll på vad det rörde sig om men var en flitig läsare av brittiska metal-magasinet Zero Tolerance och läste deras recension av skivan. Chris Kee gav betyget 5 av 6 och avslutade med:

"After the skull-hammering 'Sanction Extremis', 'Castigation And Betrayal' fires you through a landscape of mud and blood at a velocity that starts to peel the skin from your face and loosen the teeth in your jaws, straight to the finish. When it's all over, take a deep, shuddering breath and check all your body parts are still where they're supposed to be. Then, when you've wiped up the blood and bile, hit play again..."

Ja, ni kan ju tänka er att jag blev nyfiken. Och det lät ganska exakt som i beskrivningen faktiskt. Som att blanda punk, grindcore, black metal och lite industriellt med en rejäl skopa dödsmetall. Och sedan sätta alla reglage på max och bara köra. Det var rått och kargt, melodiskt men kompromisslöst. Det gick snabbare än ett expresståg till helvetet men var samtidigt tillräckligt varierat för att intresset skulle hållas högt under resans gång. Jag var helt golvad efter första genomlyssningen, hade aldrig hört något liknande. Sedan lyssnade jag på den konstant i ett par veckor och återvänder fortfarande till den då och då, även om AN-samlingen numera utvidgats betydligt och andra favoriter vunnit mark. Men det är något med den där första upptäcktens nostalgi som "HIEAATDAH" har som är svårslagen. Omslagets efter katastrofen-landskap funkar fint till musiken och titeln kommer för övrigt från ett citat ur William Shakespeares 'The Tempest' från 1610.

/Susanne

Pigeon Toe?

Någon som känner till ett band som heter PIGEON TOE?  Jag gjorde det inte för en vecka sedan kan jag säga. Men sedan Lifeforce Records tyckte att jag skulle ha åtkomst till deras releaser så var bandets "The First Perception" en av de första filerna som damp ner i mejlkorgen. Och efter ett antal lyssningar så får jag säga att skivan så smått börjar sjunka in så till den milda grad att jag går och nynnar på musiken.

Musikaliskt hamnar bandet inom den progressiva rocken, med vissa inslag av metal. Framför allt låter det oerhört snyggt och proffsigt om bandet på ett sätt som jag i sanning uppskattar. Vissa låtar är aningens för krystade rent rytmiskt för att jag ska falla för dem, men nedanstående exempel visar på en låt som jag storligen uppskattar.

/Martin

Iron Maiden och dylikt

Idag den 23/4 är det på dagen 19 år sedan IRON MAIDEN spelade i Scandinavium i Göteborg. Bruce hade innan turnén aviserat att han avsåg lämna bandet, Scandinavium var halvfullt och känslan av magi som infunnit sig i Köpenhamn åtta månader tidigare var som bortblåst. Ett av de starkaste minnena jag har är att Bruce envisades med att springa ut bakom scenen så fort han inte hade ett sångparti. Om man lyssnar tillbaka på inspelningen idag så hör man dock att det inte alls lät så tokigt, framförallt låtlistan var fräck med den helt otippade trojkan Prowler / Transylvania (TRANSYLVANIA!) / Remember tomorrow som knäckte varje skenben i lokalen. Dessutom var det såklart en fortsättning på "Fear of the dark"-turnén vilket betydde att både Be quick or be dead och Afraid to shoot strangers fortfarande var med i setet. Bättre i efterhand än på plats alltså, vissa spelningar är det. Konstigt nog.

I samma anda så är det nästan exakt elva år sedan Paul DiAnno aviserade att han skulle köra en sista turné med Maidenlåtar, sen fick det vara nog och han skulle koncentrera sig på solomaterial med sitt band KILLERS. Jag och bekantskapskretsen gick förstås fullständigt apeshit över detta, en timme med bara gamla Maidenlåtar (inte en Dream of mirrors så långt ögat nådde) och guden Paul DiAnno, när det dessutom såg läckte ut att han skulle komma till The Tivoli i Helsingborg så var lyckan total.

Spelningen var bra, jag såg även Motala två dagar efter också men Helsingborg var tveklöst bäst. Eller, ja, nu säger jag "bäst" som i "inte sämst". DiAnnos spelningar 2001 går nämligen inte till världshistorien som de absolut spelmässigt bästa man har hört. Det var nog mest den envisa känslan av det inte var Killers vi fick se utan kommunala musikskolans uppspel för föräldrarna efter två repetitioner där hälften av barnen var magsjuka och inte hade repat, eller ens spelat, alls som gjorde det. Eller kanske det lokala coverbandet som spelar på [insert valfri byhåla]-festivalen och utlovar "alla hits du minns från 70- och 80-talet" men som obönhörligen inte går att lyssna på om man har under 44 promille i kroppen.

Det var lite så DiAnno kändes. Åtta år efter att Maiden spottade ur sig en åtminstone hygglig Prowler, och fyra år innan de körde en fullständigt magnifik dylik så fick publiken i Helsingborg höra nedanstående version. Det är idag fullständigt osannolikt att vi faktiskt tyckte det var bra, men sådana är de musikaliska skygglapparna (vem fan hade gått och sett Ozzy live efter 1995 annars...). Humor och tragik i ett klipp.

Och nej, DiAnno slutade inte med Maidenlåtarna. Det var väl ingen högoddsare att det inte fanns någon plats för honom i musikvärlden bortom det han gjorde för 30 år sedan, varför han idag fortsätter harva runt med i princip samma grej som 2001. Med samma låtar. Och nya medlemmar. Oftast troligtvis från festivalbandet nämnt ovan.

/Alex

Fredagslistan åker till Brasilien.

Dags för fredagslista igen och vi fortsätter att vidga våra musikaliska vyer till Sydamerika. Närmare bestämt Brasilien. Metal från Brasilien för undertecknads del har hitintills stavats: SEPULTURA och KRISIUN.

Visar sig att det finns bra mycket mer roligt att utforska.




Inledande ANDRALLS håller thrashfanan högt i svåra tider och bjuder på lite trivsam kick-ass-metal i förbifarten. Plus i kanten för ett mycket tjusigt skivomslag på det självbetitlade albumet. Vi fortsätter på samma spår med DEATHRAISER och Terminal Disease från Violent Aggression-plattan. En klassisk EKG-inledning med hjärtstilleståndsljud sparkar igång en överlag snabb och skitig låt vilket, summa summarum, ger en vinnande kombination. Vidare till SACRARIO som spelar tungt och stabilt och även har en påhittig avslutning av låten From the ashes we rise där musiken liksom trillar ner i ett svart hål på slutet. Gulligt!

Efter den här mastiga inledningen får vi pigga upp oss med lite trallig midtempodöds signerad ZILLA. Catchiga riff och galopptakt i fin symbois. Så en tempohöjning med NEPHASTH som inleder låten feel good-låten Hate Earth med ett trumsolo som ej går av för hackor. Sen grottar vi ner oss ljudbildsmässigt med briljanta ABHORRENCE som bjuder på en gammaldags blast beats-fest som om det inte fanns någon morgondag. Alltså det här är så löjligt bra, morgondag eller ej. Nå, innan allt går överstyr lugnar vi ner oss med lite mangel signerat ANARKHON, UNEARTHLY och KORZUS. (Och ja, den uppmärksamme noterar att UNEARTHLY flirtar hejdlöst med BEHEMOTH men å andra sidan, vem vill inte göra det?) Avslutningsvis grindar det loss med ANMOD.

Bubblare: BRUJERIA, SARCÓFAGO, VULCANO, TORTURE SQUAD och förstås uppenbara KRISIUN och SEPULTURA. (Jag fick för mig att SEPULTURA skulle vara för lätt. Såhär i efterhand undrar jag varför allt behöver vara så svårt hela tiden. I princip kan man ju bara köra Arise, Beneath The Remains eller Chaos A.D. rakt av så är det färdigt sen. Men okej, nog tjatat om detta.) Det råder även en viss förgrymmelse i mitt sinne över att KRISIUN inte längre finns på Spotify. Hur som, vi kastar oss raskt över Martins bidrag i Brasilienkavalkaden.

Låten Slaves of Pain (guldstjärna i himlen för den) är först ut (med ni vet vilka) och sedan bryter vi av med power metal å det grövsta: ANGRA och Arising Thunder. Ja, alltså. Herregudars, är väl ungefär allt jag har att tillägga om detta stycke. Efter denna musikaliska utmaning kommer lite hederligt brutaldödsmangel i form av OPHIOLATRY, vars namn jag aldrig stavar rätt till på första försöket. Otroligt bra är de i alla fall. ALMAH bjuder på något mer melodiska tongångar och så en gammal bekantskap från första delen av listan: ANMOD och en portion grind.

QUEIRON hade jag aldrig hört talas om innan och en snabb sökning på Metal Archives ger följande: "Queiron is the name of a centaur from Greek mythology, this centaur was wise and immortal." Och som lyrical themes listas: "Anti-christianity, Blasphemy, Darkness, Death." Jo jag tackar jag! Musiken är också fullt lyssningsbar. Efter denna översiktliga kunskapsupplysning om kentaurernas underbara värld går vi vidare till TORTURE SQUAD, ett såvitt jag förstår ganska tongivande band för den brasilianska thrash/dödsscenen som sådan. Hyfsat avskalad musik men icke desto mindre hård för det. Så dyker vi ner i den mer progressiva fåran en sväng med THE ELEMENT. Tanken är god, musiken är överlag okej men med bitvis störiga element som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Sången är ett av dem, rymdsynthljudet(!) är ett annat. Betyg: Mnjae, not for me.

Avslutande för Martins del av listan blir VULCANO och ZILLA och därmed slutar vi med flaggan i topp! Nästa vecka blir det känslomässigt värre så det är lika bra att börja stålsätta sig redan nu samt ha näsdukarna redo. Trevlig helg!

/Susanne

Fredagslistan vecka 16 - Brazil.